De osynliga - ett norskt läsmåste

Det är Norges nationaldag idag och jag har i flera dagar tänkt och försökt skriva några ord om Roy Jacobsens De osynliga. Jag har sedan tidigare en viss förkärlek för böcker och författare från grannlandet och den här sällar sig till de tidigare älsklingarna. Kanske är det kärleken till den som gör den lite svår att sätta ord på? Som vill jag inte punktera den.

Jacobsen har förlagt handlingen till en ö. Där finns en gård där en familj lever, och ruiner efter en annan. Tiden är 1918 och några år framåt. Här lever en familj bestående av mamma, pappa, farfar, faster och dotter. Skaran utökas något efter berättelsens gång. Här lever man av vad havet och djuren ger. Livet är hårt, villkoren till och med ännu mer tuffa än vad som är begripligt. Kvinnans och männens roller strikt avgränsade. Ingrid är dottern. Är den lilla människan i centrum som tvingas växa, bli stark, ta tag i.

Kargt och poetiskt berättar författaren sin fina, starka historia som rymmer så många olika djup. Kärleken i familjen finns här, den dagliga kampen för tillvaron, omtanken om de närmaste, modet och skammen. Och så det där som händer mellan meningarna, i blickar och åtbörder. Det är så vackert gjort.

De osynliga måste läsas, måste levas med. Det är stor litteratur om det lilla utsatta livet.