I mål ca 700 sidor senare...

Under påsken började jag i ett anfall av nyfikenhet att läsa Donna Tartts så omtalade och prisbelönta Steglitsan. Men efter 100 sidor tog det stopp, där fanns irritationsmoment jag inte tog mig förbi. Men under dagarna som gick fanns romanen kvar i mina tankar och stärkt av att andra pålitliga läsare fann den läsvärd fortsatte jag.

Nu några dagar senare har jag gått i mål i denna min läsmaraton. Romanens Theo Decker förlorar alltså sin mor i ett attentat mot Metropolitan Museum, New York. Han tar sig omskakad, chockad ut från museet, med sig har han ett konstverk som utgör bokens röda tråd, en ring och en hälsning från en döende man. Så startar Theos plågsamma färd i sorg och saknad från barndom till ung vuxen. År som kantas av missbruk, opålitliga vuxna men också av kärlek utan band och villkor. Och av längtan efter Pippa, flickan som delat hans öde.

Det är en smärtsam roman om att bli vuxen, full av både inre och yttre dramatik. Det är en äventyrsberättelse utan riktig anknytning till tiden här och nu. Men det är med stor kluvenhet jag läser romanen som jag ibland finner ha liknande tendens till mystifiering som t ex Vindens skugga, som jag inte var särskilt förtjust i. I Steglitsan finns några föräldralösa barn och sagolika eller stereotypa figurer för mycket - det är på det hela taget för mycket av saga för att romanen verkligen ska suga tag i mig. Och kanske är det en snabb översättning men nog lyser det engelska språket igenom lite då och då? Jag kan heller inte låta bli att undra vad resultatet blivit om Tartt inte låtit Theo själv hålla i pennan, om perspektivet varit ett annat. Kanske hade den blivit lite mindre omständlig, och i viss mån mindre konstlad om berättaren stått utanför texten?

Men jag läste ju ut romanen... Jag ville verkligen veta hur Theos liv skulle gestalta sig, jag ville ta del av konstverkets öde. Tartts roman är på samma gång lika självklar som otidsenlig och modig i sitt omfång och inte alltid framåtskridande historia.