Litteratur på agendan

Min kulturplan för hösten är att veckorna ska fyllas med framför allt litteratur, läsarmöten och film. Så i morse for jag tillsammans med kollegorna till grannkommunen för att höra Kristian Lundberg prata i nya satsningen med det fyndiga namnet "Morgonkrock". Jag som kommit halvvägs igenom författarens nya En hemstad utan att få något fäste finner att han tilltalar mig mer i muntlig form. Han har ett budskap, han vill något - förändra världen - med sina texter och han övertygar. Att han dessutom i ett bibliotek, för en publik med flera bibliotekarier, pratar om just bibliotekets betydelse dundrar direkt in i hjärtat. Annars (ungefär) om systemets osynliggörande om människan, om allas rätt att få sin historia sedd och hörd.

Och igår hängde jag vid datorn för att boka biljetter, och till slut efter en mycket lång akademisk kvart fick jag mina biljetter till...

För mig som drömt om Louisianas festival känns detta som ett mycket bra alternativ! Jag satsar på en litterär lördag och har bokat plats för att höra Adichie, Lindström, Cole och förstås Kjaerstad med samtalspartners. Till skillnad från vissa andra evenemang känns priset för festivalpass och enskilda programpunkter överkomligt även om man inte har den allra fetaste plånbok.

Men innan dess är det visst något som kallas Bokmässan...

Vi kanske ses - här eller där.

Århundradets sommar?!

Jag har en tendens att pysa ut i små lyckliga suckar när jag läser något jag gillar verkligt mycket. Och så stör jag den som sitter närmast, vilket oftast brukar vara maken, med mina upprepade utbrott av "åh, så bra!", "så smart skrivet!", "det är så bra!". För min del får detta gärna hända oftare, för makens del kanske det nog så skönt att fullträffarna inte står som spön i backen. Men den här boken framkallade alla dessa utbrott.

Florian Illies har grottat ned sig i 1913 och skildrar i korta avsnitt, månad för månad, olika händelser, personer, möten - i kultur-, konst- och samhällsliv. Det är året innan kriget, som tycks väldigt avlägset trots vissa oroshärdar, och världen väger mellan det gamla och de nya, mellan klassiskt och modernt. 

Det är just det här året konstnärer som Duchamp hittar just sin form, när Kafka försöker fria och Thomas Mann drabbas av kritiker med dålig handstil. Det är stort och smått, om vartannat. En del drabbas av snuva, flera av sin tids utbrändhet. Flera av de stora är på gång, några tycks aldrig komma till skott och det känns smått mirakulöst att det faktiskt blev något av Kafka, Musil och Joyce. Att de fick pennan ur vagnen. 

1913 århundradets sommar är charmerande skriven, med roliga kommentarer, iakttagelser och kluriga kopplingar. Jag är så imponerad av det arbete, den research, som måste ligga bakom boken - och sättet att använda det hela på. Tänk att först läsa in alla dessa delar (konst, litteratur, politik, brev, dagböcker etc) och sedan bryta ned dem i dessa lagoma månadsvisa delar. Som läsare får jag en inblick i ett år, för exakt 100 år sedan, får en bild av tidens strömningar och dess viktiga personer. Det flödar fram över sidorna, lätt och ledigt. 

Fast ibland vill jag göra det motsatta, foga samman de frisläppta snuttarna för att följa ett skeende, en person från början till slut. Minnet räcker inte till för att bilda något slags helhet. Men kanske är det inte heller meningen. Helheten finns istället i året. I 1913. Så här kan man också skriva kulturhistoria. Härligt!

*

"På tal om opasslig. Var håller egentligen Rilke hus?"

*

Bokmania har också läst, precis som Mimmimarie. Kanske du med?

Blue Jasmine

Igår tog jag plats i biosalongen för att se Woody Allens nyaste, Blue Jasmine. Den här gången har filmskaparen lämnat Europa för San Francisco, likaså har han lämnat det ljust livsbejakande (som i t ex Midnight in Paris) för mörkare, men ändå ganska skruvade, stråk. Allt omvärvt av sköna jazztoner.

