Att det aldrig är enkelt att lämna allt och komma till en ny plats är nog familjen fullt på det klara med. Men det som möter dem i Sverige, i vissa fall nog naivt välmenande, är förminskande och snabbt förlorar familjen sin tidigare status, de gör en klassresa nedåt och hamnar i Husby.
Al-Khamisi för i sin text över sin frustration och ilska på mig som läser, som sällan förut tycker jag att jag förstår (eller nej, förstå kommer jag aldrig att göra) det som så många människor är med om och utsätts för. Att fly för att nå frihet och så istället inlemmas i en icke självvald roll - den som "invandraren". Att fråntas rätten att själv välja sin identitet och tillhörighet, klumpas ihop med andra människor vars livhistoria man alls inte delar. Att ses som en "invandrare" men inte som en "individ". Hur kom svenskheten att bli något så trångt och pinsamt märkvärdigt, högfärdigt?
Al-Khamisi sätter ord på så mycket på ett så himla bra sätt i sin bok och bjuder in läsaren att dela erfarenheter, barndomsminnen, smaker, dofter och åsikter. Det är både politiskt, poetiskt och personligt och väldigt drabbande. Jag hoppas att han når långt med sin bok, sin historia, och med sin journalistik - det han skriver behöver många läsa och tänka kring. Samtidigt som jag genom att hoppas just det på sätt och vis återigen stoppar in honom i en roll med specifika förväntningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!