I oktober tilldelades Eleanor Catton The Man Booker Prize för sin The Luminaries, och det var väl då jag lånade hem hennes förstlingsverk Repetitionen som jag först nu har läst.
Utan tillstymmelse till linjär ambition berättar Catton i sin roman om svallvågorna efter att en lärare avslöjats ha ett förhållande med en elev. Det berättas genom den yngre systern till eleven, Isolde, genom hennes möten med saxofonlärarinnan och med Julia som ser Isolde som något mer än som lillasystern. I romanen repeterar också dramainstitutets ettor årets föreställning, samtidigt pågår ett slags generalrepetition inför livet. Händelser glider in i och över varandra.
Det är unga människor som träder fram, som testar sig fram - och vilsna vuxna existenser som inte kan hantera varken de unga människorna eller deras försmak av vuxenlivet. Såväl de unga som de vuxna kämpar med något slags identitetsskapande.
Repetitionen rundar sig själv, backar tillbaka, repeterar och bjuder trots sin tryckta form på en hypertextuell upplevelse. Den är i sig en föreställning, intuitivt skruvad.*
Och det är en fascinerande bok att läsa, sättet den vrider fram handlingen på är övertygande och mycket tilltalande. Författaren oroar och roar och väcker förundran - för även om jag ibland ville rycka ut sidorna och sätta ihop dem på nytt, så lyckas hon ta mig med på denna hoppiga romanfärd.
*Romanen har en egen text på Wikipedia där man benat ut den yttre handlingen.
söndag 26 januari 2014
tisdag 21 januari 2014
Senaste...
boken jag läste ut: Kavalier & Clays fantastiska äventyr av Michael Chabon - en superhjälteroman...
boken jag påbörjade: Repetitionen av Eleanor Catton - ett smalare (och bättre?) alternativ än hennes Bookerprisbelönta The Luminaries
bokbeställningen: Negar Nasehs Under all denna vinter som jag ställde mig i bibliotekskö på idag. Tyvärr var någon annan snabbare.
bibliotekslånet: Illusionernas bok av Paul Auster. New York, New York...
serien jag blev nyfiken på: ?
filmen jag såg: Hannah and Her Sisters - ett av Woody Allens mästerverk.
filmen jag blev nyfiken på: Känn ingen sorg - påmind av guldbaggarna.
boken jag dreglade över: Middlemarch. Men nej, boken är för tjock, texten är för liten.
Enkäten upplockad hos frukostbokklubben.
boken jag påbörjade: Repetitionen av Eleanor Catton - ett smalare (och bättre?) alternativ än hennes Bookerprisbelönta The Luminaries
bokbeställningen: Negar Nasehs Under all denna vinter som jag ställde mig i bibliotekskö på idag. Tyvärr var någon annan snabbare.
bibliotekslånet: Illusionernas bok av Paul Auster. New York, New York...
serien jag blev nyfiken på: ?
filmen jag såg: Hannah and Her Sisters - ett av Woody Allens mästerverk.
filmen jag blev nyfiken på: Känn ingen sorg - påmind av guldbaggarna.
boken jag dreglade över: Middlemarch. Men nej, boken är för tjock, texten är för liten.
Enkäten upplockad hos frukostbokklubben.
En fantastisk superhjälteroman
Outgrundliga är bokens vägar. För inte kunde jag väl tänka mig att jag skulle vilja läsa en roman om superhjältar - eller om deras tecknare? Men när jag sökte litteratur med spelplats New York så envisades den här med att dyka upp och jag läste under ett par veckors tid Kavalier & Clays fantastiska äventyr av Michael Chabon. Romanen som gav författaren Pulitzerpriset år 2001.
Kusinerna Josef (Joe) och Samuel (Sam) möts efter att Joe lämnat sin familj och under stor dramatik och med mycket mod och list flytt Prag, alldeles innan den nazistiska regimen avskurit judarnas vägar ut. Det är en farlig tid och planen är att Joes föräldrar och yngre bror snart ska komma efter. Själv hyses han efter sin långa resa in i Sams rum i New York och de försöker genast skänka liv åt en dröm - att skapa en egen superhjälte. Och de gör så. De hittar på "Befriaren", präglad av Joes förmågor inom utbrytarkonsten.
Tiden går och de blir verkligt stora serieskapare även om pengarna inte hamnar i deras egna fickor. Drömmen att förenas med sin familj tycks för Joe dock bli allt svårare att se förverkligad, och Joe tillåter inte sig själv att njuta av sitt eget fria liv. Men kärlek kommer som visar på andra sätt att vara - både för Joe och för Sam. Deras ibland ganska trasiga liv tar olika vägar, men superhjälten och det den står (och kompenserar) för är alltid nära hjärtat.
Det finns en växelverkan mellan olika lager av skeenden i romanen, alla inte med en gång tydliga. Här är superhjälteserien som smittar av sig på verkligheten och tvärtom, här finns krigets fasa så påtaglig i kusinernas liv. Spelplatsen är verkligen New York, en 40-talets stad som gjord att upptäckas, att komma som främling till - och på samma gång är staden en kuliss för kusinernas drömmar.
Ibland får jag samla kraft för att ta mig vidare i tegelstenen som då och då bubblar över av ordrikedom och seriekaskader. Det är en äventyrsberättelse med en allvarlig klangbotten, eller en allvarlig roman med en underfundig spets. Och om än oväntat så konstaterar jag att det här faktiskt är en roman för mig. Jag tycker mycket om de här kombinationerna, och gillar när författaren ibland i notens form flikar in lustig information. T ex om hur en tidigare förkommen serie böcker "dök upp på IKEA i Elizabeth, New Jersey, där den stumt fungerade som sobert värdig scenrekvisita till golvmodellen av bokhyllan 'Hjörp'". Sådana små bisarra upplysningar är jag väldigt svag för. Författaren förhåller sig tror jag fritt till verkligheten och skapar möjliga möten, så får t ex Salvador Dali låna sin strålglans åt romanen.
Romanen är en kärleksförklaring till superhjälteserierna och den betydelse de haft för flera generationer barn och vuxna. Den kärleken går igenom sidorna och befästs från start också av förläggarna, med efternamn Gedin:
| sidoläge |
torsdag 16 januari 2014
Endorsement - Slate's Culture Gabfest
För någon vecka sedan läste jag någonstans några tips på olika bra podcasts. Jag valde att testa en av de rekommenderade - och har inte kunnat sluta lyssna. Jag lyssnar på bussen på väg till jobbet, under promenaderna hem, istället för att läsa innan sängdags...
