Ryskt bläck

Tack vare att Prickiga Paula lyfte fram det parisiska i Ryskt bläck så har jag nu läst min första Tatiana de Rosnay-roman! Och visst är här Paris - och Ryssland och inte minst Italien! Även om den är mer person- än platsorienterad.

Jag tycker författaren skriver bra och gjuter liv i sin historia - men huvudpersonen gillar jag inte det minsta. Och det är helt ok! Den unge författaren, huvudpersonen, vars framgång stigit honom alldeles åt huvudet får mig att tänka på Henrik H Langelands odräglige Wonderboy (klockorna! kvinnorna!) som jag läste med stor behållning. Nicolas Kolt har gjort kometkarriär genom en bok där han i fiktiv form berättar utifrån en i hans familj väl dold hemlighet. Gåtan i familjen präglar honom och skapar en ganska vilsen människa utan någon riktig trygghet.

I bokens nu befinner sig dock Kolt tillsammans med en ny ung flickvän på ett fashionabelt hotell på en italiensk ö. Samtidigt som han bedrar i både ord och handling. På hotellet blir han ömsom igenkänd och ömsom negligerad - båda delarna är lika besvärande för honom - och oväntade möten uppstår. Ständigt har han ett öga på sin smarta telefon; är ständigt sedd, ständigt seende.

De Rosnay berättar omväxlande och ledigt om då och nu, får läsaren att förstå bakgrunden till hur Kolt blivit den han är. Och nu säger jag emot mig själv, men för det allra mesta tycker jag om romaner där slutet inte sys ihop till perfektion fast här bjuder författaren på några lösa ändar för mycket. Hon laddar pistolen utan att avfyra den så att säga. Men det är en god historia och jag läser den snabbt och med nöje. Det är en i vissa stycken rätt underhållande satir över en skenande och förytligad kändiskultur där författaren i de här fallet lika väl hade kunnat vara en Idol-vinnare. Fast mest ändå en ung mans sökande efter sig själv.

De Rosnay låter, jag ska inte avslöja hur, verkligheten möta fiktionen i sin roman. Men hon har också låtit sina fiktiva figurer träda fram utanför romanen - flera av dem twittrar, Kolt och någon mer instagrammar. På riktigt alltså.

Stoner!

Så står det längst upp i vänstra hörnet på omslaget till Stoner av John Williams. Det gör mig skeptisk. Det har, tänker jag mig gått lite inflation i blurbarna, vilket är orättvist mot litteraturen och författaren som får så många stora förväntningar att leva upp till. Så lever det jag läser också sällan upp till överorden. Men ibland så händer det! Och med att risk att avskräcka någon annan utbrister jag att jo - Stoner är så bra!  

Williams berättar okonstlat om William Stoner som bryter med sitt lantbrukarursprung och väljer litteraturens och litteraturvetenskapens väg. Han tar som den första i sin familj, i sin släkt, steget in i den akademiska världen. Steget är stort och acklimatiseringen svår, till en början. Sakta övergår blyghet i större säkerhet och engagemanget som forskare och lärare tar över. Men Stoner är otränad i det sociala livet och har kanske svårt att tolka andra människors beteenden. När kärleken kommer i form av Edith leder det snabbt till ett äktenskap som nästan lika snabbt blir till en katastrof. 

Edith är en ytterst bärande person i historien vars beteende och sätt att vara i mycket också styr Stoners eget liv. När de får en dotter blir detta alltmer uppenbart. I denna lilla familjen råder något slags mental terror med Edith som avsändare utan att för den skull vara romanens "bad guy". Även det akademiska, kollegiala, livet bjuder på utmaningar och uppgörelser med såväl andra lärare som överordnande och studenter. Då hjälper det inte så mycket att Stoner brinner för sitt ämne.

Stoners lever, med vissa avbrott för mer ljusare stunder, men hans liv är inte lyckligt. Eller - det bara är. Livet går på och blir som det blir, mycket blir inte alls. Det är bitvis tung läsning, tankeväckande. Men Stoner är en roman som jag läser utan att haka upp mig någonstans - inte ett ord skaver, inte en mening känns överflödig och inte något är inflikat för att fria till läsarens sentimentalitet. Det är en roman rak och ärlig och trots sitt mörker upplyftande läsning. Tänk att de finns - de vidunderliga romanerna!

