Boklördag och lakritspuck på balkongen. Annars lite trögt trots fina vädret. Så mycket planeringstankar i huvudet - både jobbliga och privata sådana. Känner mig som en vandrande planeringskalender. Men känslan att hjärnan ska sprängas och spridas ut över köksbordet har i alla fall försvunnit. Det är roligt nu med vårenergi och nyjobbet. Roligt med finfina händelser att se fram emot. Men ändå segt. Svårt stanna upp. Svårt hålla tanken i nuet.

Härvaro Närvaro Medvaro Samvaro Nuvaro

Läser bok som jag tror kan bli bra, Nudelbagaren, som passande nog tar plats i Kina. En författare och en blodgivare äter middag tillsammans någon gång i veckan. Vid ett tillfälle berättar författaren om de historier han skulle vilja skriva, om han inte varit bunden till vad ledarna vill ha. Extra roligt är det att läsa den just nu eftersom min av Kina besatta vän, Dora, har den rätt högt i sin läshög. Hoppas få tillfälle att dela dina tankar om boken, Dora! Kan inte du skriva om ditt inköp av En god gärning, fler borde få dela det!

Dora svarar:
Jodå. Så här gick det till på bokrean när jag köpte "En god gärning",av Kate Atkinson (Jag fick den billigare för att expediten tyckte den såg sliten ut. Jag höll god min och tackade i tysthet. Omslagen SKA nämligen se ut så!!) Kände mig lite busig som inte sa något om det till expediten)

Extra soligt glad

blir jag av att läsa om allra softaste Khemiri.
En uppsnyggad hemsida har han också skaffat sig.

Satt alla gävlar ute och lapade sol igår? På biblioteket var de i alla fall inte. Synd för dem för de gick miste om tips på en massa sköna böcker.

Bestialiskt i Florens

Känner mig som en något ostrukturerad läsare som ena veckan kräver fördjupning och nästa slänger mig in i en deckare. Men det är väl charmen med att vara en läsande varelse, att svinga sig mellan genrer.

Döden i Florens är utläst. Den lämnar inget tomrum, men blev faktiskt fanska spännande mot slutet. Särskilt som den egna hjärnan gärna hittar på egna lösningar, som dock visade sig vara något värre än hur det faktiskt gestaltade sig i boken. Staden Florens är huvudperson i historien och kontrasterna är skarpa mellan å ena sidan den sköna staden och å andra sidan de brutala kvinnomord som äger rum där. Mary återvänder från USA till sin italienske älskare. Under sitt förra besök i staden var hon med om en förskräcklig händelse där hon hotades till livet och hennes äkta make dödades. Nu är hon här för att lämna det hemska bakom sig samt för att studera konst. Så dödas fler kvinnor och Mary återkallas till sina minnen och till tankarna om vad som hade kunnat hända även henne. Likt en besatt medelålders Kitty granskar hon dessa mord, och tidigare begågna mord. Hennes rumskompis Billy dras också in i historien. Skuggorna växer kring de båda kvinnorna.

Förutom att konstens Florens skildras, visas också den religiösa staden fram. Och, ja vi känner igen det - Opus Dei får en framträdande roll. Och här brister lite av min fascination, mitt intresse för romanen. Det är alltför förutsägbart och uppenbart att det ska ta denna vändning. Sedan är det inte svårt att lista ut hur morden är konstruerade och kvinnorna utvalda - varken för personerna i boken eller för mig. Jag blir lite besviken. Det som började så bra och skulle kunnat vara en mer tät mer stramt hållen historia slutar i religiösa spekulationer. Deckare tenderar så vitt jag vet ofta att förenkla istället för att fördjupa karaktärerna, som blir skenbilder av sig själva. Figuren Mary känns också lite väl naiv, tycker hon borde vara mer rationellt uppmärksam. Nu vill jag ropa till henne att tänka sig för, se sig om.

Ett undantag i min läsning gjorde jag för en deckare - för att den utspelade sig i Italien. Nu vill jag tillbaka till mina mer noggrant utvalda inköpta eller lånade böcker.

Hemlängtan

Men vad trögt det är ibland. Att komma igång. Göra något vettigt. I morgon är dagen full av möten. Och på onsdag är det Världsbokdag med bokprat för en förhoppningsvis månghövdad publik. Jag borde borde borde titta igenom vad jag ska säga. Så jag inte står där och blablabla blabla blablabla Ger inte så bra intryck tror jag.