De verkar så trevliga - Stephen Metcalf, Dana Stevens och Julia Turner som sänder Slate's Culture Gabfest. Programmet är från New York, det hör samman med en nättidning som jag inte bekantat mig närmare med, och innehåller intressanta smarta samtal om tre teman t ex en aktuell film, en bok eller något kulturellt aktuellt. De tre tycker inte alltid lika och diskuterar i god, respektfull ton både högt och lågt med stort engagemang. Varje avsnitt avslutas med att de lyfter fram varsin sak de haft glädje av - deras "endorsements" - som kan vara ett filmklipp, en bortglömd låt eller något helt annan. Till sändningens mer kanske ofrivilligt komiska inslag hör reklamen som de medverkande själva läser, med mer eller mindre gott resultat.
De verkar så trevliga - Stephen Metcalf, Dana Stevens och Julia Turner som sänder Slate's Culture Gabfest. Programmet är från New York, det hör samman med en nättidning som jag inte bekantat mig närmare med, och innehåller intressanta smarta samtal om tre teman t ex en aktuell film, en bok eller något kulturellt aktuellt. De tre tycker inte alltid lika och diskuterar i god, respektfull ton både högt och lågt med stort engagemang. Varje avsnitt avslutas med att de lyfter fram varsin sak de haft glädje av - deras "endorsements" - som kan vara ett filmklipp, en bortglömd låt eller något helt annan. Till sändningens mer kanske ofrivilligt komiska inslag hör reklamen som de medverkande själva läser, med mer eller mindre gott resultat.
Jag har hört dem prata om filmen Before Midnight, om vad SF-författaren Isaac Asimov egentligen förutsåg för 2014, om Alice Munro som Nobelpristagare och om Nobelprisets betydelse mm. Jag tror faktiskt att de har en crush on Scandinavia.
En gång i veckan sänder de - välj och vraka!
Några ord om Americanah
Årets andra läsupplevelse blev en stark och viktig sådan, även om jag drar mig för att benämna litteratur jag läser med ord som "viktig" eller "nyttig" som vore den fullkornsbröd. Men Ändå.
Chimamanda Ngozi Adichies nyaste roman Americanah skildrar frågan om ras på ett aktuellt och övertygande sätt. Hon belyser frågor och fenomen ur ett rasperspektiv och gör så att jag för en stund tycker mig ömsa skinn. Det är på så vis en faktiskt viktig roman, precis som t ex Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.
Därtill är Adichies roman en kärlekshistoria, en berättelse om tillhörighet, om livsval, om håret som symbol för identitet etc (vill man ha en fullödig redogörelse av innehållet är det som synes inte här man ska läsa). De älskande huvudpersonerna som skiljs åt påverkas av omvärldens syn på dem, och författaren skildrar erfarenheten av att bli "svart". Att bli den som är icke-vit. Och så sedan att komma tillbaka - i det här fallet till Nigeria - och vara en annan, en förändrad, bli sedd som en som varit i Amerika.
Till skillnad från hennes tidigare romaner Lila hibiskus och En halv gul sol finner jag Americanah enklare berättad och med ett innehåll som inte är lika gripande, det kanske istället är i någon mån ingripande.. Romanen är mer politisk, där den bitvis är både underhållande och drivet argumenterande, särskilt i de blogginlägg som författas av bokens ena huvudperson. För i bloggvärlden finner Ifemelu sitt forum för att väcka frågor om hur det är att vara svart amerikan/icke-amerikan i USA, vilket är mycket avslöjande och tankeväckande om än ibland kanske lite övertydligt.
Ett samtal i boken fastnar eftersom det handlar om litteratur, om hur en svart amerikansk författare inte kan skriva om rasfrågan explicit på samma sätt som en vit eller icke-amerikansk författare kan:
Till skillnad från hennes tidigare romaner Lila hibiskus och En halv gul sol finner jag Americanah enklare berättad och med ett innehåll som inte är lika gripande, det kanske istället är i någon mån ingripande.. Romanen är mer politisk, där den bitvis är både underhållande och drivet argumenterande, särskilt i de blogginlägg som författas av bokens ena huvudperson. För i bloggvärlden finner Ifemelu sitt forum för att väcka frågor om hur det är att vara svart amerikan/icke-amerikan i USA, vilket är mycket avslöjande och tankeväckande om än ibland kanske lite övertydligt.
Ett samtal i boken fastnar eftersom det handlar om litteratur, om hur en svart amerikansk författare inte kan skriva om rasfrågan explicit på samma sätt som en vit eller icke-amerikansk författare kan:
Så om man ska skriva om ras måste man se till att det är så poetiskt och subtilt att läsarna som inte läser mellan raderna inte ens fattar att det handlar om ras.
Och jag skannar läsarminnet efter böcker där jag läst mellan, eller kanske borde ha läst mellan raderna. Funderar över vilka de kan tänkas vara.
Adichie är ju en utmärkt talare vilket bland annat hennes anförande på Stockholm Literature vittnade om, här finns ett annat tal av henne där hon argumenterar för vikten av att det finns flera berättelser som tillsammans speglar världen. Med Americanah har Adichie bidragit ytterligare till den stora, viktiga, väven av berättelser.
tisdag 7 januari 2014
10 böcker jag ser fram emot ur vårens utgivning
Årets första arbetsdag ägnar jag mig åt en liten stunds bläddring i förlagsreklamen Vårens böcker och skriver ned några intressanta men nog för mig förutsägbara titlar. Listor har redan skapats här och där, hos bland annat Feelgoodbibliotekarien.
Chinua Achebe - Inte längre hemma - för att jag läst och gillat Allt går sönder.
Torgny Lindgren - Klingsor och den sista pölsan - för att författaren är en stor favorit och av pur glädje över att Minnen inte var sist ut!
Inger Edelfeldt - Konsten att dö - extra lockande för att det är flera år sedan jag senast läste något av henne.
Kristina Appelquist - Minns mig som en ängel - en svensk deckare med litterära ingredienser? Jo, den gör mig nyfiken.
Juli Zeh - Stopptid - därför att det är på tiden att jag läser något av författaren, inte bara håller hennes böcker i handen. Kanske Stopptid blir starttid för mig?
Jhumpa Lahiri - Låglandet - för att jag tyckte mycket om både Främmande jord och I väntan på ett namn.