Williams påminner, vilket nämnts på andra ställen om författare som Richard Yates och även om Ian McEwan vars På Chesil Beach jag särskilt tänker på. Men Williams är vassare tänker jag i förmågan att så tränga in i sin romanfigur, att skapa en levande både person och historia som får liv långt utanför boksidorna. 

Rapport från en lässommar

Innan semestern bekymrade mig bristen på läsuppslag och på hett efterlängtade högar. Kanske skulle det här bli den minst litterära ledigheten någonsin? Nu sitter jag med en hög böcker bredvid mig, böcker som blev läste under de varma och arbetsfria sommardagarna - en trave som bjuder på fina läsminnen...

Den första veckan i juli, under den stora resan börjar jag läsa Garp och hans värld av John Irving som fick mannekänga i den hyrda lägenheten. 

Så här i efterhand inser jag att handlingen blivit till ett töcken i mitt huvud, jag har svårt att dra mig till minnes enskilda episoder och kan bara återge innehållet i den i väldigt stora drag. För mig är det ändå ett positivt tecken (även om jag önskar mig ett lite bättre bokminne) på att romanen jag läst varit ovanligt innehållsrik och infallsrik och så vill jag gärna ha dem! 

Inledningsvis möter läsaren Jenny som vill ha ett barn men absolut ingen man och som efter lite list sätter Garp till världen. Garp och hans mor lever i något slags symbios och när båda skrivardrömmar. Jenny blir så oplanerat en feministisk förebild och Garp så småningom en gift familjefar och författare. Relationsförvecklingarna är många och oväntade, handlingen svänger mellan tragedi och komedi och jag njöt rätt igenom romanen. Nu (eller kanske senare i höst) vill jag bra gärna läsa mer av Irving (har tidigare läst Ciderhusreglerna och Den fjärde handen)! 

På stranden (när senast badade jag så mycket som i sommar?) började jag passande nog en torsdag med att läsa Torsdagsänkorna av Claudia Pineiro. 

Romanen inleds dramatiskt med att tre män hittas döda i en pool i ett tjusigt villaområde skyddat av stängsel i Buenos Aires. Varje torsdag träffades männen för att äta middag, medan fruarna höll sig på annat håll. Vad som lett fram till den tragiska händelsen berättas ganska raffinerat med olika röster, där en tillhör en mäklare med bra koll på  de boende i området. På ytan är det polerat och så tillrättalagt det kan bli medan de verkliga förhållandena (t ex de ekonomiska) hålls hemliga, skyddade av något slags inbyggt system av lögner. Historien hinner till slut upp sig själv och författaren är tillbaka i nuet - hos de avlidna och de som är kvar. Författaren har byggt upp en roman som är svår att släppa, och också lite svår att orientera sig i på grund av de många namnen men lite extra bläddrande fram och tillbaka var romanen väl värd.

För fem kronor köper jag Kurt Vonneguts Burfågel på en loppis hemma i Gävle 

och under ett par dagar, vid Lövvattnet i Västerbotten, tar jag del av Walter F Starbucks märkliga levnadsöde, bland annat som fängelsekund. Vonnegut är en galen berättare och jag nästan känner hur huvudet vidgas och tänjs ut när jag läser. 

På fina Bokcafé Pilgatan i Umeå 

inhandlar jag bland annat Ingenting oroar Coco Chanel efter midnatt som ingår i samlingen "Reportagets mästare", utgivna av Ordfront. I det här fallet är det Djuna Barnes texter som samlats, mer känd är hon kanske för Nattens skogar men det var som krönikör och tidningsskribent hon började. Efter ett fyndigt förord som berättar om författaren läser jag hennes texter som handlar om först New York och sedan om några år som Barnes tillbringade i Paris, texterna är ungefärligen tillkomna under åren 1913-31. Barnes ger sig ut i New York och försöker se sin stad med den utanförståendes blick vilket inte är helt lätt "man tvingas bli främling i sitt eget hus för att kunna beskriva det med den rätta nyansen."

Barnes är intressant både i sig själv och som ett ögonvittne från tiden och städerna hon levde i, och så kände hon ju de andra stora T S Eliot, Sylvia Beach mfl mfl och hon var nära vän med Dag Hammarskjöld. Texterna är poetiska, drastiska och till dem hör författarens egna illustrationer. 

