lördag 6 november 2010

Det är något speciellt med det norska

Eftersom jag blev så förtjust i romanen jag nyss läst ville jag alltså genast läsa något mer av författaren. Så igår, under en promenad i området Majorstuen, inhandlades Maskeblomstfamilien. En bok på norska alltså och det går rätt bra. Jag tvekade först om just den här titeln eftersom jag trodde att jag redan läst den. Men nu efter ca 1/5 del läst så tror jag möjligen jag inbillat mig en tidigare läsning, för den känns ny och fräsch. Bra är det hur som helst fastän anslaget är mörkare än i Saabyes Cirkus. Även denna roman är en uppväxtskildring och jag börjar känna mig som Holly Hock - när jag så här tillfälligt djupdyker ett författarskap! Det är så inspirerande och jag ser redan teman som återkommer i de båda böckerna. Ett tema är fotograferandet, avbildandet - som ju Holly skriver intressant om utifrån Siri Hustvedts romaner! Det ger något extra förstår jag, att läsa på det sättet.

Det är något speciellt med den norska litteraturen. I ett avsnitt av Babel fick Erlend Loe frågan om hur norsk och svensk barnlitteratur skiljer sig. Loe menade att den norska är mer fräck än den svenska. Ett liknande förhållande tror jag gäller litteratur skriven för vuxna: De norska författarna experimenterar mer, utan att formen för den skull tar över innehållet, och litar på att läsaren hänger med. Det finns en stark tilltro till både berättelsen och läsaren. Från de senaste årens läsning av nordiska berättare är det de norska som gjort starkast intryck och även de som dröjer sig kvar i minnet mest. Det stämmer väl med Jenny B:s resonemang som jag också haft i huvudet när jag läst romanen. Jag ska inte upprepa dina/hennes tankar men jag blir mer och mer övertygad om att det stämmer! Det är hög kvalitet på den norska litteraturen som har djup utan att vara alltför svårtillgänglig. Men ändå på topplistan i den besökta bokhandlen mest översatta svenska deckare. Det finns, förstår jag, många norska författare som aldrig når Sverige. Men de som väl nått oss känns väl utvalda och det är fint få införskaffa norska böcker för svenska pengar för uffda, det är dyrt med böcker i Norge.

Nu ska jag återgå till Maskeblomst-boken samtidigt som jag ler i smyg åt maken som skrattar sig genom Erlend Loes Stille dager i Mixing Part. Sedan är det dags för middag någonstans i den norska huvudstaden.


Ps Här finns den krönika som Elisabeth nämner i sin kommentar här nedanför. Vill du så applicera artikelförfattarens tankar på svenska förhållanden...

9 kommentarer:

  1. Norsk fördjupning i stereo! Ja, jag tänkte senast igår på kvaliteten på norska böcker. Jag vill helst inte tro att det bero på att de har fasta och HÖGA bokpriser, men den faktorn bidrar ändå säkert till att de har färre av de skräpböckerna som dominerar svenska boklådor: slarvigt skrivna biografier och kåserier av modebloggare och TV-kändisar. Men det är nog inte hela förklaringen.

    Man får vara tacksam för att broderspråket är så lättläst, och visst sjunger det härligt i öronen när man tänker replikerna för sig själv?! :)

    SvaraRadera
  2. Ja det sjunger fint! Sv känns tung jämfört m no, mer schvung i grannspråket, åtminstone som det låter för mig :-)

    Har dålig koll på no bokmarknaden, bokmoms etc så det är bra du uppdaterar mig! Det är kluvet som det blivit i Sv tycker jag. Vem som vill kan ju publicera sig, det är lätt och kostar inte mycket. Det finns någon slags frihet i det. Samtidigt som vi översköljs av texter av mer eller mindre bra kvalitet. Att vara författare idag verkar i så mycket handla om att fungera bra i media. Ett slags ytligt seende på författarskapet/kändisskapet. Jag hoppas texter skrivna av mindre synliga människor också har en väg ut. Eller är detta kanske på väg att ändras genom små kvalitetsförlag som törs tänka annorlunda? Jag hoppas det!

    SvaraRadera
  3. Jag har läst mycket norskt också senaste året – en tillfällighet egentligen, men det finns mycket bra, tycker jag. Jag har ju bland annat upptäckt Loe under året som gått – en mycket trevlig bekantskap, som jag suger på lite grann, faktiskt.

    Det här har jag dock inte läst, men ska skriva upp i alla fall.

    Jag har lite dålig koll, men har du läst Per Petterson? Annars ett mycket starkt norskt kort! (Och jag är också väldigt förtjust i Kjaerstad.)