Negar Naseh - Under all denna vinter - debutroman som lockar bara genom att ta plats i min kärleks Västerbotten, som så många andra stora berättare satt på den litterära kartan.
Julie Otsuka - När kejsaren var gudomlig - för att Vi kom över havet lockade till mervetande.
Annelie Jordahl - Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona - för att Jordahl visat sig vara en riktigt bra berättare, och en mästare på att gestalta klass. Titeln lovar mycket.
Tomas Anderberg - Det mesta blir aldrig av - för att författaren var en intressant man och tänkare som lämnade livet alltför snabbt.
Chinua Achebe - Inte längre hemma - för att jag läst och gillat Allt går sönder.
Torgny Lindgren - Klingsor och den sista pölsan - för att författaren är en stor favorit och av pur glädje över att Minnen inte var sist ut!
Inger Edelfeldt - Konsten att dö - extra lockande för att det är flera år sedan jag senast läste något av henne.
Kristina Appelquist - Minns mig som en ängel - en svensk deckare med litterära ingredienser? Jo, den gör mig nyfiken.
Juli Zeh - Stopptid - därför att det är på tiden att jag läser något av författaren, inte bara håller hennes böcker i handen. Kanske Stopptid blir starttid för mig?
Jhumpa Lahiri - Låglandet - för att jag tyckte mycket om både Främmande jord och I väntan på ett namn.
Negar Naseh - Under all denna vinter - debutroman som lockar bara genom att ta plats i min kärleks Västerbotten, som så många andra stora berättare satt på den litterära kartan.
Julie Otsuka - När kejsaren var gudomlig - för att Vi kom över havet lockade till mervetande.
Annelie Jordahl - Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona - för att Jordahl visat sig vara en riktigt bra berättare, och en mästare på att gestalta klass. Titeln lovar mycket.
Tomas Anderberg - Det mesta blir aldrig av - för att författaren var en intressant man och tänkare som lämnade livet alltför snabbt.
söndag 5 januari 2014
Elektronisk post kontra pappersbrev
Sent på kvällen läser jag en artikel i SvD som fångar in och samlar ihop några av mina ännu outtalade tankar från dagens läsning av Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, som jag kommit ungefär halvvägs i. Artikeln handlar om de sociala mediernas relation till dagens romaner, eller snarare icke-relation eftersom en del moderna författare inte låtit de digitala kommunikationssätten få fäste i sina texter.
Internet är bitvis i Americanah ett relativt nytt fenomen och tillgången till nätet är ganska begränsat. Men de sociala medierna är en del av berättelsen och den kvinnliga huvudpersonen Ifemelu är aktiv i webbforum och bloggar framgångsrikt.
Men när hon tidigare i berättelsen får ett handskrivet brev från sin ungdoms älskade Obinze smäller det så mycket högre än de som kommit med e-post och som "raderats med ett enda klick".
Med ett brev var det något annat. Det fyllde henne med den djupaste sorg hon någonsin känt. Hon sjönk ihop på sängen med kuvertet i handen; hon luktade på det, stirrade på den välbekanta handstilen.
Ifemelu läser inte brevet, i alla fall inte nu, det hamnar istället allt längre ned i en trave med böcker.
Ett e-mail är så lätt att radera och ett mailkonto är så lätt att avsluta - trådarna till de som en gång varit nära kan tvärt klippas av. Medan en postadress är ett betydligt krångligare byte och breven, ja breven, bär på intima spår från avsändaren.
För många år sedan var jag en hängiven (pappers)brevskrivare, idag har jag till min stora glädje en helt ny liten brevvän och jag upptäcker hur mycket jag saknat det. Hur betydelsefullt det var att välja ett fint papper, att tänka innan orden sätts på papper och att låta den egna avsändande "livsberättelsen" möta mottagarens. Så nog förstår jag de författare som i artikeln ger uttryck för sitt elektroniskt sociala avståndstagande. Även om det naturligtvis är väldigt praktiskt att kommunicera via såväl e-post som sms och Facebook och e-post. Jag har dock inlett året med en Facebook-detox.
Internet är bitvis i Americanah ett relativt nytt fenomen och tillgången till nätet är ganska begränsat. Men de sociala medierna är en del av berättelsen och den kvinnliga huvudpersonen Ifemelu är aktiv i webbforum och bloggar framgångsrikt.
Men när hon tidigare i berättelsen får ett handskrivet brev från sin ungdoms älskade Obinze smäller det så mycket högre än de som kommit med e-post och som "raderats med ett enda klick".
Med ett brev var det något annat. Det fyllde henne med den djupaste sorg hon någonsin känt. Hon sjönk ihop på sängen med kuvertet i handen; hon luktade på det, stirrade på den välbekanta handstilen.
Ifemelu läser inte brevet, i alla fall inte nu, det hamnar istället allt längre ned i en trave med böcker.
Ett e-mail är så lätt att radera och ett mailkonto är så lätt att avsluta - trådarna till de som en gång varit nära kan tvärt klippas av. Medan en postadress är ett betydligt krångligare byte och breven, ja breven, bär på intima spår från avsändaren.
För många år sedan var jag en hängiven (pappers)brevskrivare, idag har jag till min stora glädje en helt ny liten brevvän och jag upptäcker hur mycket jag saknat det. Hur betydelsefullt det var att välja ett fint papper, att tänka innan orden sätts på papper och att låta den egna avsändande "livsberättelsen" möta mottagarens. Så nog förstår jag de författare som i artikeln ger uttryck för sitt elektroniskt sociala avståndstagande. Även om det naturligtvis är väldigt praktiskt att kommunicera via såväl e-post som sms och Facebook och e-post. Jag har dock inlett året med en Facebook-detox.
fredag 3 januari 2014
Bror och syster - årets första roman blev en klassiker
Så är årets första lässällskap - Bror och syster (The Mill on the Floss) - slut. Det var en känslomässig berg- och dalbana att färdas genom George Eliots (Mary Ann Evans) roman utgiven 1860.
Bror och syster är Tom och Maggie Tulliver som läsaren först möter i deras barndom. Det är ett omaka syskonpar, och särskilt Tom har svårt att förstå sig på sin yngre och yvigare syster. Tom är den man investerar i. Han får i enlighet med samtiden mest utbildning, trots att det är Maggie som har både störst läshuvud och störst intresse för bildning.