I centrum Jasmine som på grund av sin usling till make förlorat allt, rasat från societetens toppen ned till botten. Hon har flytt New York, tydligt påverkad av det som drabbat henne, med målet att försöka starta ett nytt liv hos systern Ginger i sin nya stad. De båda systrarna kunde inte vara mer olika vilket leder till konflikter och kulturkrockar. Det är inte bara Jasmine som förlorat på grund av sin make - även systern drogs med i fallet.

Växelvis ges nutid och dåtid, tar vi del av Jasmines försök att komma tillbaka samtidigt som tabletter knapras och sprit dricks. Allen har gått tillbaka till ett tidigare allvar men temat och problematiken är annorlunda än i t ex Annie Hall. Miljön Jasmine kommer från är inte den New Yorskt intellektuella utan den pengastinna. Och fallet sker för öppen ridå.

Jasmines förtvivlan och ångest gestaltas helt suveränt av Cate Blanchett - vilket skådespeleri, vilken total närvaro!! Jag hoppas hennes namn följer på orden "And the Oscar goes to..." i början av nästa år. Och de andra - Sally Hawkins, Alec Baldwin m fl - bär filmen högt. Och vilken bredd han har, Allen, som går från film till film, tema till tema med ungefär samma klarhet och styrka. Men detta är skådespelarnas film! Precis som bokhösten så har filmhösten börjat på ett alldeles lysande vis!

Normans område - en gång till

I Normans område är det att läsa på allvar. Det handlar om läsningens betydelse i en människas liv. Genom romanen blir jag förstärkt i min egen tro på litteraturens betydelse och kraft.

Litteraturens lockelse kan när den är som starkast få läsaren att välja bort vänner och familj. Få läsaren att uppfatta vänner och familj som störningsmoment, som något som tränger sig in mellan sidorna. Det gestaltar Jan Kjaerstad genom sin romanfigur. Och jag känner igen mitt bokslukande mellanåldersjag, och jag känner igen mitt unga medelåldersjag.

I Normans område finner jag hur romanen sätts in i ett större perspektiv, och där den ekonomiska lönsamheten sätts åt sidan.

'De är inte utgivna av kommersiella skäl. Men i det långa loppet lönar det sig för förlaget att ge ut dem.'
Jag såg säkert ut som ett frågetecken.
'Därför att de skapar goda läsare', sa han. 'Därför att de skapar ett slags läsare som en kulturnation är beroende är beroende av. Och bättre författare.'"

LÄS-hösten hade inte kunnat börja bättre.

Normans område

"Ingen skulle ha förstått mig, om jag hade påstått att läsningen av vissa böcker kunde få vardagen att spricka i sömmarna, världen att utvidgas." 

John Richard Norman har en fenomenal förmåga att avgöra vad som är verkligt bra litteratur, det har han god användning för som förlagsredaktör på ett stort norskt förlag. Men när han sätter sig för att skriva sin historia, om några omtumlande månader i sitt liv, har åren gått och han själv blivit något av en skröna eller levande legend - eller ett forskningsprojekt med den egna hjärnan i centrum.

Det han berättar om är om en tillvaro på en ö en del år tidigare. Han söker sig till lugnet efter att ha drabbats av ett illamående som sätter in varje gång han ska läsa ett manus eller en bok, som om han rent fysiskt inte klarar texter som inte är helt perfekt genomförda. Så möter han den mystiska svenskan Ingrid Kyrklund (!) och passion uppstår. En passion som slår in en kil mellan litteratur och liv.

Normans område låter sig inte så lätt beskrivas, och jag utelämnar det mesta. Liksom i de andra romaner jag läst av Jan Kjaerstad är här lager på lager, tidsskikt lagda på varandra. Berättelsen är en hälsning från framtiden, ett möte med forskningen, en barndomsskildring, en kärleksroman - men kanske allra mest en roman om läsning, där litteraturen griper in i, omgestaltar och utvidgar livet.

Jag tänker att det skrivs många böcker om böcker, om mystiska antikvariat och mysiga bokbutiker. Men kanske är det inte lika vanligt med romaner om just läsning, som handlar om vad läsningen gör med oss? Det är det jag finner så fascinerande med Normans område. Här finns ingen tydlig gräns mellan liv och litteratur, och hela romanen är genomsyrad av litteraturen, av möten mellan människan Norman och texterna han läser. 