Men jag sitter och längtar till balkongen. Till deckaren där ögonen flyger allt snabbare över sidorna i takt med att spänningen ökar. Stackars Florens, utsatt för konstnärligt inspirerad kvinnomördare. Stackars jagade Mary behöver mig!

Staketet runt Cellinistatyn är fullt av hänglås, bemålade med initialerna och namnen på älskande som har svurit att vara trogna för evigt.

ur Döden i Florens

Precis dessa hänglås betraktade jag konfunderat på Ponte Vecchio för ett par år sedan. Då visste jag inte vad de betydde, men efter fler vändor till italienska broar har jag förstått. Känns fint träffa på dem i Lucretia Grindles roman, spänningen och stämningen har nu tätnat ordentligt när ungefär hälften är kvar läsa.

Tår längtar ut

Idag har Hermias fräknar tittat fram. Inlindad i filt har jag suttit på balkongen, njutit av solen och läst. Tänk när det blir så varmt att även tårna vågar sig ut...

En dikt om dagen?

Jag trodde inte det fungerade, för en dikt om dagen har jag inte fått, men idag ploppade en dikt från Poets.org in i min inkorg.
Så här:

Learning to Speak
by Liz Rosenberg

She was the quietest thing I'd ever seen.
It was so restful, being in her company
For hours, neither of us uttering a word.
I'd read the paper, look up, and she would smile,
Her lips half-pursed, just tucked up at the ends
As if holding a blithe secret.
When I fed her, she'd silently nod and smile,
Like immigrants you see
In train stations or in the movies,
She'd take the bowl from my hands
And nod again and smile again
And neither of us would say a word
From sunup to sunset.
When son and husband came home,
Both talking at once, both talking
With their mouths full,
My daughter and I could only look at them
With our dark quiet eyes.
Siddown, she says now.
I sit down
Without argument.

Mord i Florens?

Efter föregående fina läsupplevlse ska jag ta mig an en renodlad deckare, det var ett tag sedan sist. Men jag är redan lite irriterad: Hur kan man ge en roman med ursprungstitel The faces of angels Döden i Florens som svensk titel? Det låter för mycket miss Marple för min smak. Lite farligt känns det också att läsa om Florens som en plats där otäcka händelser utspelar sig. Florens - som mitt låtsasitalienska hjärta klappar så varmt för.

Det är inte Singer...

Det är inte Singer, det är inte Singer... Jag påmminner mig själv om det när jag läser En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja för det påminner så mycket om honom både i känsla hos mig som läser och rent stilistiskt. Alls inte på något dåligt sätt, hur skulle det kunna vara det?, det är ju helt ljuvlig läsning.

Alik ligger för döden. Han är omgiven av sin fru, Nina eller Ninka, av sina älskarinnor och av en mängd vänner. Människor kommer och går i hans ateljé på Manhattan. Det är hett ute, man svettas och dricker, svettas och dricker. Inte hälsosamt vatten utan Margaritas och Vodka. Under tiden som man vakar över Alik ser man tillbaka på sina liv. De flesta har emigrerat från Ryssland, är ryska judar. Det handlar om att byta liv, om att finna sin plats och framförallt handlar det om deras relation till den döende. Här finns en stor värme och kärlek till konstnärsmannen som långsamt slutar fungera. Hans kropp förlamas bit för bit.

Det är en berättelse jag blir varm och tagen av. Det är en berättelse jag bläddrar tillbaka och läser om i, kanske för att innehållet i den sipprar ut genom min hjärna så snart jag läst det. Mitt eget minne känns förlamat och oförmöget att behålla den information som matas in vilket förtar en del av läsupplevelsen. Det är en berättelse där författaren känns anonym, där jag, om jag saknat vetskap om berättaren, inte tror jag skulle kunnat gissa mig till dennes kön. Det är en kvinna skriver med en androgyn berättarröst. Det känns skönt.

Ulitskaja beskrivs av sitt svenska förlag, Bazar, som en stor modern rysk berättare. Hon är född 1943 och bor i Moskva. Av hennes romaner är, förutom den här, en till - Sonetjka - översatt till svenska. Jag hoppas de blir fler.

