Hade det inte varit för några jobbrelaterade aktiviteter så hade jag inte, tror jag i alla fall, läst Ison Glasgows När jag inte hade nåt där rapparen, textförfattaren mm berättar sin livshistoria för journalisten Emil Arvidson. Och Ison & Fille hade varit ett okänt begrepp långt utanför min musiksfär.
Nu har jag läst och faktiskt också lyssnat lite grann. För alla med koll så är Isons historia redan bekant, berättad också i P1:s Sommar för några år sedan och i olika intervjuer. För i boken berättar Ison om sin uppväxt som startar i New York, där han lever ett tryggt liv med mormor, morfar och en hippieinspirerad mamma. De har det rätt bra. Men längtan efter Isons pappa, lejonet från Barbados, för Ison och mamma Linda till Stockholm där all basal trygghet försvinner. De får snabbt vänner, Linda är utåtriktad som få, men varje dag är en kamp för att få mat och en plats att sova på. För Linda är sonens välmående allt och hon stöttar honom på alla sätt.
Det reder sig på ett eller annat vis och den lilla familjen får ett fast tak över huvudet. Isons vägar leds till musiken och mötet med Fille. Duon har hängt ihop länge nu, i runt 20 år om jag inte räknat fel. Mycket har de upplevt tillsammans.
Ison berättar levande om kampen, om utsattheten och om sin stora kärlek till sin mamma (och till Frihetsgudinnan). Mammans goda humör tog dem genom många svåra situationer, det humöret, den glada tonen finns även i berättelsen. Samtidigt berättar Ison om blygsel och om oförmågan att verkligen befinna sig i det som händer, att stänga av. Allt är skört och ingenting säkert och även om Ison nått framgång på så många sätt finns alltid vetskapen om och oron för att falla tillbaka, att inte ha pengar till mat och hyra. Det ger texten en ödmjukhet som känns väldigt sympatisk.
Förebilder behövs ju och Ison måste vara en alldeles utmärkt sådan. Dessutom är det en alldeles utmärkt bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!