Om hon hade fått ta del av 'riktig lärdom och vishet, sådan som stora män äger' trodde hon att hon skulle ha känt livets hemligheter. Om hon bara hade haft böcker så att hon själv kunnat ta reda på det som visa män visste!
Det relativt lugna livet avbryts abrupt en dag då familjen står på i princip bar backe. Pappa Tulliver har agerat högmodigt och satt alla tillgångarna på spel i en olycksfull process. Slaget blir på flera sätt hårt och vägen tillbaka en lång kamp. Det som gått förlorat ska vinnas tillbaka och rättvisa skipas.
Familjen anses dock ha bringat hela släkten i vanära vilket naturligtvis påverkar syskonen - samtidigt begränsar faderns hatiskhet och ovilja att se sammanhangen deras liv. Åren går, vreden består och går i arv till Tom. Maggie söker sig ut genom lärartjänster, samtidigt som hon gör allt för att hålla avståndet till fiendesidan. För visst är det så att, förenklat uttryckt, hjärtat klappar varmt för sonen till den mest hatade, den unge man hon mött i all hemlighet. När deras vägar möts igen blir inget som förväntat - varken för Maggie eller för mig som läser.
För Bror och syster går sin egen väg, när jag förväntar mig lösningar och kanske till och med rosenskimmer vänder den om. Så tumlar jag fram och tillbaka i denna allvarliga, tragiska, roman, som ändå inte saknar typiskt brittiskt "wit". Särskilt när berättaren träder fram och talar till läsaren genom att kommentera texten och den "mossiga" tid som skildras får historien ett visst humoristiskt anslag.
Men mest är det en stark skildring av en familjs bottenlösa fall, och om de följder det får för i första hand syskonen. Att vara kvinna, eller överhuvudtaget människa, är inte lätt och endast små små avsteg från den rätta vägen får stora konsekvenser - för att inte tala om de stora avstegen. Maggies levnadsöde är starkt, och hennes kamp för att hålla den yttre moralen intakt när de inre önskningarna vill något annat är gripande.
Kanske är romanen i sitt ursprung mer tungläst, men Gun-Britt Sundströms livfulla översättning gör den här till en stor fröjd att läsa. Rent språkligt är den lättflytande, även när innehållet är tungt.
Egentligen var det Middlemarch jag ville läsa, och kanske är det ett ålderstecken att jag valde bort den på grund av att texten i biblioteksboken var alltför liten? Men Bror och syster var minsann inget dåligt alternativ! Det är en rik och innehållsrik roman som gestaltar både inre och yttre skeenden med samma styrka och engagemang. Det är lätt att förflytta sig från 2014 till 1830, svårare kanske att återvända?
onsdag 1 januari 2014
Ett nytt år är här
Kanske är 2014 de korta novellernas år eller tegelstenarnas eller den experimentella poesins? De utstakade läsplanerna saknas, men storartad litteratur väntar det är jag helt övertygad om. Min vana trogen inleder jag året med en klassiker och är halvvägs in i George Eliots Bror och syster i käck översättning av Gun-Britt Sundström.
Jag önskar dig en fin start på det nya året och hoppas det kommer att bjuda på många fantastiska läs- och kulturupplevelser - och kanske på en och annan udda läsplats!
Läst 2014
Januari:
Bror och syster av George Eliot (Mary Ann Evans)
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
Kavalier & Clays fantastiska äventyr av Michael Chabon
Repetitionen av Eleanor Catton
Februari:
Främlingsleguanen av Martina Montelius
Jag reser ensam av Tore Renberg
Mãn av Kim Thúy
Klocka utan visare av Carson McCullers
The Property av Rutu Modan
Mars:
Frihet av Jonathan Franzen
An Object of Beauty av Steve Martin
Under all denna vinter av Negar Naseh
Araben av Pooneh Rohi
Hemligheten på Chimneys av Aghata Christie
April:
The Emperor's Children av Claire Messud
Bror och syster av George Eliot (Mary Ann Evans)
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
Kavalier & Clays fantastiska äventyr av Michael Chabon
Repetitionen av Eleanor Catton
Februari:
Främlingsleguanen av Martina Montelius
Jag reser ensam av Tore Renberg
Mãn av Kim Thúy
Klocka utan visare av Carson McCullers
The Property av Rutu Modan
Mars:
Frihet av Jonathan Franzen
An Object of Beauty av Steve Martin
Under all denna vinter av Negar Naseh
Araben av Pooneh Rohi
Hemligheten på Chimneys av Aghata Christie
April:
The Emperor's Children av Claire Messud
Det mesta blir aldrig av av Thomas Anderberg
The Woman Upstairs av Claire Messud
Gone Girl av Gillian Flynn
Palatsmordet av Jan Mårtenson
Hey Dolly av Amanda Svensson
Minns mig som en ängel av Kristina Appelqvist
Kafka Was the Rage av Anatole Broyard
Maj:
Steglitsan av Donna Tartt
Klingsor av Torgny Lindgren
Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin
Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson
Augustiresan av Anna Fredriksson
När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka
Sommar i New York av Candace Bushnell
En man med onda avsikter av Patricia Highsmith
Juni, juli, augusti
Astonish Me av Maggie Shipstead
Uppvaknandet av Kate Chopin
Tycker ni om Brahms? av Francoise Sagan
En pojkes egen historia av Edmund White
Maurice av EM Forster
Alla dessa nederlag av Jess Walter
Systerland av Curtis Sittenfeld
Svantjuvarna av Kostova
Natten är ljuv av Fitzgerald
Italiensk dagbok av Kappelin
Ryskt bläck av de Rosnay
Stoner av Williams
Garp och hans värld av Irving
Uppvaknandet av Kate Chopin
Tycker ni om Brahms? av Francoise Sagan
En pojkes egen historia av Edmund White
Maurice av EM Forster
Alla dessa nederlag av Jess Walter
Systerland av Curtis Sittenfeld
Svantjuvarna av Kostova
Natten är ljuv av Fitzgerald
Italiensk dagbok av Kappelin
Ryskt bläck av de Rosnay
Stoner av Williams
Garp och hans värld av Irving
Torsdagsänkorna av Pinero
Burfågel av Vonnegut
Och snön smälter på Hester Street av Waugh
Åska i luften av Wodehouse
September
Jag heter inte Miriam av Axelsson
Avblattefieringsprocessen av Becevic
Medan mörkret faller av Lihammer
Oktober
Twist av Östergren
Den gamla skolan av Wolf
Lilla smycket av Modiano
Precis som att börja om av Holmqvist
November
Skymningslandet av Hermanson
Vi behöver nya namn av Bulawaya
En hondjävuls liv och lustar av Weldon
Huset Longbourn av Baker
Till flickorna i sjön av Olofsson
December
Den färglöse herr Tazaki av Murakami
Förtvivlade av Fox
Vi ses imorgon av Renberg
Vi av Nicholls
Wolf Hall av Mantel
Burfågel av Vonnegut
Och snön smälter på Hester Street av Waugh
Åska i luften av Wodehouse
September
Jag heter inte Miriam av Axelsson
Avblattefieringsprocessen av Becevic
Medan mörkret faller av Lihammer
Oktober
Twist av Östergren
Den gamla skolan av Wolf
Lilla smycket av Modiano
Precis som att börja om av Holmqvist
November
Skymningslandet av Hermanson
Vi behöver nya namn av Bulawaya
En hondjävuls liv och lustar av Weldon
Huset Longbourn av Baker
Till flickorna i sjön av Olofsson
December
Den färglöse herr Tazaki av Murakami
Förtvivlade av Fox
Vi ses imorgon av Renberg
Vi av Nicholls
Wolf Hall av Mantel
tisdag 31 december 2013
3 x julläsning
För första gången på många år så har jag jullov! Och jag gör som när jag var yngre och skolledig - äter frukost sent och länge, tittar på film och läser böcker. Några lediga dagar återstår när jag summerar julläsningen så här långt.