Läst något av författaren? Kanske läst denna?

Tager du denna bok?

På onsdag nästa vecka blir det böcker hela dagen - Världsbokdagen måste ju firas. Ett gäng läsglada biblioteksmänniskor kommer att tipsa om böcker för lässugna gävlebor på bibblan. En blandad skara boktitlar blir det. Men det är svårt med boktips (filmtips etc) - vi tänker ju så olika, tar till oss saker på våra egna sätt och vis. Och så kommer jag aldrig ifrån ansvarskänslan gentemot den jag ger tips eller gentemot boken jag tipsar om. Som om det skulle vara mitt fel om boken inte faller den som blir tipsad i smaken. En inte helt ovanlig känsla bland oss tipsare kan jag tänka.

Onsdag alltså. Gävle Stadsbibliotek 19.00.

Militärmusik

Tänk att en bok med titeln Militärmusik kan vara så rolig! Den sovjetfödde författare Vladimir Kaminer berättar i sin roman om en ung man, kanske inte helt olik han själv, som försöker slå sig fram som än det ena än det andra. Som barn fabulerar han fritt, hans uppsatsämnen är trovärdiga men helt galna historier. Han ger sig på en karriär som rockmanager och knökar in x antal personer på spelning i trång lägenhet. Det kan bara gå på ett sätt - intäkterna sups upp och rockstjärnan blir utan gage. Eller som praktikantdramaturg med ansvar för teaterns satsning för barn - ingen föreställning är den andra lik eftersom repliker sups bort och pjäser blandas ihop av de överengagerade skådespelarna.

I olika episoder från olika år under 80-talet följer vi den unge mannen. Drömmen om ett annat liv, om att flytta finns där. Men i väntan på rätt tillfälle försöker man på kluriga sätt hitta vägar att skapa sitt eget liv, i skuggan av KGB.

Det är en riktigt underhållande inifrån skildring av ett Sovjetunionen i brytningstid. Öppningen mot väst är nära men ännu inte där.

Nyfiken på förlaget Ersatz blir jag också, för mig är det en ny bekantskap. Tänker överhuvudtaget mycket på förlag just nu. Och på att jag oftast läser böcker utgivna på de stora jättarna. Är nu nyfiken på de mindre lite mer specialiserade kvalitetsförlagen.

Vilka ger ut vad du läser? Fastnat i de stora förlagens utgivning eller driver du runt även bland de mindre i jakten på bra läsning?

Färden genom mangroven

Som en främling kommer han till den västindiska ön Guadeloupe och som en främling dör han. Francis Sancher har precis som han förutspått gått en plötslig död till mötes.

Byinvånarna har eller försöker skapa sig en uppfattning av vem han var. Likvakan över den avlidne framkallar tankar hos de närvarande. Tillsammans, men oberoende av varandra, lägger de ett pussel med bitar som handlar om den döde och berättar samtidigt sin egen livshistoria. Sancher har upprört många, varit hatad av många men också älskad. Två unga kvinnor har burit eller bär hans barn - till sina familjers fasa.

Uifrån denna by ges en bild av ett segregerat Guadeloupe som befinner sig mellan kolonialism och globalism. Det är också historien om en plats där det homogena splittras, där kännedomen om omvärlden ökar. Det nya ses både som hot och möjlighet.

Mycket bra tycker jag om Maryse Condés roman Färden genom mangroven som utspelar sig under en natt då likvakan äger rum. Den mångstämmiga berättelse hon skapat skildrar starkt de boende i det lilla samhället på ön, deras livsdramatik, kärlek och hat. Ständigt närvarande är magi, andar och de gamla sägnerna - som på något sätt ska hitta sin form i den moderna tiden.

I går kom de!

Böckerna jag beställt -

Att tro på mister Pip
En munter begravning
Timmen mellan hund och varg

Förutom några fackböcker var det flera år sedan jag köpte inbunda böcker till mig själv. I fint omslagspapper dessutom. Jag klappar lite på de fina böckerna - att läsa dem kommer att vara högtidsstunder. Är förvånad dock över att de var så tunna (men ändå inte rymdes i brevinkastet). Tänk tunna, djupa böcker med innehåll som räcker länge. Hoppas hoppas hoppas.