Mest tagen blir jag av reportaget som beskriver hur Barnes helt frivilligt låter sig tvångsmatas - för att kunna skildra vad hungerstrejkande brittiska kvinnliga rösträttsaktivister utsatts för. Det är journalistisk med livet som insats.

När jag hälsar på i Feelgoodbiblioteket och tittar runt bland böckerna hittar jag  (i fönstret?) en bok som Feelgoodbibliotekarien redan läst nämligen Och snön smälter på Hester Street av Daisy Waugh. Boken får resa med mig hem.

Så är jag strax i Hollywood i denna fiktion som glatt leker med verkligheten och låter Greta Garbo och Charlie Chaplin m fl inneha biroller. Huvudpersonerna - Max och Eleanor - är dock hittepå även om de placeras i verklig och trovärdig miljö. De gör en märkvärdig klassresa från eländiga förhållanden i det fattiga och farliga New York till filmens glassiga värld där de både röner stor framgång. Det är med andra ord en verklig framgångssaga. Men paret har mer i bagaget, t ex minnet av en en gång försvunnen dotter. Och lyckan och lugnet vill aldrig riktigt infinna sig för det är strax dags för börsen att krascha. 

Romanens styrka tycker jag ligger i skildringen av dels det tidiga livet i New York, vilken arbetarskildring! och dels av det sprakande Hollywood-livet. Författaren förmår gestalta två ytterligheter väl. Men historien om dottern och det omständliga sätt den berättas på har jag lite svårt att engagera mig i, och det är synd eftersom den upptar så stor del av romanen. Det kan låta bakvänt men trots eländeseländet så blir det i slutklämmen det lite för sockrat för mitt lite mer cyniska jag.

Ut från det söta antikvariatet i Norberg 

och dess sorterade oordning kommer jag, en kvav dag när åskan mullrar i större delen av landet, ut med P G Wodehouses Åska i luften. 

Jag älskar verkligen tv-serien baserad på historierna om Jeeves och Wooster och har länge velat läsa något av författaren. Den här godingen handlar dock inte om radarparet utan om ett gäng människor som av olika anledningar strålar samman på Blandings slott. Här är förlovningar med förhinder, en stöldbegärlig sugga, trilskande släktingar och inte minst ett manuskript som absolut inte får komma på villovägar. Det är, om inte en skrattfest från pärm till pärm så en underhållande läsning, dock i viss mån lite väl präglad av sin tid. Jag tror i bakhuvudet under antikvariatsbesöket jag hade Kulturdelens/Jenny B:s litterära möte med slottet.

Snipp snapp snut så var semestern slut. Augusti månad har jag inlett med att äntligen läsa John Williams återuppväckta Stoner som jag just nu smälter. Mer om den kanske senare.

En roadtrip med konst

Igår satte vi oss i den välkonditionerade bilen och for till Avesta, närmare bestämt till Avesta Art i det gamla verket. I den här stora, mörka och spännande byggnaden pågår en utställning som visar sig vara mycket väl värd åkturen.

Här har ett flertal konstnärer från olika länder och med internationellt renommé samlats. De representeras med verk som i de flesta fall skapats med utgångspunkt i den dramatiska miljön. Men alla finner sig väl tillrätta.

Här finns ett par skapelser som jag först knappt tror är på riktigt, där det som ser ut att vara ett nystan av järn genom lampans sken blir något helt annat. 

Här finns foton, installationer, målningar och skulpturer i väl avvägd mängd. En del saker är enklare andra kräver mer av betraktaren. Om ett foto hör jag en besökare yttra orden "här är den där ekivoka" - konsten berör och utmanar. Och det gamla verket bidrar och väcker ibland känslan av att treva sig fram i ett spökhus. 

Mest oväntad är nog den interaktiva operan där vi kan skapa våra egna ljud med hjälp av trumpinnar. Kanske är det värmen eller de lata dagarna men både maken och jag blir nästan löjligt glada i konstverket. 

Årets utställning pågår t o m 7 september - ett besök där rekommenderas varmt! Jag är en upplevelse rikare.

Från Avesta åker vi vidare till Norberg i Västmanland och fyller på med energi på Elsa Anderssons konditori. En cykeltävling avslutas just så det är extra mycket liv och rörelse i centrum. Vi letar oss fram till ortens fina Sundbergs Antikvariat, Fagerstavägen 9

och strosar runt mellan hyllor sorterade i oordning. 