1. Strax innan julen läste jag kortromanen Min första kärlek av Ivan Turgenjev. Några vänner sitter och samtalar en sen natt, de andra gästerna har redan lämnat sällskapet. De kommer att tala om det första kärleken, och om hur den tett sig. När det blivit Vladimir Petrovitjs tur att berätta ber han att få återkomma - han behöver först få skriva ned sin annorlunda historia. Det han senare berättar för sina vänner, och för läsaren, är en känslig historia om ett möte mellan en ung osäker man och en nästan lika ung kvinna, omsvärmad av ett gäng andra uppvaktande herrar. Men kanske befinner sig den störste konkurrenten om den unga kvinnans hjärta närmare Vladimir än han kan föreställa sig... Så berättas en historia dramaturgiskt uppbyggd så läsaren/lyssnaren anar ungefär hur händelserna kommer att utveckla sig. Och visst var stackars Vladimirs första kärlek av ett lite annorlunda slag. Att läsa Turgenjev var att få en välbehövlig kvick-fix av ryskt herrgårdsliv, skirt och levande.
2. När Annika Koldenius rankade årets bästa böcker på sin blogg hamnade Mikael Fants Vattnet i mars högt på listan. Det gjorde mig nyfiken på romanen så jag köpte och läste den snabbt under julhelgen, för det visade sig vara en sträckläsarbok. Precis som författaren konstaterar i efterordet greppar han över ett stort spektrum av olika sätt att leva - storstad och småstad, hetero och homo, ung och gammal etc. Handlingen utgår från Inga, den nu döda mamman/hustrun/mormodern/svärmodern/poeten/bibliotekarien som fattas sina anhöriga, men allra mest maken Edvin som på ett påtagligt sätt inte kan släppa greppet om henne. När så en av döttrarna på, ska det visa sig, oärligt vis vinner en dikttävling tänjs relationen mellan systrarna till bristningsgränsen. Samtidigt berättas om de olika familjernas inbördes relationer, på olika plan och ur olika perspektiv. Det visar sig att flera har försatt sig i svåra och ganska märkliga situationer, inte alltid på rätt sida om lagen. Familjemedlemmarna har tilldelats olika kapitel och undan för undan läggs ett pussel av ibland till synes helt udda, och svårpassade, bitar.
I Vattnet i mars står relationerna i centrum, det är genom dem som historien drivs framåt. Även om alla personer inte är sympatiska finns det en värme i gestaltningen av dem, en slags välvilja och omsorg. Under läsningens gång associerar jag lätt besvärad till Marianne Fredriksson, till hennes relationsdrivna skrivande, till omsorgen av figurerna. Jag läser som sagt snabbt och har svårt att slita mig, jag vill veta vad som ska hända och hur det ska gå för de olika familjemedlemmarna. Men när pusslets lagts är jag ändå lite matt - pusselbitarna har putsats lite för bra för att komma samman, en återkommande invändning hos mig. Men det är en god bok och faktiskt så är det också riktigt fint att läsa en roman vars handling i huvudsak utspelas norr om Dalälven, och där mitt Gävle figurerar, om än i periferin.
3. Vattnet i mars som var min reselektyr under julfirandet i Västerbotten tog slut innan besöket där var över, men som tur var kunde jag ärva makens julläsning. Så kom det sig att jag läste "one of the funniest books ever written" - det vill säga Charles Bukowskis Post Office. Kanske har framsidesblurbaren och jag inte riktigt samma humor men romanen var bitvis rätt kul, på det tragikomiska viset.
Henry Chinaski hamnar utan att han riktigt vet hur i postsvängen och blir kvar där i drygt tio år. Han fajtas med översittande chefer, försöker hantera märkliga regler och ägnar fritiden åt kvinnor, sprit och spel och befinner sig i ett ständigt bakrus. I postväsendets tjänst hamnar Chinaski i dråpliga situationer, särskilt innan han blivit en av de fast anställda. Det här är det första jag läst av Bukowski även om jag tidigare hört en av bibliotekskollegorna läsa högt ur hans verk vid några tillfällen. Jag förstår tjusningen, fick bita ihop ibland för att stå emot spritångorna men hade mest rätt trevligt i Chinaskis aningen bisarra sällskap. Jag tror boken kan vara ett bra botemedel de gånger det egna arbetet känns mindre vällustigt - det är i alla fall inte som på postkontoret!