Kjaerstad bjuder in läsaren att ta del av Normans litterära universum, hans magiska område, och ju mer jag känner igen desto bättre hänger jag med men jag får, om jag ger mig till tåls, förklaringar allt eftersom. Jag läste med stor glädje, njöt av att vara så nära en annan läsare. Det är det som jag bär med mig nu några dagar senare, medan de andra delarna historien har bleknat något. Men åh, vilken roman det var att läsa sig in i.

"Jag kunde stå mellan hyllorna och känna dragningskraften i böckerna runt mig, nästan på ett sådant sätt att det vattnades i munnen. Det var som om jag ville sluka så många romaner som möjligt. Jag tror att jag måste ha känt samma dreglande förväntan, eller varför inte säga begär, i ett bibliotek som en gourmet på en välförsedd magmarknad. Romanerna innehöll inte bara berättelser, de var livspåfyllning, liksom pappas härliga köttfärslimpa."

Mjukhet

Idag känner jag mig mjuk i själen och läslängtande. En konsekvens kanske av boken jag läser där hemma, boken som tränger in i mitt läsarhjärta, berättar att litteraturen kan vara större än livet. Kan vara livet. Normans område.

Genans och värdighet

Bokhandlaren på Litteraturhuset i Oslo rekommenderade mig att läsa Dag Solstad, och det blev Genanse og verdighet som fick följa med hem. Den blev också mitt första möte med författaren, som jag haft i åtanke en längre tid.

Solstad berättar om gymnasieläraren Elias Rukla som efter en lektion med en synnerligen oinspirerad klass tappar humöret, sansen och brakar ut från skolan. Sedan förtäljs vi om livet före - hur blev det som det blev? Vi hör om den vackra Eva som Elias övertog när bäste vännen drog till USA. 

Livet har inte blivit så som Elias ville ha det. Samtalen har stannat av, trivialiteterna har tagit över. Studenterna och kollegorna är ointresserade - Elias vill något mer! Men så ibland händer det (min översättning, hittar inte alla norska bokstavsvarianter):

En av hans kollegor kom in på lärarrummet, alldeles innan det ringde in till första timmen, och sade: Jag känner mig lite Hans Castorp idag, jag borde väl ha legat under täcket. Det gick en stöt genom Elias Rukla. Hörde han rätt? Nämndes Hans Castorps namn, och på det här lediga sättet, sådär i förbifarten? Hans Castorp, huvudperson i Thomas Manns roman Bergtagen, nämnt som referens av lektor på Fagerborgs gymnasium, och inte av en lektor i tyska, utan faktiskt av en som undervisade i matematik! Ja, det var sant, och för Elias Rukla var detta ett lysande ögonblick.

Bara genom sina litterära referenser som upprepas och förekommer på flera sätt väckte romanen mitt skarpa gillande. Jag tycker om tonen i boken, tycker om den lite skuttiga på samma gång intensiva som tillbakalutade berättarstilen och gillar den desillusionerade läraren. En grinig gammal gubbe - eller en man som med all rätt förfäras över hur livet omkring honom förflackas och blir alltmer ytligt. Att han dessutom wanders the streets of Oslo höjer boken ännu mer i mitt tyckeri.

När dammar brister

Vilken mardröm han har iscensatt, Mikael Niemi! Fallvatten är riktigt obehaglig läsning. Vad händer med människor utsatta för hot och fara? Blir vi hjälpsamma, generösa och osjälviska eller segrar egot och cynismen? Det utforskas i takt med att de norrländska dammarna rämnar och vattnet faller, bildar tsunamis.

Jag läste med andan i halsen, kanske var det rentav Fallvatten som utlöste fredagens migränattack? Det var länge sedan jag läste en så stressig bok, det var lika bråttom bråttom att läsa ut sidorna som för personerna i boken att hinna undan vattenmassorna.

Senast jag läste Niemi var när Populärmusik från Vittula var ny, och det här är ju något helt annat! Men likafullt välberättat, inlevelsefullt med snabbt frammejslade karaktärer som speglar olika sätt att möta vattnet, som alla utsätts för mycket påfrestande situationer, tvingas fatta snabba beslut utan grund och förankring. Det är en oerhört stark katastrofroman, en skräckvision av en värld i naturens våld - en värld helt nära, tätt intill.