Jag går därifrån med den här, som jag ägnat den här dagen åt att läsa

Nöjda åkte vi hemåt, med ett stopp för dopp. 

Ett uppvaknande och en fråga - tycker ni om Brahms?

Det är konstigt hur viss litteratur som känns alldeles självklar kan passera förbi. Så var det med Kate Chopins Uppvaknandet (1899) som jag verkligen inte förstår hur jag kan ha missat! Som tur är läste och skrev Glamourbibliotekaren om den nyligen så boken fann vägen även till mig.

Bokens Edna är gift och har två barn, en tillvaro som inte stört henne tills hon just vaknar upp, finner sig vara inkapslad och vill bryta sig ut. En ung man väcker hennes känslor under en sommarvistelse vid havet, han blir katalysatorn för att Edna ska vilja bryta upp från sitt gamla liv. Hon längtar efter friare förbindelser och vill bort från de äktenskapliga bojorna.

Chopins roman, som jag hoppas får en renässans och hittar nya generationer av läsare, är starkt gripande. Som läsare får jag insyn både i Edna och i hennes kamp för att leva sitt liv på det sätt hon vill  samtidigt som författaren också låter läsaren se henne utifrån. Ednas val att gå sin egen väg är på samma gång modigt som ödesmättat. Liksom Forster med Maurice skildrar Chopin en människa som bryter mot sociala normer och konventioner men med olika resultat.

En kvinna som lever i ett fritt förhållande, kanske ett sådant som eftertraktades av Edna är Paulie i Francoise Sagans roman Tycker ni om Brahms? (1959). Fast egentligen är det mest hennes på-och-av partner Roger som verkligen till fullo nyttjar denna fria relation. När Paulie själv söker sig till andra män uppstår svartsjuka och begär.

Men när hon så möter den yngre Simon uppstår förälskelse och för en stund kan Paulie släppa odågan Roger och för en stund hänge sig åt att vara åtrådd av Simon. Paulie som verkar vara en smart driven kvinna är ibland nästan irriterande beroende av sina män, som kretsade hela livet hennes runt dem. Men Sagan skriver väl, och bjuder på ett franskt känslodrama.

Paulie är en äldre kvinna. Hon är 39 år. Tycker jag det är ungt bara för att jag själv snart är det samma eller har vår bild av äldre/yngre förskjutits sedan romanen gavs ut?

En pojkes egen historia och så Maurice.

Det är fint med nyutågvor som väcker liv i äldre verk som t ex En pojkes egen historia Edmund White. Denna uppväxt och upptäckarskildring läste jag ut för några veckor sedan och minns framförallt det ärliga, rättframma berättelsen om pojken/den unge mannen som upptäcker och lever ut sin homosexuella läggning.

Platsen i En pojkes egen historia är USA och tiden 50-60-tal något helt annat alltså än i E M Forsters Maurice som nu äntligen finns på svenska!

Filmen, den med bl a Hugh Grant, såg jag för många år när jag hade en vurm för filmskaparna Merchant/Ivory som ju också står bakom en annan fantastisk Forster-filmatisering - Ett rum med utsikt. Men Maurice alltså. Boken gavs ut först efter författaren avlidit vilket hör samman med ämnet den skildrar - kärlek mellan män i det brittiska 1900-talets början. Om det i En pojkes egen historia fanns en spänning i att experimentera, att testa gränser så handlar det för Maurice del istället om att dölja ett brottsligt beteende och om att helst finna ett botemedel för det. Det är starkt skildrat och modigt av Forster som på ett mycket fint sätt skildrar Maurice och hans brottningsmatcher med sig själv och sitt inre. Extra svårt blir det när den första stora kärleken väljer den konventionella vägen - äktenskapet - och samtidigt förnekar hela sin tidigare existens och dess betydelse. Maurice vill göra som vännen, men att bryta med och ned sitt jag är inte lätt och författarens intention är till min stora lättnad att visa hopp och ingjuta mod.

Forster har med Maurice skapat en av romanvärldens kanske modigaste personer och samtidigt skrivit ett en stark tidsskildring. I efterordet får läsaren också ta del av författarens tankar med romanen, intressant läsning även det.

Det som är historia i romanen är nutid och verklighet i andra delar av världen där kärlek inte är för alla. På så vis har romanen en tänkvärd aktualitet även idag, förutom att det alltså är en god och mycket välberättad roman.

