Men det börjar i Västerbotten. Polisen Sara får besök på gården av Benjamin, de känner inte varandra sedan innan. Det är suggestivt och underligt och han vill ha kaffe och något mer. Så beger de sig iväg i hans bil med skjutklara vapen och inleder en dödsturné. Helt oprovocerat dödas människor som råkar i deras väg. Jag tror i alla fall att de råkar stå där. I vägen. Romanens starka, obehagliga upptakt tar andan ur mig. Men det lugnar sig något.
Texten bygger på olika röster, olika människor som möter läsaren. Några finns i det förgångna, några i nuet. De har relationer till mördarparet eller till offren. Ibland tänker jag att jag inte får syn på allt författaren vill jag ska se. Kanske läser jag för snabbt, eller söker spår som inte finns där? Vad är det för utklipp mamman har i sin säng? Vad är det för mer brott som är begånget? Kanske är det som Therese Eriksson skriver när hon i sin fina recension sätter in romanen in romanen i ett större sammanhang:
Norrut åker man för att dö är en roman om ett brott som bär inom sig berättelsen om ett annat – på ett sätt större, i alla hänseenden åtminstone längre pågående – brott: sveket mot Norrland. Det är skogsindustrin och skövlingen, utsugningen och utarmningen av landsbygden, som bultar som ett ilsket rött hjärta i bakgrunden. Här finns människorna som blivit kvar och de som lämnat och kommer tillbaka med ryggsäcken tyngd av skuld.
Det direkta starka språket i romanen gillar jag, det ibland diffusa och att själv vara den som gör sammanhangen begripliga. Men ändå i bokens slut famlar jag, så nu hoppas jag på maken och att han är en mer vässad läsare än jag. Eller någon av er andra. Förstås.
Norrut åker man för att dö är Norrland i sitt allra svartaste.
inte ofta vi läser samma böcker ♥
SvaraRadera:-) Har du skrivit om den hos dig? Jag hittar inte när jag söker, men läser gärna om där står något..
Radera(inte läst denna)
SvaraRadera