    SvaraRadera
  4. Här kommer ännu en norsk-litteratur-entusiast.
    Att läsa på nynorska har jag dock fortfarande litet problem med, men är boken tillräckligt bra (för att inte säga underbar) så blir det motståndet nästan en tillgång.
    Jag har en enda gång lett en 5p universitetskurs "Nordisk litteratur" och då tvingade jag mig själv att på nynorska läsa Tarjei Veesaas lilla roman "Islottet".
    Det var en glädje.

    lena kjersén edman

    SvaraRadera
  5. Jeg skulle også nevne Per Petterson, hans bøker er meget bra og godt mottat internasjonalt. Jbausgårds bøker er også i en klasse for seg - de må du lese!!En annen god (også mannlig) forfatter er Jon Øystein Flink.
    Av kvinner er Vigdis Horth å anbefale! Hjulskift og Snakk til meg er to sterke titler. Helene Uri er festlig - hun skriver blant annet fra universitetsmiljøet på universitetet i Oslo.

    SvaraRadera
  6. Synes det er fascinerende å lese om hvordan noen utenfra ser på den norske bokhverdagen. Selv må jeg dessverre innrømme jeg har for lite oversikt over den svenske til å kunne sammenligne.

    Det du sier om et mellomnivå, minnet meg på en kronikk som skapte en del debatt i Norge for noen år tilbake. Fant den til og med på nett her:
    http://www.dagbladet.no/kultur/2007/09/18/512388.html

    Om bøkene Hallberg nevner er mellomnivået, blir derimot bøkene dere nevner nok regnet for bøker av høyere litterær kvalitet, selv om det finnes en "eliteserie" over det igjen også med litteratur av mindre tilgjengelig karakter.

    Ellers har jeg skjønt det sånn at norske forfattere har økonomisk bedre forutsetninger enn sine svenske kolleger på grunn av gode avtaler. Bøkene er dyrere, men gjør det mulig å sitte igjen med ihvertfall litt, selv om man ikke selger bøker i Stieg Larsson-antall.

    Og sånn apropos til slutt, fordi jeg synes det er morsomt: For meg er det svensk som høres syngende ut, mens norsk framstår stakkato og flatt (ihvertfall bokmål, som jeg snakker/skriver)

    SvaraRadera
  7. Vixxtoria och Janke: Ut och stjäla hästar av Per Petterson har jag läst, men det var ett tag sedan. Minns stämningen mest och att jag tyckte om den. Har dock inte läst hans nyaste. Borde kanske ta en extra titt på den?

    Hjulskifte som du, Janke, skriver om har jag läst. Strax efter jag läste Langelands (på svenska) Manuskriptet. Samma litteraturvetenskapliga instiution i båda vilket gjorde läsningen av Hjorth lite extra lustig. Ska se om jag kan få fatt i mer av henne. Tack också för tipset om Uri, inser jag mest läst norska manliga författare. Ragde var väl så där, hör väl till dem som tycker det ligger något i det Hallberg skriver i sin krönika. Knausgårds Min Kamp har ju ganska nyss kommit på svenska, första delen. Väntar otåligt på att komma fram till den i bibliotekskön!

    Elisabeth - tack för krönikan! Den var jätteintressant att läsa...

    Det känns efter det du skriver som att högre bokpriser och bättre villkor för författarna (och kanske högre krav på dem?) är till fördel för läsaren eftersom resultatet kan bli så bra!

    Som jag skrev i en kommentar till Lena ovanför - jag vet knappt skillnaden på nynorsk o bokmål.. Att läsa era fina norska bloggar känns som en bra träning i båda delarna :-)

    Lena: Så fint med kurs i nordisk litteratur! En sådan skulle jag gärna gå. Vet du, jag har ingen aning om ifall boken jag läser just nu är skriven på nynorsk eller bokmål... Men det flyter på bra i alla fall.

    SvaraRadera
  8. Jag vill bidra med en hyllning till det norska: har precis avslutat Knausgårds Min kamp- och det är bra, mycket bra! Jag vill ha mer av denne mans historia omedelbart. Att jag ska läsa alla kommande delar är självklart. Jag gillar detta, i all sin svärta. Annars vill jag hänga på Vixxtoria i hennes referens till Kjaerstad. Hans Kungen av Europa är ngt av det mest storslagna och fascinerande- suveräna - jag läst. Ett allkonstverk so grep mig till 100%. Första delen i Wergeland-trilogin, Förföraren, var oxå den ngt helt fantastiskt (de andra delarna, Erövraren och Upptäckaren ligger dumt nog fortfarande hemma i väntan på att bli lästa...)Men- det är så med lite av sorg jag måste säga att hans senaste, Jag är bröderna Walker, faktiskt blev en besvikelse. Jag störde mig på de alldeles för många "pubertala" inslagen, flera av dem direkt motbjudande, och historien kändes inte alls lika engagerand- språket är såklart fortfarande riktigt bra, men innehållet...nej. Men åter, Knausgårds nästa del vill jag ha så fort som möjligt!

    SvaraRadera
  9. Tack Jenny! Nu är jag andra i kö på Knausgård - kan knappt vänta... Kjaersgard har jag ett ljumet förhållande till för Erövraren grep inte tag i mig. Fast så som du beskriver Kungen av Europa känns det svårt att inte ge honom en ny chans.. Men just nu Saabye Christensen - stor njutningg..

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!