Bokomaten har också läst Maurice och gjorde mig påmind om den!

Provence - några bilder från en resa

När vi i våras bestämde oss för att tillbringa en semestervecka i Provence och i den lilla, av berg omgivna, byn Cotignac med ca 2000 invånare kunde vi inte föreställa oss vilken idyll vi skulle hamna i. Byn är så att säga essensen av det franska med tre bagerier, chark, fiskbutik, trevliga restauranger, vindlande gränder och vänliga människor. Här har jag fått sätta min skolfranska på verkligt prov, och har njutit av att både förstå och att själv göra mig förstådd hos de tålmodiga Cotignacerna.

Att boka boende på nätet kan vara ett äventyr i sig och lite vanskligt men lägenheten vi hyrde var allt vi kunde drömma om - fylld med konst skapad av ena värden och av sköna läsplatser och bokfyllda hyllplan. I det här rummet trivdes jag och lät blicken glida mellan boksida och utsikt.

Vi tillbringade en del tid i byn, undersökte omgivningarna och fann bland annat det här.

Strosade på tisdagsmarknaden, shoppade till det tillfälliga hemmet och fyllde den nyss införskaffade och obligatoriska korgväskan.

Men vi besökte även de intilliggande byarna såsom Aups och Entrecasteaux och förstås  L'abbaye de Thoronet, ett gammalt klosterområde med fin arkitektur och valv bakom valv.

Vi gick genom kyrkan och vidare ut i de olika valvförsedda gångarna, försökte föreställa oss hur livet här sett ut. Så hördes skönsång och vi följde ljudet tillbaka till kyrkan där en ensam sångare testade akustiken med gregorianska slingor. Tillsammans med kanske sex andra personer njöt vi och strosade sedan sakta vidare.

En dag var vi till kusten, ungefär 1,5 timmes bilfärd från Cotignac.

Och det var ju så skönt att bada att planen att tillbringa eftermiddagen i Marseille havererade. Men vad gjorde väl det? Istället for vi till Bandol för middag och jag fick mina efterlängtade musslor.

En annan dag åkte vi mot Gorges du Verdon, som en frankofil väninna rekommenderat varmt. Här finns en stor ravin/canyon med vandringsleder och serpentinvägar. Vi provade en del av båda och gav oss ut på en tre timmars vandringstur som ledde ned mot vattnet i ravinens botten, och sedan uppåt igen.

Lagom ansträngande hela vägen - ända till den allra sista biten när vi missade leden och istället tog rygg på några ungdomar som likt bergsgetter skuttade upp för höjden. Jag skuttade inte men överlevde.

Färden därifrån bjöd på svindlande vyer och med tanke på vägens hm... sträckning så är jag glad att över att inte bli åksjuk.

Det har varit en upplevelserik vecka, samtidigt som den bjudit på många tillfällen till vila och till att "bara vara". Vi lät våra inre franska jag blomma ut och levde, som så många andra tillfälliga gäster i omgivningen ett slags komprimerat provencalskt liv med besök i de små butikerna t ex för att handla fisk. Att ha ett eget hushåll på semesterresan tycker jag gör att man kommer ännu en liten bit närmare vardagslivet, även om många måltider ändå har en tendens att intas på restaurang.

Baguetten som accessoar var jag förstås också tvungen att prova.

Nu är jag åter i mitt vanliga hemma men längtar tillbaka till det där andra. Jag hoppas jag kommer att återvända till Cotignac en dag, men den byn och den här resan har fått en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Några bilder finns också på instagram @hermiasays

Den mörka sidan 2 - drama i Tokyo

Seriebibliotekarien levererade ännu en bok till mig idag nämligen den efterlängtade uppföljaren till Den mörka sidan Sylvain Runberg och Olivier Martin. Första delen innehöll en hel del mystiska och överraskande scener vilka jag nu hoppades skulle få sin förklaring.

Återigen möter läsaren herr Okada även om i centrum ännu mer hans älskarinna och kollega Mayumi står. Hon väntar på att han ska frigöra sig från sin fru, men relationen har svalnat och Okada tycks vara på väg tillbaka till sin familj. När så Mayumi får nog, vill ta saken i egna händer så uppdagas också Okadas verkliga liv och historia. Så får mina frågor svar genom ett ganska intrikat, om än lite virrigt, berättande i växlande tidslager.

