En roman jag återkommer till ibland i tanken är
Bel Canto av Ann Patchett som jag läste för några år sedan, nu när författaren samtidigt är aktuell med ett nytt verk, så har jag äntligen läst hennes andra bok på svenska
Någon vakar i natten (2009).
Romanen passar synnerligen bra att skriva om just den här helgen när det fina, oändligt viktiga och tyvärr alldeles för nödvändiga initiativet
Bokbloggare mot rasism spränger fram. Romanen är i viss mån som jag hoppas att vår värld kommer att bli någon gång - färgblind. Pappa Doyle, tidigare borgmästare, lever ensam med tre unga vuxna söner, den ena vit och biologisk, de båda andra svarta adopterade. Det är befriande hur dessa människor gestaltas, hur de är individer inför varandra och inför människorna de möter. Det handlar snarare om klass än om ras. Och som välmående i övre medelklassen har de unga herrarna vissa förväntningar på sig, men de följer inte den bana pappan drömmer om för dem. De går sin egen väg. Men så en kväll efter en föresläsning de gått på tillsammans förändras deras liv för alltid.
Ena brodern räddas till livet undan en bil i full fart, en kvinna offrar sig och sätter sitt eget liv på spel. De har band mellan sig som klarnar allteftersom, samtidigt som kvinnans dotter på ett mycket fint och ganska självklart sätt blir omhändertagen av de fyra männen. Patchett har förmåga att berätta om känsliga ämnen och viktiga frågor utan att det varken blir för politiskt eller för sentimentalt, hon balanserar berättelsen bra och låter de olika personerna träda fram för läsaren. Så starkt i minnet som
Bel Canto kommer den kanske inte att stanna. Men jag ska minnas hennes färgblinda personer med stor värme.
En annan roman, som även den utspelar sig i Amerika, väcktes lusten till när jag förra lördagen läste DN-kritikernas val av årets bästa böcker. Så en tidig juklapp till mig själv blev
Hjärtat jagar allena av Carson McCullers, här lite vattenskadad efter ett bad.
Detta är ännu en av dessa äldre böcker som tack vare nyutgivning väckts till liv igen (tillsammans med t ex de i sammanhanget intressanta
Världen av i går och
Ensam i Berlin). Romanen är utgiven 1940 och utspelar sig i samma tid i den amerikanska Södern. Här finns en tydlig medvetenhet av vad som håller på att hända i Europa där Hitler med anhang tågar fram, samtidigt som de på hemmaplan har sociala och ekonomiska problem som väcker konflikter mellan svarta och vita. Men inte bara.
Den dövstumme John Singer är ett nav i berättelsen. Han är ensam sedan vännen hans tvingats flytta på grund av sin dåliga psykiska hälsa. Ensam i tanken och i sin tystnad, men ändå alltid omgiven av andra - för flera av de boende i kvarteret tar för vana att söka upp honom för att dricka lite, sitta och prata en stund. Så möter vi ett utsnitt av stadens invånare, i olika åldrar, bakgrund, hudfärg och samhällsklass.
Det är ett fascinerande persongalleri som insiktsfullt byggts upp av författaren. Hennes unga ålder, hon var bara 23 år när boken tillkom, återkommer när jag läser vad andra skrivit om romanen - och det är imponerande även om jag inte tänker så mycket på just det när jag läser den här mångstämmiga berättelsen. McCullers berättar om människors drömmar, om viljan att bli någon annan, om behovet av att berätta, att sätta ord på sin tillvaro, om kärlek, längtan, osäkerhet men också om hot och våld. För det är en våldsam tid, som några av personerna i boken på ett medvetet sätt försöker hitta en väg ut ifrån. Några söker ett sätt att leva där svart inte ställs mot vit, där enighet kan uppstå.
Det har varit en litterär resa som vidgat perspektiven att färdas från det färglösa seendet i
Någon vakar i natten till ras-problematiken i
Hjärtat jagar allena ungefär femtio år tidigare. Båda romanerna rymmer en stor komplexitet och söker sig på flera sätt bort från och visar alternativ till ett på olika plan svart-vitt tänkande.
Vi är alla människor. Det enda som finns är ett "vi".
#bokbloggaremotrasism
#jagärintesverigedemokrat
