Sedan sist...

Kanske är det årstiden och naturen med dess överflöd av färg, form och doft som gör att jag hellre tänker i bilder än i ord? Läser gör jag oavsett, även om den senaste tiden jag hellre vänt mig till Instagram @hermiasays för att dela med mig. Hur som helst.

Nyligen utläst är Amanda Svenssons nyaste. Den tog sin tid att läsa, ändå var den stark, smärtsam, snyggt skriven. 

Torgny Lindgrens nya Klingsor var sedan länge framemotsedd och en av vårens utgivningar jag siktat in mig på. Den var lindgrensk i sitt uttryck (förstås) med frågor ställda om konstnärskapet och skapandets villkor genom en självupprepande och hemsnickrad konstnär i norr. Liksom författaren återkommer Klingsor ständigt till det västerbottniska, oavsett hur många mil som lagts mellan honom själv och motiven. Minnen var inte Lindgrens sista och det är förhoppningsvis inte heller Klingsor.

Oavsett vilken politisk inriktning man tillhör så tror jag bestämt man kan ha ett mycket gott utbyte av Gustav Fridolins fina morfarsskildring Min morfar skrev inga memoarer. Förutom att författaren berättar om sin namnes, morfar Gustav, personliga och gripande öde så berättar han om ett 

Sverige i förvandling där landsbygd förlorar "mark" till staden. Det är en rik och fin skildring brygd till stor del på de historier barnbarnet fått av och om sin morfar. Jag tänker mycket på mina far- och morföräldrar när jag läser, på alla frågor jag aldrig ställde, historierna som aldrig blev berättade. Tänker på er som ännu har chansen att uppmana "berätta mer!"