Den första delen uppfattade jag som en en fascinerande och kreativ skapelse. Även i denna andra del är Tokyo och dess människor tecknade i suddig gråskala men jag saknar något av den första bokens nerv och fantasi, däremot tycker jag man överkommit den språkliga stolpigheten.

Frågor finner svar, men jag är inte helt nöjd med svaren som vore de för snabbt påkomna, som visste inte författarna själva när det började skriva sin berättelse vart den egentligen var på väg. Ändå det är snygg, cool läsning och tittning med twist.

Tack superbokvänner...

som så raskt peppade apropå min sommarläsningsvånda! Faktiskt så var jag igår till bokaffären, släppte ned axlarna och lät blicken svepa efter hyllväggen. Hem kom jag sedan med  fyra möjliga och mycket lockande semesterkandidater. 

En vecka kvar till ledighet, resa och läsning! 

Ingen sommarläsning i år?

Inför sommaren och den efterlängtade semestern brukar jag ha en trave lika efterlängtade böcker nära till hands. Så har jag de senaste åren haft t ex Eyvind Johnsons Krilon-trilogi och Jan Kjaerstads Wergeland-trilogi som läsobjekt eller snarare karameller.

Men i år känner jag inte riktigt igen mig själv - med ett par veckor kvar till ledighet har jag inte en aning om vad jag vill läsa. Eftersom sommarens läsning varit så förknippad med längtan, jag har verkligen längtat efter böckerna jag läst, så oroar det mig.Visst finns det en mängd olästa böcker jag vill läsa men ingen som just nu får mitt hjärta att slå lite snabbare, lite varmare.  Har jag slutat längta litteraturen? Har jag, hemska tanke, läst mig mätt?  Eller väntar årets stora sommarläsupplevelse här någonstans? Jag hoppas det... och på inspiration från andras sommarläslistor!

Inte helt astonished...

Än har jag inte hunnit lyssna så mycket på podcasten Books on the Nightstand (kanske kändast just nu för spridningen av Beach Blanket Book Bingo?) men jag har lyssnat lite grann och under rubriken "Two books we can't wait for you to read" plockat en av titlarna nämligen Astonish Me (2014) av Maggie Shipstead.

Det var något i beskrivningen av romanen som gjorde den helt oemotståndlig för mig och tja.. jag gav mig hän. Så nu har jag under några dagar vistats på, vid sidan av och i drömmen om balettscenen för det är till stor del där händelserna i romanen utspelar sig. Handlingen pendlar med bruten kronologi mellan 70-tal och de följande årtiondena. Läsaren dras in i ett spel som är mer dramatiskt utanför scenen än på den. 

Här finns ballerinan Joan som blir utvald att hjälpa den ryske balettdansören Arslan att fly från öst till väst. Han visar sig dock inte vara den trogne typen och deras saga blir inte så glimrande som Joan kanske hoppas på. Hon lämnar sedan scenen för ett liv tillsammans med ungdomskärleken Jacob och deras son Harry. Men hon överger inte helt balettvärlden utan formar dels sin son till en dansör med stor grace liksom i sin tur hans ungdomskärlek Chloe. De bildar tillsammans nästa generations storstjärnor. Men det visar sig under läsningens gång att det finns flera band mellan då och nu, något jag som läsare borde ha listat ut tidigare. 

Astonish Me får mig att tänka på andra dramatiska dansskildringar jag läst i min ungdom,  jag tänker på filmen Black Swan som fortfarande är som som ett ömmande blåmärke i själen. Fast är den inte lite komisk denna romantiserade (?) bild av dansscenen och relationerna på och utanför den? Hur som helst - jag läste ut romanen men med en krypande olustkänsla när det blir lite för tillrättalagt och känslomässigt geggigt. Visst finns här en viss psykologisk nyansering men mest förblir figurerna just figurer på en scen, som vore författaren lite för kär i och intresserad av balettvärlden. 

Maggie Shipstead lyckades inte astonish me. Fast det hade jag nog inte heller förväntat mig.

Är nyfiken på att höra av någon annan som läst den!

Nya laguppställningar

Härom sistens bytte jag arbetsplats, helt på det lokala planet. Så istället för att cykla de 4,5 km in till Stadsbiblioteket trampar jag numera en betydligt kortare sträcka till ett av Gävles fina filialbibliotek. Mindre men på något vis mer. Eller i alla fall annorlunda. 

