Från Homan till Vane och Wimsey

Antikvitetshandlaren Johan Homan träffade jag på allvar på för ett år sedan då jag läste min första Jan Mårtenson-deckare Palatsmordet. Jag trivdes rätt bra i det småputtriga och kulturellt bevandrade berättandet. För inte alls länge sedan kom den senaste i serien Medicis ring som jag slängde mig över eftersom den utlovade en intrig utspelad i Toscana.

Tyvärr var vändan till Toscana alltför kort, det mesta i historien sker på Homans hemmaplan Stockholm. Det var nog inget fel på själva deckarintrigen, även om jag har mycket svårt erinra mig den nu. Däremot verkar man ha hoppat över korrekturläsningen vilket är nonchalant både mot läsaren och författaren. Det förvånar mig hur pass stora klumpigheter som släppts igenom, när det hade varit så lätt att undvika. Så "nä", blir mitt omdöme om Medicis ring men det är varken Homans eller Mårtensons fel. Största behållningen var avsnittet om Taverna Brillo på Sturegatan som gjorde att maken och jag åt där i torsdags! 

När Lotta Olsson gjorde den omöjliga listan i Dagens nyheter för några veckor sedan över de 100 bästa deckare hon läst reserverade jag direkt ettan - Dorothy Sayers Kamratfesten (Gaudy Night, 1935). 

Det var länge sedan jag läste om Harriet Vane och Lord Peter Wimsey så det var trevligt att återse dem. Märkliga saker händer i Oxford och Harriet blir ombedd att lista ut vad som pågår - vem skriver fräcka lappar och ritar obscena bilder? Förutom att Sayers skildrar en utredning som Harriet till en början rår över på egen hand, diskuterar hon på olika nivåer om intellektuell frihet och integritet vilket Harriet värderar högt. Jag tycker om det jag läser, förvånad både över hur rolig Lord Wimsey är och över hur resonerande romanen är.

På Youtube har jag återfunnit BBC:s serie om Vane och Wimsey från slutet av 80-talet. O joy!