Avslut: Kunzelmann & Kunzelmann

Samtidigt som Carl-Johan Vallgren låter sig intervjuas i SVT2 försöker jag sammanfatta redan påbörjade tankar om Kunzelmann & Kunzelmann.

Om Kunzelmann... varit en roman skriven av en helt främmande och ny författare och inte av en så etablerad och på senare tid hyllad som Vallgren undrar jag om jag hade läst den. Hur boken beskrivs på baksidan tilltalar kanske främst genom författarnamnet.

Det är en underhållande roman, det känns som att författaren haft roligt under skrivprocessen. Det finns roliga, galna scener främst i bokens nutidshistoria. Episoder, enligt den intervjuade författaren, inlagda för att ladda texten. Vallgren skriver för sin egen skull och skriver in vissa händelser för att själv underhållas. I det roande finns allvaret och lögnerna som överskuggar allt annat. Bokens Kunzelmann d y dras in i gangsterliknande kretsar och mina tankar leds till Jens Lapidus Snabba Cash. Det är på sätt och vis samma sorts människor som skildras. Men de gestaltas på förstås helt olika vis. Där Snabba Cash visar upp råheten i dessa sällskap finns i Kunzelmann... mer av komik.

Av författaren Vallgren hade jag förväntat mig något mer, ett större djup. Karaktärerna är oroväckande grunda. Och visst knyts det ihop på slutet, visst skapas sunda relationer som bryter mot romanens tidigare skildring och det känns så tråkigt. Romanen provocerar mig inte, oroar mig inte - snarare vill jag ha mer. Men inte mer av cynism, dekadens och stockholmskyla utan mer av det innersta inre som här springs förbi. Några dagars underhållning har jag dock fått. Mest kommer jag att minnas de delar av romanen som skildrar konstens värld. Vad är sant och falskt i konsten liksom i livet?