Här har jag hållit hov

Nåja. Bokvägen har jag i all fall den senaste tiden vistats i slottsmiljö, närmare bestämt i det sena 1700-talets Stockholm. Jag började nämligen läsa Anna Laestadius Larssons Barnbruden, blev alldeles fast och avverkade i rask takt även den andra delen Pottungen.

Kan det ha varit redan på lågstadiet vi pratade om Gustav III? Om hur han höll riksdag i mitt Gävle och kort därefter sköts till döds på den stora balen. Där någonstans började min fascination för kungen - jag har läst flera romaner som tar plats i hovet och minns förstås Jonas Karlssons tolkning av kungen på tv. Den kortserien finns att se igen på Öppet arkiv.

Laestadius Larsson ger en annan vinkel och insyn i hovlivet. Hon utgår från kvinnornas historia. Först har vi Charlotta som 15 år ung stiger i land efter en vågig båtfärd för att gifta sig med hertig Karl, bror till kungen. Hennes huvudsakliga uppgift är att leverera en son. Hovlivet med dess olika krumbuktande seder är precis som den hårt snörade korsetten kvävande.

Läsaren möter även "pottungen" eller Johanna som hamnat i botten av hovmiljön efter att hennes mamma utsatts för det grövsta våld. Johanna kommer upp sig och hamnar nära Charlotta, men försvinner sedan därifrån. Och så är där Sophie von Fersen, syster till Axel, som är Charlottas förtrogna och kanske allra största kärlek. Också hon ingår äktenskap utan kärlek men har heta förhållanden i all hemlighet.

Charlotta förde journal över sitt liv, därur har författaren hämtat stoff att väva sin historia av. Livet vid hovet är skildrat tidigare - maktspelet, despotismen och så vidare. Det feministiska anslaget i den här trilogin känns nytt och fräscht och tillför något utöver det redan berättade. Här läses Mary Wollstonecraft och man diskuterar kvinnors rättigheter på ett sätt som känns nästan före sin tid. Genom Johanna lyfts också en kvinna som går sin egen väg fram. Hon blir företagare och gifter sig av kärlek (i alla fall till en början).

I lördags passade jag på att se om Sofia Coppolas film om den franska drottningen, Marie Antoinette. Charlotta och Marie Antoinette hade mer än Axel von Fersen gemensamt. Bokomslaget är visst en aning inspirerat av filmen...

Både Barnbruden och Pottungen är bra, levande och intressanta - underhållande för att använda ett lite stereotypt begrepp. Författaren väger fint samman intrigerna kring hovet, de personliga relationerna och de olika livsödena. Men del två tappar något av farten, kanske för att den, samtidigt som den berättar något nytt, försöker fylla ut de luckor som eventuellt finns för läsare som inte läst alls eller som inte har den första delen aktuell. Möjligen är Pottungen också lite mer faktatung, vissa bitar hade kunnat uteslutas alternativt kokats bättre ihop med texten.

Nu pausar jag läsningen innan jag ger mig i kast med del tre, Räfvhonan, för visst vill jag fortsätta följa de tre kvinnorna och trassla mig vidare i hovlivets intriger.