Ligga ligga ligga säng säng säng

En tanke. När en man får nog av världen med dess krav och konventioner packar han en ryggsäck lätt och beger sig ut på vandring, som en snusmumrik. När Eva, som Sue Townsend berättar om, "gör slut" med de yttre kraven så gör hon det inom hemmets trånga väggar - hon går till sängs ett år i sitt eget sovrum. Nu är det ena inte bättre än det andra, det är bara en iakttagelse av olika strategier.

Det är lätt att förstå frustrationen och viljan att dra sig tillbaka från familjelivets krav. Jag, som är relativt familjefri, kan också fantisera om fritid med obegränsat utrymme för läsning. Eva tar det dock steget vidare - hon vill frigöra sig helt och helst från alla behov, alla krav som innebär att hon måste lämna sin säng. Hon vill göra sig av med allt som distraherar, alla onödigheter och hon får hjälp att måla sitt rum vitt, vitt, vitt. Men så harmoniskt och romantiskt som omslagsbilden visar blir aldrig Evas sängliggande liv, vilket snabbt framgår.

Istället fortsätter de mer eller mindre knasiga familjemedlemmarna att pocka på uppmärksamheten, och ränner ut och in i hennes rum. När sedan media får upp ögonen för Eva blir konsekvenserna av hennes val alltmer märkliga. Visst är det en komedi Townsend skrivit, och det märks främst tycker jag i mötet med bifigurerna (maken, älskarinnan, mamman, svärmodern, tonårstvillingarna, oinbjudna kompisen!) och när media träder in i huset. Vilken känga åt kändis- och nyhetshysterin!

Det är svårt att kliva av, kanske inte ens tillåtet utan någon slags diagnos. Evas närmaste klarar sig kanske lite bättre utan henne än vad hon väntat sig, samtidigt som hon själv är beroende av andra människors välvilja eller tjänstvillighet för att kunna genomföra sitt (anti)projekt. Och den allra bästa omtanken kommer från ett kanske oväntat håll.

Kvinnan som gick till sängs i ett år är en lättläst smårolig historia som säger något om vår tid, men begeistrad blev jag inte. Inte heller kluckade jag av skratt vilket jag hade hoppats på.

Landskamp

Läser norskt, hejar svenskt.

(för er som inte har koll: Sverige mötte Norge, vann med 4-2.)

Go west where the fjords are blue

Det är mycket norskt nu! Ikväll visar SVT den sista delen i serien om Jonas Wergeland. Jag tyckte väldigt mycket om Jan Kjaerstads romantrilogi som serien baseras på men har inte vågat se mer än en pytteliten bit av tv-serien. Inte för att jag tror att den är dålig utan för att jag på något sätt vill ha min läsning oskadd - och utan andra bilder än de som skapats i mitt eget huvud. Fast jo, lite lockad är jag förstås.

Och nästa måndag är det dags för ännu en norskhet att göra entré i den svenska tv-rutan nämligen Halvbrodern baserad på en roman av Lars Saabye Christensen. Boken tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2002, åtta år senare, 2010, var den en av mina allra starkaste läsupplevelser. Kanske vågar jag titta denna gång, även om jag också nu har svårt att föreställa mig hur Christensens fantastiska text kunnat omsättas i rörlig bild...

Hermia Says har fått några fler besökare med anledning av sökningar på nätet i samband med Jonas Wergeland. Ni (och alla andra) är varmt välkomna, jag hoppas ni hänger kvar!

Löfte inför morgondagen

Nu är det bara några timmar kvar av årets sommarsemester. Imorgon väntar jobbet (dvs biblioteket) på mig. Där ska jag sätta upp böcker i takt till    

Om konsten att gå

Medan regnet vräker ned utanför läser jag ut ett av mina inköp på Litteraturhusets bokhandel i Oslo - Gå. eller kunsten å leve et vilt og poetisk liv av Tomas Espedal. Med Gå. blev författaren känd för en större läsekrets, och den nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2006. Och det är som titeln talar om en bok om att gå. Det är en roman, en essä eller en självbiografi, lite beroende på hur man ser den.