Från ytflyt till bottendjup

Nog har jag läst en del bra böcker under årets första månader. Men inga exceptionellt bra. Visst har jag fått goda historier serverade men jag saknar den fördjupande upplevelsen, den som sätter spår. Jag saknar känslan av att den egna tanken vidgas till nivåer jag inte visste fanns. Det var överhuvudtaget länge sedan jag läste något sådant. Som att jag valt bort det alltför komplicerade, den avancerade stilen och berättartekniken. Men nu vill jag ha mer.

Nu hoppas jag mycket på nyss påbörjade Färden genom mangroven av Maryse Condé. Hyllad som den är. Hoppas den inte gör mig besviken.

Ett sug har jag också efter att närma mig andra kulturer, andra sätt att tänka, andra sätt att leva. Jag nosar på böcker från Tranan, spanar in fina Macondo och läser Karavan.

Flygande mössa

Som gjord för högläsning är Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger. Dessutom är den full med litterära referenser, eller vad sägs om Nökhamlet?

Ok först ett erkännande:

Jag har inte läst mer än kanske en halv sida skriven av Leif G W Persson. Inte heller har jag sett Efterlyst. Däremot har jag sett honom på riktigt, IRL. I går besökte han mitt bibliotek till en stor publiks glädje. Svettigt stor för oss som bar stolar. Upp och ned och fram och tillbaka.

Om jag varit intresserad av Persson som författare hade jag nog blivit besviken för sina böcker pratade han inte om. Däremot om sig själv, om sina kriminaluppdrag, om påstådda seriemördare och om styckmord. Till min förvåning var han både underhållande och självironisk. Och en författares underhållningsvärde ska väl inte underskattas? Fast nu var det förstås inte om sig själv som diktare han pratade. Hans roll som publikmagnet gav också mig helgens värsta träningspass, stollyft och trappspring, så idag har jag med gott samvete kunnat softa i soffan.

SOS från mänskligheten

Navet i Johanna Nilssons SOS från mänskligheten är Benjamin som kan titulera sig eskort eller om man så vill prostituerad. Nilsson skriver om sökande trasiga människor och läsningen blir ibland smärtsam. De som söker sig till Benjamin behöver honom, han ger dem hopp och ork att leva vidare. Här finns kvinnan vars liv har paus, hon behöver mod att trycka på play igen. Här möter vi mannen vars flickvän försvunnit, han behöver Benjamin för att kunna sova. Det är flera personer som passerar i romanen, en del sammanlänkas med varandra. Benjamin som på ytan är tryggheten brottas själv med en stor sorg vilken till slut sätter hela hans liv på spel.

Nilsson går på djupet, hon rotar i själens skrymslen. De människor hon lyfter fram brottas med olika sorters eller likadana problem. Det handlar om att vara människa. Om att härda ut. Ibland tänker jag att det är för mycket. För många själsliga trasor inom samma bokpärmar. Men samtidigt tyker jag om det jag läser, hur författaren handskas med sina personer. Ingen lämnas för tidigt, det är med varsam hand deras olika öden tecknas. Detta är en roman och i romanens värld kan även enkla lösningar vara tillåtna - det är trots allt inte människor av kött och blod som skildras utan fiktiva personer. Och som sådana får de mötas och komma underfund om sig själva. För Nilssons roman är hoppfull, den erbjuder de lösningar som kanske saknas i det verkliga livet.

Mellan himmel och jord

Om jag bodde något närmare Stockholm hade jag på onsdag sökt mig till Kulturhuset för att lyssna på Niccolò Ammaniti. Häromdagen avslutade jag hans senaste roman Mellan himmel och jord. En historia som trappas upp i takt med de avverkade sidorna.

Ammaniti skildrar ett betydligt skitigare och råare land än mitt romantiska och vackra Italien. Här möter vi far och son Zena. Fadern är den råbarkade tatuerade och rakade sällen, sonen går i hans fotspår. Starka band finns mellan dessa två och med gemensamma krafter håller de sig undan socialassistentens värderande blickar. Romanen genomsyras av en råhet, här finns inga klara regler för rätt och fel, moralen förfaller.

Det regnar som aldrig förr de här dagarna när pappa Zena, tillsammans med sina mer eller mindre sansade vänner, planerar en stöt mot en av stadens uttagsautomater. Olika människors vägar korsas, deras liv nystas ihop, och hemska saker händer. Ingenting går som de tänkt sig.

