Uppe på höjden

De senaste veckorna har jag annars ägnat mig åt Assaf Gavrons Uppe på höjden med en känsla av att aldrig komma fram till slutet, trots att jag tyckte mycket om det jag läste.

På höjden ligger Ma'aleh Hermesh C, en utpost på Västbanken som utifrån alla perspektiv är helt otillåten. Här har några människor, både enskilda och familjer, skapat sig en plats på jorden med ett ständigt överhängande hot om att beslutet om att de förbjudna hemmen ska förstöras ska verkställas. Men åren har gått och än är de kvar, bosättarna. 

Läsaren får lära känna de olika människorna som lever uppe på höjden - relationerna, spänningarna, intrigerna, drömmarna. Det är särskilt två bröder, Gabi och Roni, som bär historien. Deras berättelse sträcker sig bortom bosättningen författaren berättar om deras liv - från barndom via ung vuxen till vuxen. Hur hamnade de här, sida vid sida efter så många år? Vad är det som format dem och vad har de gjort för ont? För något är det. 

Det är bitarna om bröderna jag tycker bäst om med romanen, där finns ett driv och en större variation i teman och motiv än i de ungefär lika utbredda delar som utspelas i det lilla samhället. Kanske beror det också på en svaghet hos mig som läsare, att jag inte har tillräckligt bra koll på situationen för bosättarna för att kunna gå tillräckligt djupt in i texten? Den är nästan repetitiv jämfört med de andra brödrapassagerna.

Gavron bjuder på en historia där politik och humor är ett par av ingredienserna. Mest dröjer ändå de båda bröderna och deras livsöde sig kvar. En roman - rik och generös - också om livet uppe på höjden.