Första halvan berättar om hur jaget börjar gå, om hur det att bo i stort hus gör tankarna små medan det att gå istället skärper tankarna. Han går, precis som många före honom, på ett romantiskt vis. Ger sig ut på vägen, i världen, såsom en luffare med liten packning, märkligt klädd, mållöst och planlöst. Att gå är att komma fram till något, samtidigt som något annat lämnas. Det som finns kvar är den som går, sig själv kan man inte lämna. Att gå är vad berättarjaget gillar allra bäst av de saker han tycker om att göra.

Det egna gåendet och tankar om det jämförs med föregångare på området, Rousseau, D H Lawrence, Kant m fl. Jag tänker på ett par artiklar som varit i Dagens Nyheter. Den ena om männen som lämnar storstaden för naturen, den andra om Cora Sandel som en av få kvinnliga flanörer. Espedal berättar om (är själv?) en av de gående männen.

I bokens andra halva berättas om specifika, strapatsrika, vandringar, om turer i Europa gjorda tillsammans med en god vän. De möts i Aten, går till Turkiet och passerar olika landskap och årstider. Det som händer dem är ibland dråpligt och får mig att skratta, som när de får sällskap av en efterhängsen häst. Människor de möter vill dem nästan alltid bara väl, tillfälliga vänskapsband uppstår, mat och husrum erbjuds.

Det är en filosofisk och på något vis ärlig berättelse om att gå och om att resa, vara på väg, om möten med människor, vänskap, livet, om det meditativa i att gå, om att dricka sig full och svaja och glömma sig själv. Det är också en bok om att skapa, skriva - eller rätt och slätt om att leva ett vilt och poetiskt liv... Men där finns mycket att glädjas åt

"Jeg gleder meg over å kunne tenke, akkurat idag gleder jag meg over å kunne skrive, det er tirsdag, og jeg gleder meg over at det er tirsdag."

Kanske är det också en bok om möjligheten att finna modet och ron i att stanna kvar, stanna upp och hålla kvar istället för att hela tiden bryta upp och gå ifrån? I tanken är jag ännu inte helt färdig med den svårbeskrivna boken som lämnat ett stråk av melankoli efter sig. Även om tonen i den får mig att dra på munnen

"Gleden ved livet. Jeg elsker livet. Jo eldre jeg blir, desto gladere blir jeg i livet. Jeg blir mer og mer redd döden. Dette forundrer meg. Jeg blir ikke klokere med årene, tvert imot, det kan vara at jeg går mot en ren og altomfattende dumhet."

När jag söker svenska översättningar av Espedal finner jag att Mot konsten ges ut i september på Lindelöws förlag, annars ingenting.

Sommar med Alf

Ett av Jonas Wergelands problem är att han inte läser skönlitteratur. Ett av Alf I Vebers problem är att han läser för mycket skönlitteratur. Om man nu kan göra det? Läsa för mycket. Han beskylls i alla fall ibland för att leva för mycket i fiktionen och för lite i verkligheten. Men han råkar också ut för det att inte ha läst rätt bok. 

Jag har nyss läst Jan Kjærstads roman Kungen av Europa, som var perfekt att hänga med innan, under och efter Osloresan. Kjærstad använder sig av ett liknande berättargrepp som i den stora trilogin om Wergeland (Förföraren, Erövraren, Upptäckaren) - här varvas nutid med olika lager av dåtid på ett sätt som fascinerar mig som läser men inte själv skriver. Hur gör man för att hålla dessa olika nivåer vid liv, utan att de tar ut varandra? Hur håller man reda på berättarväven?

Alf I Veber är trots sitt stora intresse för barocken ett slags renässansmänniska. Han har minst sagt många järn i elden och är begåvad inom många områden. Men ändå får han inte riktigt till det. Det vill sig inte med kärleken, affärerna utvecklas trots framgång inte som han tänkt, boken han skrev blev inte någon omvälvande succé. 

Han bestämmer sig för att lämna allt, beger sig till snöhöljt berg för att helt ensam fira in det nya millenniet. Sedan lämnar han Oslo och beger sig till London, flyttar ut i skogen (eller rättare i en park), spelar gitarr på tunnelbanan och startar om från noll. 