Det har nu gått några timmar sedan jag skrev inläggets övre del och ett par dagar sedan jag läste ut boken. Och jag undrar fortfarande vad jag egentligen tyckte om den. Ammanitis personer engagerade mig och jag drogs in i det snabba tempot. Det han däremot också gör är att låta väldigt mycket hända, otroligt mycket. Det gör att historien svajar. Figurerna blir också något av karikatyrer, endimensionella. Men Ammaniti vet hur man berättar en historia, hur man håller spänningen vid liv och han skapar en tydlig och obehaglig och ibland lustig stämning. Aldrig föll tanken in att avsluta läsningen i förtid.

Ibland tror jag dock att jag ställer för höga realitetskrav på berättelser, det vill säga berättelser som ger sken av att spegla något sorts traditionell verklighet. För att verkligen kunna tillägna mig dessa berättelser måste jag kanske bortse från det kravet?

poets.org

Det här gillar jag:

Celebrate the first national Poem In Your Pocket Day!
The idea is simple: select a poem you love during National Poetry Month then carry it with you to share with co-workers, family, and friends on April 17. Poems from pockets will be unfolded throughout the day with events in parks, libraries, schools, workplaces, and bookstores.

Put Poets In Pockets
In this age of mechanical and digital reproduction, it's easy to carry a poem, share a poem, or start your own PIYP day event.
Here are some ideas of how you might get involved:
Start a "poems for pockets" give-a-way in your school or workplace
Urge local businesses to offer discounts for those carrying poems
Post pocket-sized verses in public places
Handwrite some lines on the back of your business cards
Start a street team to pass out poems in your community
Distribute bookmarks with your favorite immortal lines
Add a poem to your email footer
Post a poem on your blog or social networking page
Project a poem on a wall, inside or out
Text a poem to friends

Eller en dikt om dagen via e-post? Ja, visst!

Utflykt i bokskogen

Eller närmare bestämt i bibliotekets källare, som jag är glad allmänheten inte känner till alltför väl. Källaren är för mig bibliotekets skuggsida, det tror jag också vilken jungiansk analytiker som helst skulle konstatera. Om nu biblioteket skulle utsättas för en sådan analys.

Men i vandringen mellan hyllor hittar jag guldkorn som det trots allt finns gott om. Till exempel en bok vid namn Kritik som samlat texter av Klara Johansson. Jag slår upp en sida på måfå och blir stående en stund och läser. För vem fångas inte av orden

Selma Lagerlöf kan aldrig intressera. Hon förtrollar eller lämnar en likgiltig. De verk av henne, som inte tillhör hennes yppersta och egnaste, kunde saklöst förintas - ingen lucka skulle uppstå i hennes andliga bild eller i litteraturen. Ty hon har sitt geni på mycket bestämda villkor: hon får inte bruka det efter behag, hon äger att lyda det.

som inleder en recension av Kejsaren i Portugallien (1914). Kritikern förhäxas för övrigt av Lagerlöfs roman.

Om jag under nästa källartur snubblar över Tidevarvet är lyckan min.

Tillägg:
Se Mattias kommentar med ett citat från Klara J!

Nästan som reklam

Nu när Hermia ändå är shoppingtagen måste hon berätta om prenumerationen som inleddes igår. Karavan heter tidskriften som jag igår lånade hem från mitt stora bibliotek. Villkorslös kärlek uppstod. Tidskriftens engagerade och kunniga skribenter skriver om litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika. Den är aktuell och inspirerande. Två nummer gav mig massor av lästips och nyupptäckter. Oerhört intressant och spännande läsning.

Så här skriver de själva:

Från Afrika, Asien och Latinamerika kommer en ny, omvälvande litteratur som är i färd med att förändra världslitteraturen av idag.

Karavan sätter sökarsiktet på södra halvklotet och introducerar spännande författarskap från tre kontinenter med skönlitterära texter och bakgrundsartiklar.

Tidskriften utkommer fyra gånger om året sedan starten 1992. I anslutning till utgivningen arrangeras litterära evenemang av olika slag.

195 kr för 4 nummer. Hoppas mitt första nummer kommer snaraste snart.