tisdag 26 maj 2015

Liv efter liv efter liv efter liv efter liv efter liv efter liv

Innan jag gav mig på Hyresgästerna läste jag Kate Atkinsons Liv efter liv som var en historia helt och hållet i min smak!
Det börjar i en säng i England den 11 februari 1910 när Ursula Todd föds. Och slutar lika snabbt. Det börjar igen i en säng i England den 11 februari 1910 när Ursula Todd föds. Det slutar inte riktigt lika snabbt. Det börjar igen den 11 februari 1910... ungefär så byggs en historia upp om vad som hänt om det varit lite annorlunda. Om, om inte, så kanske...

I starten tänker jag att det här kan bli väldigt tjatigt men Atkinson är så smart och berättar så bra att jag verkligen njuter mig igenom hela romanen om Ursula. Ursula som om det händer på det ena sättet avlider direkt efter födseln eller om det är på det andra sättet gör avtryck i världshistorien. När Ursulas liv fortgår som längst rör det sig över två världskrig, med det andra skickligt fångat mitt i ett sönderbombat London.
Liv efter liv är en roman som på ett alldeles förtjusande sätt tar plats och väcker tankar långt utanför pärmarna. Och inom dem är inget riktigt självklart - är det bara Ursula som begåvats med möjligheten till nya chanser eller gäller det också för de övriga i boken? Här finns ju mamma, pappa, syskon, älskare, make - på löpande band. För det är allt något mer än "bara" alternativa liv författaren berättar om. Vad kan vi själva påverka i våra liv, och  vad styrs av yttre opåverkbara omständigheter där vad vi tidigare lärt saknar betydelse? Osäkerheten i romanen  triggar min läsning, att inte alltid veta vart trådarna ska leda - om någonstans. Till detta passar Atkinsons på brittiskt vis ibland vitsiga sätt att skriva väldigt bra. Jag tänker på andra böcker som bryter upp något slags rums- och tidslogik, t ex Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru men Atkinson rör sig i en egen bana.

Atkinson bjuder på en resa genom tid och liv som vecklar ut mitt sinne. Om jag rekommenderar denna glimrande roman? Ja, om...

Av Atkinson har jag tidigare läst bl a I museets dolda vrår och En god gärning.  

2 kommentarer:

  1. Så väl du beskriver boken! Många känner säkert till förutsättningen för berättelsen och man kan föreställa sig att det blir repetitivt, men av vad du säger låter det som att Atkinson ändå format det till en intressant berättelse. Jag längtar efter att läsa den här boken!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag tyckte hon fick ihop det riktigt bra, och jag gillar mycket hennes sätt att formulera sig!

      Radera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!