1. Strax innan julen läste jag kortromanen Min första kärlek av Ivan Turgenjev. Några vänner sitter och samtalar en sen natt, de andra gästerna har redan lämnat sällskapet. De kommer att tala om det första kärleken, och om hur den tett sig. När det blivit Vladimir Petrovitjs tur att berätta ber han att få återkomma - han behöver först få skriva ned sin annorlunda historia. Det han senare berättar för sina vänner, och för läsaren, är en känslig historia om ett möte mellan en ung osäker man och en nästan lika ung kvinna, omsvärmad av ett gäng andra uppvaktande herrar. Men kanske befinner sig den störste konkurrenten om den unga kvinnans hjärta närmare Vladimir än han kan föreställa sig... Så berättas en historia dramaturgiskt uppbyggd så läsaren/lyssnaren anar ungefär hur händelserna kommer att utveckla sig. Och visst var stackars Vladimirs första kärlek av ett lite annorlunda slag. Att läsa Turgenjev var att få en välbehövlig kvick-fix av ryskt herrgårdsliv, skirt och levande.
2. När Annika Koldenius rankade årets bästa böcker på sin blogg hamnade Mikael Fants Vattnet i mars högt på listan. Det gjorde mig nyfiken på romanen så jag köpte och läste den snabbt under julhelgen, för det visade sig vara en sträckläsarbok. Precis som författaren konstaterar i efterordet greppar han över ett stort spektrum av olika sätt att leva - storstad och småstad, hetero och homo, ung och gammal etc. Handlingen utgår från Inga, den nu döda mamman/hustrun/mormodern/svärmodern/poeten/bibliotekarien som fattas sina anhöriga, men allra mest maken Edvin som på ett påtagligt sätt inte kan släppa greppet om henne. När så en av döttrarna på, ska det visa sig, oärligt vis vinner en dikttävling tänjs relationen mellan systrarna till bristningsgränsen. Samtidigt berättas om de olika familjernas inbördes relationer, på olika plan och ur olika perspektiv. Det visar sig att flera har försatt sig i svåra och ganska märkliga situationer, inte alltid på rätt sida om lagen. Familjemedlemmarna har tilldelats olika kapitel och undan för undan läggs ett pussel av ibland till synes helt udda, och svårpassade, bitar.
I Vattnet i mars står relationerna i centrum, det är genom dem som historien drivs framåt. Även om alla personer inte är sympatiska finns det en värme i gestaltningen av dem, en slags välvilja och omsorg. Under läsningens gång associerar jag lätt besvärad till Marianne Fredriksson, till hennes relationsdrivna skrivande, till omsorgen av figurerna. Jag läser som sagt snabbt och har svårt att slita mig, jag vill veta vad som ska hända och hur det ska gå för de olika familjemedlemmarna. Men när pusslets lagts är jag ändå lite matt - pusselbitarna har putsats lite för bra för att komma samman, en återkommande invändning hos mig. Men det är en god bok och faktiskt så är det också riktigt fint att läsa en roman vars handling i huvudsak utspelas norr om Dalälven, och där mitt Gävle figurerar, om än i periferin.
3. Vattnet i mars som var min reselektyr under julfirandet i Västerbotten tog slut innan besöket där var över, men som tur var kunde jag ärva makens julläsning. Så kom det sig att jag läste "one of the funniest books ever written" - det vill säga Charles Bukowskis Post Office. Kanske har framsidesblurbaren och jag inte riktigt samma humor men romanen var bitvis rätt kul, på det tragikomiska viset.
Henry Chinaski hamnar utan att han riktigt vet hur i postsvängen och blir kvar där i drygt tio år. Han fajtas med översittande chefer, försöker hantera märkliga regler och ägnar fritiden åt kvinnor, sprit och spel och befinner sig i ett ständigt bakrus. I postväsendets tjänst hamnar Chinaski i dråpliga situationer, särskilt innan han blivit en av de fast anställda. Det här är det första jag läst av Bukowski även om jag tidigare hört en av bibliotekskollegorna läsa högt ur hans verk vid några tillfällen. Jag förstår tjusningen, fick bita ihop ibland för att stå emot spritångorna men hade mest rätt trevligt i Chinaskis aningen bisarra sällskap. Jag tror boken kan vara ett bra botemedel de gånger det egna arbetet känns mindre vällustigt - det är i alla fall inte som på postkontoret!
lördag 28 december 2013
Läsårskrönika 2013
Året är snart till ända och jag ser tillbaka på en tid med oväntade litterära händelser, glittrande läsupplevelser och intressanta möten. Det blev som jag önskade i min summering 2012 ett omtumlande läsår. Jag hoppas nästa år blir minst lika välfyllt med läsglädje, men faktiskt också lite lugnare.
Gott nytt år!
Januari: LEV! är ett litterärt verk placerat i tunneln som leder till tågstationen i Umeå. Här får Sara Lidmans ord nytt liv. Konstverket som jag såg alldeles i början av året lockade mig på nytt in i hennes värld och jag läste senare först Regnspiran och sedan Bära mistel.
Februari: Ett efterlängtat mål nåddes - jag läste Kurt Vonneguts Slakthus 5!
Mars: Ett projekt var att lyssna på jurydiskussionerna inför utdelningen av Sveriges Radios romanpris. Och visst blev promenaden hem från jobbet betydligt roligare med jurysamtalet i öronen. Jag hann läsa fyra av de sex böcker och hängde bra med i diskussionerna.Trevligt var det och jag gissade rätt - det blev Jonas Bruns Skuggland som tog hem segern. Extra roligt var att finna bloggaren bakom Marcusbiblioteket i juryn och en medläsare i Bokmoster! Det var verkligen mello för en bokmal.
April: I solen på förstukvisten läste jag min mörka påskbok - Ensam i Berlin av Hans Fallada om den lilla människans hopplösa och farliga kamp mot ondskan.
Maj: Äntligen släppte den mentala spärren och jag började läsa tecknade romaner! Först ut var den starka klassikern Maus av Art Spiegelman och som tur är så är jag lyckligt lottad att vara omgiven av hängivna serienördar på min arbetsplats som glatt langade mer åt mig. I maj flanerade jag också runt i London.
Juni: Inför semestern varvade jag upp genom att vara med i en bokcirkel i programmet Eftermiddag som sänds i Radio Gävleborg. Tillsammans med bland annat Feelgoodbibliotekarien Anette pratade jag om Silvia Avallones Stål i tre direktsända träffar.
Juli: Feelgoodbibliotekarien och undertecknad pustar ut i gröngräset efter att ha gästbloggat hos Bokcirklar.se under några veckor. Det var väldigt fint få göra även detta tillsammans, att få låta våra ganska olika litterära preferenser mötas, i en blandning av skratt och allvar.
Augusti: Jag lyckosuckade mig igenom 1913 århundradets sommar av Florian Illies. Så här kan man också skriva kulturhistoria!
