Fast i Three Pines

Det hela började en kväll när vi satt runt ett bord och vek figurer av böcker, guidade av en pysslig kollega. Böckerna vi återvann var kasserade och sönderlästa, det är nog bäst att tillägga det. Jag befann mig mitt i vikningen av en igelkott när jag började läsa lite här och där på boksidorna. Här stod om konstnären Clara Morrow, om varm cider i mysig bistro och om en sympatisk kommissarie. Vad var det här för bok egentligen? Eftersom jag var i ett litterärt sällskap kom någon snabbt på att det måste vara några sidor ur en sönderälskad deckare av Louise Penny.

Och vips så hade jag lånat och avverkat inte bara hennes första Mörkt motiv utan även de två följande, den fjärde biblioteksköar jag på. Och det gjort av en läsare som inte så ofta vänder sig till deckarhyllan, eller för den delen djupdyker i ett författarskap.

Böckerna utspelas i den lilla kanadensiska byn Three Pines. Och det är den och dess invånare som fått mig på fall. Det här är perfekt upplagt för en kulturintresserad dam som jag. Jag myser med Myrna i hennes bokaffär, dricker varm cider hos Olivier och Gabri i deras bistro och så deltar jag i pladdriga, vänskapligt retsamma middagar hos konstnärsparet Clara och Peter samtidigt som jag är på min vakt mot poeten Ruths vassa tunga.

Och så sker ett och annat mord i byn eller trakten som gör att kommissarie Gamache får rycka ut. Precis som jag trivs han i byn och tar allt större del i människornas liv där. Med sig i bagaget har han ett obearbetat fall och kollegor som inte verkar vilja hans bästa, förutom Beauvoir då. Gamache är dock ingen bitter dysterkvist, utan en varm man med stor människokärlek och med sin fru alltid närmast hjärtat.

Visst låter det lite oförargligt? Och det är precis vad jag behövt den här mörka hösten när världen blivit mer än galen. Penny låter mig fly in i en varm kupa av liv, ibland överskuggad av mord, som på olika sätt berör byborna. Största oron under läsningens gång är att någon av mina vänner i byn ska bli till offer eller gärningsman...

Det är kluriga mordgåtor, fina skildringar av människorna i byn och av Gamache med kollegor. Och så är det roligt att läsa om Kanada, om mötet mellan det brittiska och det franska. Och så är det förstås oemotståndligt med böcker som rymmer meningar som "Dödligt våld krävde Earl Grey", eller hur?