Liv efter liv efter liv efter liv efter liv efter liv efter liv

Innan jag gav mig på Hyresgästerna läste jag Kate Atkinsons Liv efter liv som var en historia helt och hållet i min smak!

Det börjar i en säng i England den 11 februari 1910 när Ursula Todd föds. Och slutar lika snabbt. Det börjar igen i en säng i England den 11 februari 1910 när Ursula Todd föds. Det slutar inte riktigt lika snabbt. Det börjar igen den 11 februari 1910... ungefär så byggs en historia upp om vad som hänt om det varit lite annorlunda. Om, om inte, så kanske...

I starten tänker jag att det här kan bli väldigt tjatigt men Atkinson är så smart och berättar så bra att jag verkligen njuter mig igenom hela romanen om Ursula. Ursula som om det händer på det ena sättet avlider direkt efter födseln eller om det är på det andra sättet gör avtryck i världshistorien. När Ursulas liv fortgår som längst rör det sig över två världskrig, med det andra skickligt fångat mitt i ett sönderbombat London.

Liv efter liv är en roman som på ett alldeles förtjusande sätt tar plats och väcker tankar långt utanför pärmarna. Och inom dem är inget riktigt självklart - är det bara Ursula som begåvats med möjligheten till nya chanser eller gäller det också för de övriga i boken? Här finns ju mamma, pappa, syskon, älskare, make - på löpande band. För det är allt något mer än "bara" alternativa liv författaren berättar om. Vad kan vi själva påverka i våra liv, och  vad styrs av yttre opåverkbara omständigheter där vad vi tidigare lärt saknar betydelse? Osäkerheten i romanen  triggar min läsning, att inte alltid veta vart trådarna ska leda - om någonstans. Till detta passar Atkinsons på brittiskt vis ibland vitsiga sätt att skriva väldigt bra. Jag tänker på andra böcker som bryter upp något slags rums- och tidslogik, t ex Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru men Atkinson rör sig i en egen bana.

Atkinson bjuder på en resa genom tid och liv som vecklar ut mitt sinne. Om jag rekommenderar denna glimrande roman? Ja, om...

Av Atkinson har jag tidigare läst bl a I museets dolda vrår och En god gärning.  

Hyresgästerna - mr & mrs Barber

Mitt första möte med Sarah Waters blev hennes senaste Hyresgästerna som jag ägnat veckan åt.

I tid och rum är det en komprimerad berättelse - året är 1922, platsen London. Det är efterkrigstid och många familjer har slagits sönder, söner och fäder har dött. Mrs Wray och hennes vuxna dotter Frances är ett par av de förlustdrabbade. För att få ekonomin att gå ihop hyr de ut delar av sitt hem till paret Barber, Lilian och Leonard. Att plötsligt dela hem, mötas i korridoren, i trappan, i tvättrummet, på gården, med två vilt främmande människor är nog en påfrestning för de flesta och för Wrays får de en större betydelse än så.

Jag tänker väldigt mycket på E M Forsters Howard's end, vilken även omslagsfliken hänvisar till, när jag läser. Också där finns en Leonard och som Lilian ser jag filmversionens Helena Bonham Carter framför mig, även om hon där inte är lika excentrisk som Waters figur.

Hur som helst. Att avslöja för mycket om hyresgästerna är att spoliera en del av nöjet för andra läsare. Men känslorna svallar rejält mellan sidorna i tegelstenen och vändningarna är flera om än mindre överraskande än jag trott. Waters är en skicklig berättare som precis som Forster har ett närvarande klassperspektiv även om det inte är i centrum. Hon är fin på att skapa miljöer, men nog är hon lite omständlig och upprepande? Det är många kryddor i grytan, fast alla kanske inte passar lika bra ihop eller tillför lika mycket till anrättningen. Men jo, jag är sugen på att läsa något annat av Waters. Tipsa mig gärna om vad!

Marina Bellezza - Silvia Avallones nya

Silvia Avallone är i Sverige och imorgon ska jag, tack vare en väninna med omvärldskoll, höra henne på Kulturhuset i Stockholm. Eftersom jag tyckte mycket om Stål och verkligen vill hänga med i samtalet så passade jag under veckan som gick på att läsa hennes nya Marina Bellezza, som fått sin titel från romanens ena huvudperson.

Miljön i romanen är norra Italien, långt ifrån de turiststinna gränderna. Här drömmer de unga om ett annat bättre liv medan de lever en skamfilad tillvaro i post-Berlusconiland. Marina drömmer om en sångkarriär, om att vinna San Remo-festivalen. Hon lever vind för våg men har samtidigt ett tungt bagage att släpa på. Av en slump möter hon Andrea som hon tidigare haft ett stormigt förhållande med. De är så omaka men också så tätt sammanbundna att en relation mellan dem tycks oundviklig. Andrea vill motsatsen till kändisskapet och söker en väg fram i sin farfars spår. Här finns också Elsa - en stilla punkt, ett femte hjul, med egna drömmar. 

Avallone berättar en historia med flera ingångar och där många teman fångas upp. Här är generationsklyftor och föräldrauppgörelser, stad- och landdikotomi, djup och yta, framtid och dåtid, rikt och fattigt - och så kärleken, den omöjliga. Det är en vidare skildring än Stål, här tas svängarna ut lite mer. Bilden som ges av Italien, av Europa, är stark, likaså porträtten av Andrea och Marina och hur de dras till varandra, så plågsamt. Viljan att stanna kvar med någon slags hatkärlek och det att gå vidare, bryta upp - motstridiga känslor och behov.

