Irländska Anne Enright mottog 2007 Bookerpriset för romanen Sammankomsten och det känns mycket rimligt. I dagens förkylningstöcken avslutade jag denna bok som inleds med beskedet att Liam, brodern tagit sitt liv. Veronica, den syster som stod honom närmast, är romanens berättare och även den som får ta hand om allt som måste utföras i samband med att en person gått bort.
Genom tillbakablickar försöker Veronica förstå broderns självmord, hon spårar händelser i familjens förflutna och i de egna uppväxtåren. Minnen av övergrepp svåra att tänka kring dyker upp, minnesbilder som ifrågasätts. Liams död skakar förstås om både Veronica och resten av den stora syskonskaran som samlas till likvaka. De här är barn i en familj med många sår och ärr, modern är en skugga som finns med i utkanten av berättelsen.
För jaget i berättelsen utlöser döden också en livskris. En kris som håller henne vaken om nätterna, som får henne att misstro sin man och dennes kropp. Boken är på samma gång en beskrivning av en familj i sorg, en svårhanterlig sådan eftersom känslorna är så motstridiga och en inträngande beskrivning av en människa som i det inre faller isär. Det finns ett glapp mellan jagets tankar och känsloliv och det som ageras utåt. Det är en spänning som skildras väldigt bra.
Historien böljar fram och tillbaka mellan nutid, dåtid, framtid allt med ett glittrande språk. Ibland bläddrar jag tillbaka, läser om, för att se sambanden och kronlogin tydligare. Kronologi är viktigt för mig, inser jag. Att veta hur och i vilken ordning saker sker. Trots det nattsvarta drar jag ofta på munnen - det här är en författare som verkligen äger sitt språk och formulerar sig ibland oväntat lustigt. Svärtan i innehållet avspeglar sig inte direkt i själva texten och i det här fallet känns det skönt.
För att jag gillar dem och mitt eget minnes skull skriver jag ned romanens sista meningar. Slutläs här om du vill ha dem kvar till senare.
Gatwicks flygplats är inte det bästa stället att bli flygrädd på, men det verkar som om det är vad som sker med mig nu eftersom man är så högt uppe i de där planen och det är så lång väg att falla. Å andra sidan har jag fallit i flera månader. Jag har varit på väg att falla i mitt eget liv i månader. Och jag står i begrepp att ta mark i det nu.
Jag har också läst Anne Enrights bok, och tyckte det var en stark upplevelse. Den var tung att läsa, med några fantastiska ordvändningar här och där. Jag kände så djupt med huvudpersonen! Allt kändes så allvarligt och påtagligt, fastän detaljerna var så knapphändiga. Det var svårt men värt det att ta sig igenom den.
SvaraRadera*sukk* Ja, er ikke dette en god roman? Det var så godt å lese din opplevelse av denne boka, å gå inn i den igjen - på snarvisitt - gjennom deg. Det siste avsnittet tok meg også. Det avsluttet romanen uten å stenge for historien. Dyktig gjort.
SvaraRaderaDet är svårt att formulera tankar kring den här boken tycker jag. Den är så mycket på samma gång. Jag gillade tonen i den, kanske för att den lättade upp svärtan: Gillade på något sätt V:s cyniska förhållningssätt till tillvaron som kanske får henne att överleva och till slut gå vidare. Läser i tidningarnas recensioner bl a om hur historien hon berättar inte är ny, men att hon gör den på ett nytt sätt. Kanske är det så. Jag har i all fall svårt att tänka ut en like till Enright. Det är skickligt berättat och jag läste den på något vis inifrån V, berättaren. Kände hennes förvirring och leda.
SvaraRadera