På det nya jobbet är fotbollssnack svårt att undvika, något som också tar sig litterära uttryck. Vad sägs om följande laguppställningar?

Om ni vill veta vad mina knasiga kollegor och jag egentligen har för oss om dagarna så tycker jag ni ska följa Sätra bibliotek på Facebook! Därifrån har jag också lånat bilderna.

Presemesterläsning

I år är det inte någon tvekan om vad som är min presemesterläsning

Knausgårds avslutande mastodontbok kommer att räcka länge än. Så här ligger jag i soffan med whiskyröst, feber och snuva och tittar ut på sommaren medan jag långsamt vänder blad. 

Min tredje träff med Ripley

Nu har jag för tredje senvåren i rad dejtat Tom Ripley den här gången genom En man med onda avsikter som beskrivs mer träffande genom sin ursprungstitel Ripley's Game. Den här gången är Ripley till en början igångsättaren, men han dras alltmer själv direkt in i händelsernas centrum. Ett förfluget ord under en bjudning blir upptakten till Ripley's ondskefulla spel i mördandets tjänst. 

Att läsa Patricia Highsmiths böcker är att ta brottslingens parti. För precis som i hennes tidigare Ripley-böcker duperas jag att tjusas av Ripley och hans luxuösa miljö, av det fashionabla hem och livsstil han delar med sin svala hustru. Men han blir heller inte samma egoistiska monster som i den första boken där grunden läggs till hans fortsatta liv. Väl? 

Precis som tidigare var det här en angenäm läsupplevelse av en klassiker i krim-klassen. Nu har jag två till möten kvar med Tom Ripley att se fram emot. 

En man med många talanger
En man utan samvete

Helgens läsning

Min helgläsningen började redan efter jobbet i torsdags med Candace Bushnells berättelse om Sex and the City-Carrie som ung. Jag tror det här är andra boken om henne och sommaren ska tillbringas i New York. Här lär Carrie känna de Samantha och Miranda och lever ut i New York. Det är en snabbläst, nästan oväntat fräckt rolig historia som passade perfekt ett par högsommarkvällar i maj.

Igår läste jag äntligen Julie Otsukas förstlingsverk När kejsaren var gudomlig om hur delar av USAs japanska befolkning sattes i läger, betraktade som fiender efter attacken mot Pearl Harbor. Otsuka berättar osentimentalt och med en distans som gör att berättelsen i alla fall hos mig verkligen förmår nästla sig in. Flera starka scener målas upp med mycket sparsmakade medel. Det är en historia som verkligen behöver berättas, men som också har likheter med händelser som i tiden är närmare.

I mammas Femina  läste jag om Anna Fredrikssons Augustiresan så efter att ha lånat e-boken började jag läsa under gårdagskvällen - och avslutade den för en liten stund sedan. 

,

Den var med andra ord svår att lägga ifrån sig.... Fyra vänner är på cykelsemester på Österlen, under en vecka ska de hitta tillbaka till varandra. Jenny är i berättelsens centrum och kapitlen växlar mellan hennes historia och cyklandet. Jenny har gjort en intern karriär blivit (mellan)chef över tidiga kollegor. Hon sitter fast mellan en högre chef med höga krav och medarbetare som blir allt mer missnöjda. Som läsare förstår jag att det inte är Jennys fel att det blir som det blir, att hon är en del i ett ondsint spel. Hon blir mobbad från båda håll och hur mycket hon än förbereder sig, ligger steget före eller försöker ställa saker till rätta så är det aldrig nog. Hennes arbetsplats är arbetsplatsen från helvetet och jag tänker mycket på en annan roman, Delphine de Vigans Underjordiska timmar, när jag läser. 

Under semestern med väninnorna sipprar alltmer om Jennys liv och situation ut, hennes man har dessutom nyss avslöjats vara otrogen, men även de andra tre gömmer saker de inte berättat för varandra. Det blir en resa mot större förståelse och försoning. 

Det märks att författaren också skrivit för tv. Det är spännande uppbyggt även om jag tycker hon lyckas som bäst i den hjärtklappande arbetsplatsskildringen. Kvinnorna är 40 år och beskrivs som medelålders. Det är dit jag också snart hör. Det känns typiskt på något sätt att helgläsningen inleddes med unga Carrie i New York för att avslutas på Österlen.