September: En stor bokrelaterad sak inträffade på Bokmässan i Göteborg när jag fick ta emot Svenska Akademiens bibliotekariepris ur den ständige sekreterarens hand. Karamellen tog jag dock själv ur en av de generösa skålarna. En lång tids nervositet släppte när jag omgiven av en massa fina, vänliga människor fick mina 15 minutes of fame. En händelse som satte sin prägel på året.
Oktober: Äntligen var det dags för Stockholm Literature på Moderna museet i Stockholm! Jag fick allt jag önskade ta del av - fördjupade samtal som fick ta tid och intressanta möten mellan människor. Stilrent och skönt twitterfritt. Med särskild värme minns jag samtalet mellan Teju Cole och Daniel Birnbaum.
November: Om jag rangordnat årets läsning så hade Komma och gå av Taiye Selasi placerat sig högt på listan. Den här månaderna traskade jag också in i en och annan bokhandel i Paris.
December: En julklapp till mig själv blev Hjärtat jagar allena av Carson McCullers, utgiven 1940 men modern som bara den. Storartad förjulsläsning som jag lämpligt nog ägnade mig åt samma helg som det fina och tyvärr nödvändiga initiativet #bokbloggaremotrasism rasade genom nätet.
måndag 23 december 2013
God jul!
Oavsett om det finns snö att åka släde på eller ej så önskar jag dig en god och fridfull jul!
lördag 21 december 2013
Någon vakar i natten & Hjärtat jagar allena #bokbloggaremotrasism
En roman jag återkommer till ibland i tanken är Bel Canto av Ann Patchett som jag läste för några år sedan, nu när författaren samtidigt är aktuell med ett nytt verk, så har jag äntligen läst hennes andra bok på svenska Någon vakar i natten (2009).
Romanen passar synnerligen bra att skriva om just den här helgen när det fina, oändligt viktiga och tyvärr alldeles för nödvändiga initiativet Bokbloggare mot rasism spränger fram. Romanen är i viss mån som jag hoppas att vår värld kommer att bli någon gång - färgblind. Pappa Doyle, tidigare borgmästare, lever ensam med tre unga vuxna söner, den ena vit och biologisk, de båda andra svarta adopterade. Det är befriande hur dessa människor gestaltas, hur de är individer inför varandra och inför människorna de möter. Det handlar snarare om klass än om ras. Och som välmående i övre medelklassen har de unga herrarna vissa förväntningar på sig, men de följer inte den bana pappan drömmer om för dem. De går sin egen väg. Men så en kväll efter en föresläsning de gått på tillsammans förändras deras liv för alltid.
Ena brodern räddas till livet undan en bil i full fart, en kvinna offrar sig och sätter sitt eget liv på spel. De har band mellan sig som klarnar allteftersom, samtidigt som kvinnans dotter på ett mycket fint och ganska självklart sätt blir omhändertagen av de fyra männen. Patchett har förmåga att berätta om känsliga ämnen och viktiga frågor utan att det varken blir för politiskt eller för sentimentalt, hon balanserar berättelsen bra och låter de olika personerna träda fram för läsaren. Så starkt i minnet som Bel Canto kommer den kanske inte att stanna. Men jag ska minnas hennes färgblinda personer med stor värme.
En annan roman, som även den utspelar sig i Amerika, väcktes lusten till när jag förra lördagen läste DN-kritikernas val av årets bästa böcker. Så en tidig juklapp till mig själv blev Hjärtat jagar allena av Carson McCullers, här lite vattenskadad efter ett bad.
Detta är ännu en av dessa äldre böcker som tack vare nyutgivning väckts till liv igen (tillsammans med t ex de i sammanhanget intressanta Världen av i går och Ensam i Berlin). Romanen är utgiven 1940 och utspelar sig i samma tid i den amerikanska Södern. Här finns en tydlig medvetenhet av vad som håller på att hända i Europa där Hitler med anhang tågar fram, samtidigt som de på hemmaplan har sociala och ekonomiska problem som väcker konflikter mellan svarta och vita. Men inte bara.
Den dövstumme John Singer är ett nav i berättelsen. Han är ensam sedan vännen hans tvingats flytta på grund av sin dåliga psykiska hälsa. Ensam i tanken och i sin tystnad, men ändå alltid omgiven av andra - för flera av de boende i kvarteret tar för vana att söka upp honom för att dricka lite, sitta och prata en stund. Så möter vi ett utsnitt av stadens invånare, i olika åldrar, bakgrund, hudfärg och samhällsklass.
Det är ett fascinerande persongalleri som insiktsfullt byggts upp av författaren. Hennes unga ålder, hon var bara 23 år när boken tillkom, återkommer när jag läser vad andra skrivit om romanen - och det är imponerande även om jag inte tänker så mycket på just det när jag läser den här mångstämmiga berättelsen. McCullers berättar om människors drömmar, om viljan att bli någon annan, om behovet av att berätta, att sätta ord på sin tillvaro, om kärlek, längtan, osäkerhet men också om hot och våld. För det är en våldsam tid, som några av personerna i boken på ett medvetet sätt försöker hitta en väg ut ifrån. Några söker ett sätt att leva där svart inte ställs mot vit, där enighet kan uppstå.
Det har varit en litterär resa som vidgat perspektiven att färdas från det färglösa seendet i Någon vakar i natten till ras-problematiken i Hjärtat jagar allena ungefär femtio år tidigare. Båda romanerna rymmer en stor komplexitet och söker sig på flera sätt bort från och visar alternativ till ett på olika plan svart-vitt tänkande.
Vi är alla människor. Det enda som finns är ett "vi".
#bokbloggaremotrasism
#jagärintesverigedemokrat
Romanen passar synnerligen bra att skriva om just den här helgen när det fina, oändligt viktiga och tyvärr alldeles för nödvändiga initiativet Bokbloggare mot rasism spränger fram. Romanen är i viss mån som jag hoppas att vår värld kommer att bli någon gång - färgblind. Pappa Doyle, tidigare borgmästare, lever ensam med tre unga vuxna söner, den ena vit och biologisk, de båda andra svarta adopterade. Det är befriande hur dessa människor gestaltas, hur de är individer inför varandra och inför människorna de möter. Det handlar snarare om klass än om ras. Och som välmående i övre medelklassen har de unga herrarna vissa förväntningar på sig, men de följer inte den bana pappan drömmer om för dem. De går sin egen väg. Men så en kväll efter en föresläsning de gått på tillsammans förändras deras liv för alltid.