Men det är stört omöjligt att ge någon slags beskrivning av Kjærstads roman. Hans texter måste läsas och upplevas på egen hand. För Kungen av Europa handlar om mer än mannen som lämnar allt och söker något nytt. Den handlar överhuvudtaget mycket om att söka - mål, mening, mönster, kärlek. Eller något att fylla tomrummet efter den förlorade mjälten med. Huvudpersonen samlar tankar, söker mönstren, grottgångarna, har ett encykoplediskt förhållningssätt till tillvaron. Men kanske söker han främst, verkar nästan besatt av, portaler, ingångar. Och om jag någon gång veckar ögonbrynen när jag läser så är det när kvinnorna på ett både upphöjt och unket vis blir dessa portaler. Men inte bara de. Som tur är.

Alfs strävanden följs, genom uppväxt med fotbollsmatcher och kojbyggen, akademikerår där gruppen som kallar sig "Akbars hov" är ständig kärna och så nu en bit in i medelåldern, med tvist, klurighet och klokhet. Jag är svag för tankarna och referenserna som strös omkring om musik och litteratur, viker hörn när jag läser men skriver inte på Alfs vis i marginalerna. 

"Han upphörde aldrig att förvåna sig över vilken gåtfull port en bok kunde vara. Trots att man gick in genom samma öppning såg man de mest olikartade landskap innanför."

Jo, jag gillar mycket Kungen av Europa.

Augustidagar i Oslo

Det känns fint att ha tillbringat några av semesterns sista dagar i en av mina favoritstäder - Oslo. Jag tror att jag kanske har en kärleksaffär med den byn.

Den här gången bodde vi i Uranienborg, en stadsdel med flotta hus som det bara går att drömma om att bo i på riktigt. Men ett hotellrum där ett par nätter är alltid något.

Det finns alltid mycket som lockar i den här stan, och dessa sensommardagar bjöd dessutom på en hel del utomhusväder som drog oss till folk- och skeppsvimlet vid Aker brygge. Vi passade också på att se Oslo från vattnet och åkte på Fjord Sightseeing... Vi såg käcka små badhus med sitt tillhörande stora hus någonstans längre upp på udden. Badhus från tider då människor inte badade tillsammans utan avskärmat i all enskildhet.

Och så såg vi förstås operan!

Och dit gick vi tillbaka senare för att se byggnaden på nära håll - och promenera på den. Det var lätt att låta mobilkameran löpa amok på och i detta speciella hus. Skapelsen är så tilltalande - ALLA kan verkligen gå på operan, oavsett musikaliska preferenser eller social kostym.

Huvudmålet med resan var dock något annat - jubileumsutställningarna som hedrar att det är 150 år sedan som Edvard Munch föddes. Något som syns lite här och där...

Utställningen är fördelad på Nasjonalmuseet som visar de tidiga åren i konstnärskapet och Munchmusset på Tøyen som innehåller verk från de senare åren.

Vi skaffade oss ett Munchpass och gick mot strömmen, det vill säga började med slutet. Vi såg en konstnär som gått sin egen väg, som följt egna mönster och återkommer till egna motiv som skapas om gång på gång. En konstnär där melankoli och ångest är lika tydlig som lekande badscener. Det är ett par riktigt fina utställningar som på ett väl avvägt och välhängt sätt låter oss ta del av ett stort konstnärskap, som är mycket mer än ett skrik på en bro.

Nära Munchmuseet ligger Botanisk hage där vi väjde mellan vattenpussarna för att komma till fina Grünerløkka med sina kaféer och små butiker. Ett stopp på Litteraturhuset är också ett måste för den sköna atmosfärens och för den fina och välsorterade Tanumfilialens skull.

I bokhandeln drabbades jag av litterär vånda men efter ett par initierade tips från bokhandlaren gick jag därifrån med en Espedal och en Solstad, glad över att för ovanlighetens skull varit den som fått ta del av boktips - från en som verkligen kunde konsten att rekommendera!

Några goda fiskrätter och fina kulturupplevelser senare satte vi oss på planet tillbaka hem. Passande nog var det ett Munch-flyg.