Så var den utläst, Patricia Dunckers roman.
Bokens manliga berättarjag, som förblir namnlös (bara att lyckas undvika att namnge sin person är en bedrift av Duncker för tillfällen till det finns), är doktorand i Cambridge. Författaren vars verk jaget skriver sin avhandling om är en fransman vid namn Paul Michel. På biblioteket möter berättarjaget den kvinna som boken igenom kallas "germanisten", hon skriver sin avhandling om Schiller. På germanistens intiativ inleds ett förhållande ibland svårt för berättarjaget att förstå och tolka.
Germanisten förväntar sig att berättarjaget ska intressera sig inte bara för Paul Michels verk utan också för hans person. I det ingår enligt henne att söka upp författaren på det mentalsjukhus där han är intagen.
Hon skulle skicka mig ut på äventyr. Jag skulle inte alls skriva någon småsint, kritisk liten avhandling om en storr författare. Jag skulle inte ens få ödsla bort min tid på bibliotekets referensavdelning där jag silade mygg och svalde kameler. Jag skulle ut på en resa bortom fotnoter och efterskrifter.
Och visst beger sig jaget ut på jakt efter den store författaren, kanske mest för att göra rätt i germanistens ögon. Hur mötet mellan Paul Michel och berättarjaget tar sig uttryck bör inte berättas här. Det finns helt enkelt kopplingar mellan händelser i romanen som är för bra och för betydelsebärande för att avslöjas här. Det är en berättelse där det yttre till viss del korresponderar med det inre, där väder och vind förebådar händelser.
För en litterärt intresserad person är det spännande att tänka kring frågorna om verk och författare. Kan ett författarskap studeras utan att något intresse fästs vid författaren som person? I det här fallet finns tydliga band mellan Paul Michel och idéhistorikern Foucault, där Michel utsett Foucault till sin läsare och där deras texter speglats mot varandra. Patricia Duncker är så övertygande i sin roman att jag nästan tror på det jag läser. Tror på att Paul Michel inte bara är en litterär gestalt. Paul Michel - Paul-Michel Foucault. Det är en mörk historia om skapande men också om kärlek som berättas, snillrikt konstruerad.
Några meningar ur boken sparar jag åt maken:
Att skriva en doktorsavhandling är en enslig tillvaro som präglas av besatthet.
Haha - jotakk, man skal være besatt for å skrive doktoravhandling. I tillegg skal man ha en tilbøyelighet til å like å lide langsomt og lenge :-) Hils maken - og ta godt vare på han gjennom prøvelsene!!
SvaraRaderaTack, jag ska hälsa! Har du själv lidit (långsamt och länge)?
SvaraRadera