Som jag önskade bjöd den här veckan på en hel del lästid. Fast anledningen till tiden, krånglande mage och feber, hade jag gärna varit utan. Paul Austers Orakelnatten läste jag ut i tisdags. Sedan dess har mina tankar irrat kring den i försök att formulera för mig själv om det jag läst. Men det lyckas inte riktigt för mig, romanen flyr. Ett försök ser ut ungefär så här:
Författaren Sidney Orr har varit sjuk en längre tid, under ett besök i en pappershandel finner han en blå anteckningsbok. Boken drar honom till sig och de historier Orr börjar skriva tycks leva sitt eget liv. Hans berättelser verkar dessutom leva utanför honom själv. Gränsen mellan fiktivt liv och det verkligt levda (i fiktiv form) är tunn. Auster inkapslar flera berättelser i berättelsen, alla lika intressanta att följa. Som läsare upplever jag också konstnärens vånda när det inte vill sig riktigt. Relationen mellan Sidney och hans fru Grace skildras. Den är skör men vacker men också på något sätt hotad.
Nej, romanen är svår för mig att beskriva, kanske just för att den rymmer så mycket. Det finns så många motiv och teman i Orakelnatten. Så mycket att fundera över. Vad jag vet är att jag kommer att återkomma till Austerland, för hans berättande träffade rakt i mitt läsarhjärta. Denna berättelse som tvinnar sig runt sig själv och in i nya lager av historier trollband mig från första stund och den vävde sig in i mina drömmar om natten. Romanen tar upp stora teman som kärlek, försoning, förlåtelse och är en historia om berättandets magi.
Holly Hock som fick mig in på Austerspåret skriver så här om Orakelnatten.
Visst är den bara superbra! Men så mycket att fundera på. Och samtidigt som den väcker alla dessa existensiella frågor är den också spännande som en riktigt bra deckare. /Therese
SvaraRadera