Ena brodern räddas till livet undan en bil i full fart, en kvinna offrar sig och sätter sitt eget liv på spel. De har band mellan sig som klarnar allteftersom, samtidigt som kvinnans dotter på ett mycket fint och ganska självklart sätt blir omhändertagen av de fyra männen. Patchett har förmåga att berätta om känsliga ämnen och viktiga frågor utan att det varken blir för politiskt eller för sentimentalt, hon balanserar berättelsen bra och låter de olika personerna träda fram för läsaren. Så starkt i minnet som Bel Canto kommer den kanske inte att stanna. Men jag ska minnas hennes färgblinda personer med stor värme.
En annan roman, som även den utspelar sig i Amerika, väcktes lusten till när jag förra lördagen läste DN-kritikernas val av årets bästa böcker. Så en tidig juklapp till mig själv blev Hjärtat jagar allena av Carson McCullers, här lite vattenskadad efter ett bad.
Detta är ännu en av dessa äldre böcker som tack vare nyutgivning väckts till liv igen (tillsammans med t ex de i sammanhanget intressanta Världen av i går och Ensam i Berlin). Romanen är utgiven 1940 och utspelar sig i samma tid i den amerikanska Södern. Här finns en tydlig medvetenhet av vad som håller på att hända i Europa där Hitler med anhang tågar fram, samtidigt som de på hemmaplan har sociala och ekonomiska problem som väcker konflikter mellan svarta och vita. Men inte bara.
Den dövstumme John Singer är ett nav i berättelsen. Han är ensam sedan vännen hans tvingats flytta på grund av sin dåliga psykiska hälsa. Ensam i tanken och i sin tystnad, men ändå alltid omgiven av andra - för flera av de boende i kvarteret tar för vana att söka upp honom för att dricka lite, sitta och prata en stund. Så möter vi ett utsnitt av stadens invånare, i olika åldrar, bakgrund, hudfärg och samhällsklass.
Det är ett fascinerande persongalleri som insiktsfullt byggts upp av författaren. Hennes unga ålder, hon var bara 23 år när boken tillkom, återkommer när jag läser vad andra skrivit om romanen - och det är imponerande även om jag inte tänker så mycket på just det när jag läser den här mångstämmiga berättelsen. McCullers berättar om människors drömmar, om viljan att bli någon annan, om behovet av att berätta, att sätta ord på sin tillvaro, om kärlek, längtan, osäkerhet men också om hot och våld. För det är en våldsam tid, som några av personerna i boken på ett medvetet sätt försöker hitta en väg ut ifrån. Några söker ett sätt att leva där svart inte ställs mot vit, där enighet kan uppstå.
Det har varit en litterär resa som vidgat perspektiven att färdas från det färglösa seendet i Någon vakar i natten till ras-problematiken i Hjärtat jagar allena ungefär femtio år tidigare. Båda romanerna rymmer en stor komplexitet och söker sig på flera sätt bort från och visar alternativ till ett på olika plan svart-vitt tänkande.
Vi är alla människor. Det enda som finns är ett "vi".
#bokbloggaremotrasism
#jagärintesverigedemokrat
måndag 16 december 2013
En jul i Paris
Tyvärr så är det inte jag som firar jul i Paris utan Charley som är huvudperson i Somerset Maughams roman från 1939.
Charley kommer från en välmående familj och är drillad i såväl konst som musik. Av sina snälla föräldrar får han till sin förvåning en Parisresa och han åker dit med förhoppningen om att tillbringa tid tillsammans med barndomsvännen Simon.
Simon har dock förändrats, han lever ett mycket enkelt liv och får näring främst från sin tro på revolutionen. Simon tar med sin vän till en finare bordell där han möter den unga ryska Lydia. Det är början på en Parisvistelse som inte blir riktigt som Charley tänkt. Istället för att strosa Paris gator fram, se konsten, uppleva musiken så umgås han konstant med Lydia, han blir för en stund hennes beskyddare fängslad av Lydias tragiska levnadsöde. Det liv som hon lever nu är orsakat av en rejäl otur i kärlek men redan innan dess föll hennes familj offer i den ryska revolutionen.
Lydia har genom egna upplevelser format och färgat sin syn på livet medan Charley ärvt sina åsikter av föräldrarna. Nu motsägs de och han vinner insikter som han kanske helst hade velat vara utan, då de omskakar hans alla invanda föreställningar.
Detta var mitt första möte med författaren Maugham, så jag vet inte om verket är representativt för författarskapet. Att jag kom att läsa den just nu berodde faktiskt mest på titeln... Men lika lite som Charley fick uppleva konst och musik fick jag Parisromantik och julmys. Min förväntan om en härlig Parisroman kom på skam, fast lika glad är jag ändå för det var en intressant skildring av unge Charleys möte med världen utanför familjens trygga krets.
Charley kommer från en välmående familj och är drillad i såväl konst som musik. Av sina snälla föräldrar får han till sin förvåning en Parisresa och han åker dit med förhoppningen om att tillbringa tid tillsammans med barndomsvännen Simon.
Simon har dock förändrats, han lever ett mycket enkelt liv och får näring främst från sin tro på revolutionen. Simon tar med sin vän till en finare bordell där han möter den unga ryska Lydia. Det är början på en Parisvistelse som inte blir riktigt som Charley tänkt. Istället för att strosa Paris gator fram, se konsten, uppleva musiken så umgås han konstant med Lydia, han blir för en stund hennes beskyddare fängslad av Lydias tragiska levnadsöde. Det liv som hon lever nu är orsakat av en rejäl otur i kärlek men redan innan dess föll hennes familj offer i den ryska revolutionen.
Lydia har genom egna upplevelser format och färgat sin syn på livet medan Charley ärvt sina åsikter av föräldrarna. Nu motsägs de och han vinner insikter som han kanske helst hade velat vara utan, då de omskakar hans alla invanda föreställningar.
Detta var mitt första möte med författaren Maugham, så jag vet inte om verket är representativt för författarskapet. Att jag kom att läsa den just nu berodde faktiskt mest på titeln... Men lika lite som Charley fick uppleva konst och musik fick jag Parisromantik och julmys. Min förväntan om en härlig Parisroman kom på skam, fast lika glad är jag ändå för det var en intressant skildring av unge Charleys möte med världen utanför familjens trygga krets.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)