Avallone lyckas också hålla mig som läser på halster länge, med hintar om sådant som hänt tidigare och som har bäring för romanens nu. Lite väl länge tänker jag för detta är en i min smak något för lång och väl aspektrik roman, jag saknar något av den mer återhållsamma stilen i Stål. Men det är bra, levande skildrat och det är nyttigt för mig som Italienälskare att ta del också av den här bilden av landet. Och det ska bli så intressant att höra Avallone imorgon!

Midsommarfirande på Valborgsmässoafton

I torsdags, efter en sen och tebaserad lunch

tog maken och jag plats på Operan för att se Alexander Ekmans uppsättning Midsommarnattsdröm, en balett i två akter. Musiken som är en sammansmält del av föreställningen är skapad av Mikael Karlsson. Han är former Gävlebo (och gymnasist samtidigt som jag!), men numera prisbelönt kompositör boende i New York.

En man vaknar, det är midsommaraftonsmorgon och den årliga festen väntar. Dag och tid syns tydligt över scenen där också ett ordspel visas, på samma gång ångestladdat som ytterst underhållande, innan föreställningens början.

Oavsett om man delar traditionen eller inte så känns ingredienserna i förställningen så väl igen - sillen, nubben, dansen runt stången, sångerna, det dåliga vädret och den pinsamma stämningen då människor som inte känner varandra särskilt väl samlas kring något så egentligen märkligt och bisarrt - allt finns där. Firandet fångas på fantasifulla, överraskande sätt i dansen, i musiken och i Annika von Hausswolffs betraktande och närvarande sång.

Så går kvällen och det blir natt. En man somnar och drömmer, surrealistiska scener och tablåer utspelas i en midsommarnattsmardröm där sillen, nubben, lustan får andra mer groteska former. Den yttre festvåndan tar sig  alltmer bisarra inre uttryck och publiken bjuds på ångestladdad underhållning och på en scen som används i hela sin bredd och djup.

Shakespeares ande och text svävar kanske över Operan men Midsommarnattsdröm är framförallt en unik och egen skapelse fylld av humor, av lust och glädje. Jag har väl aldrig fnissat så när jag sett dans och det är sällsynt att få ta del av ett så i alla bitar njutbart och väl sammansatt konstverk - ett allkonstverk som talar till sinnena genom dansen, musiken, komiken och allvaret. Detta var ett alldeles underbart Valborgsmässofirande!

Läs också gärna det här förtjusta och förtjusande blogginlägget!

Från Homan till Vane och Wimsey

Antikvitetshandlaren Johan Homan träffade jag på allvar på för ett år sedan då jag läste min första Jan Mårtenson-deckare Palatsmordet. Jag trivdes rätt bra i det småputtriga och kulturellt bevandrade berättandet. För inte alls länge sedan kom den senaste i serien Medicis ring som jag slängde mig över eftersom den utlovade en intrig utspelad i Toscana.

Tyvärr var vändan till Toscana alltför kort, det mesta i historien sker på Homans hemmaplan Stockholm. Det var nog inget fel på själva deckarintrigen, även om jag har mycket svårt erinra mig den nu. Däremot verkar man ha hoppat över korrekturläsningen vilket är nonchalant både mot läsaren och författaren. Det förvånar mig hur pass stora klumpigheter som släppts igenom, när det hade varit så lätt att undvika. Så "nä", blir mitt omdöme om Medicis ring men det är varken Homans eller Mårtensons fel. Största behållningen var avsnittet om Taverna Brillo på Sturegatan som gjorde att maken och jag åt där i torsdags! 

När Lotta Olsson gjorde den omöjliga listan i Dagens nyheter för några veckor sedan över de 100 bästa deckare hon läst reserverade jag direkt ettan - Dorothy Sayers Kamratfesten (Gaudy Night, 1935). 

Det var länge sedan jag läste om Harriet Vane och Lord Peter Wimsey så det var trevligt att återse dem. Märkliga saker händer i Oxford och Harriet blir ombedd att lista ut vad som pågår - vem skriver fräcka lappar och ritar obscena bilder? Förutom att Sayers skildrar en utredning som Harriet till en början rår över på egen hand, diskuterar hon på olika nivåer om intellektuell frihet och integritet vilket Harriet värderar högt. Jag tycker om det jag läser, förvånad både över hur rolig Lord Wimsey är och över hur resonerande romanen är.

På Youtube har jag återfunnit BBC:s serie om Vane och Wimsey från slutet av 80-talet. O joy! 

Jag for till Paris med Thora Dardel

Liksom många andra flyr jag gärna i tanken till 20-talets Paris, för några veckor sedan var jag där med Thora Dardel (född Klinckowström) som ciceron.

Mycket levande och uppsluppet berättar Thora Dardel (1899-1995) i Jag for till Paris (1941) om sina unga år i ljusets stad. Hit söker hon sig för att studera konst men byter snart pensel till penna och blir så småningom författare. Det är en fröjd att ta del av Thora Dardels name-dropping och anekdotiska skildringar, inte helt olika de Ernest Hemingway delger i En fest för livet.  Här möter hon inte bara Nils Dardel som senare blir hennes make utan en hel drös av kulturpersonligheter och konstnärsvänner - Isadora Duncan, Sigrid Hjertén, Amedeo Modigliani, Evert Taube, Rolf de Maré, Jean Cocteau m fl m fl - en blandning av nordiska och kontinentala.

Dardels upptäckariver, hennes lust för det här livet i den här staden är så fint skildrade. Men hon berättar även om det som är tungt och trist; om vänner som lämnar livet för tidigt, om dottern hon och Nils får och tidvis är skild från.

Det är verkligen en njutning att genom boken göra Paris och Europa tillsammans med Thora Dardel, hon är en underhållande följeslagare. Jag läser, bläddrar tillbaka, googlar namn får en verkligt levande bild av en svunnen tid.