Spådomen

I fredags började jag läste Agneta Pleijels senaste Spådomen, på lördag liggande i gräset nära stranden läste jag ut den.

Detta var en stark, omtumlande läsupplevelse. Omväxlande som ”jag” och ”hon” berättar författaren en ”flickas memorarer”.  Det blir många flyttar för flickan, pappans arbete som matematikprofessor gör familjen rörlig men också orolig. Även om oron är djupare förankrad än så, särskilt i mamman. Romanens flicka blir en ung kvinna som försöker finna en egen väg. Men det är inte lätt. Det finns sådana spänningar mellan mamma och dotter, så mycket under ytan. Ett återkommande tema är ambivalens och likaså, tänker jag, lojalitet och frågan om vem hon ska lojal med. För det här är en familj som går sönder. Och så samtidigt den egna vägen, det egna livet.

Spådomen som gett boken dess titel är inte flickans utan en fasters, men den präglar en del av flickans förväntningar på livet, på hur det ska gestalta sig. Men spådomen kan också, tänker jag, vara alla de andras tankar om ens eget liv, alla de roller man förväntas spela eller förverkliga.

Det går inte att i några meningar omfamna hur den här boken var att läsa. Den grep tag på djupet på ett sätt som egentligen rätt få böcker förmår att göra. Möjligen skriver jag något mer senare.