Klas och jag

I somras läste jag, efter att ha sneglat länge på dem, Gentlemen och Gangsters efter att sommaren innan ha läst Den sista cigarretten. Med hans litterära väv och värld så nära i minnet känns det faktiskt roligt att läsa meddelandet om att Klas Östergren kommer att inta stol  nummer 11 i Svenska Akademien. Två andra, lite mer favoriserade av mig, har visst suttit på samma stol - Ulf Linde och Eyvind Johnson.

Jag hängde med Klas på Tivoli i Köpenhamn, på flykt undan nöjesåken:

Den sista cigarretten

Och i gröngräset:

Gentlemen och Gangsters

En fascinerande serieroman

Idag var Seriebibliotekarien framme igen och placerade en väl utvald tecknad roman på mitt skrivbord. Det är verkligen förmånligt att ha en sådan boklangande kollega! Den här gången var det The Property (2013) av Rutu Modan som valts ut och det var ett val helt mitt-i-prick!

Mica är tillsammans med sin farmor Regina på väg från Israel till Warsawa, Micas far har nyligen gått bort och det har gjort det förflutna aktuellt igen. De två ska återta en fastighet som Reginas judiska familj tvingades lämna i samband med andra världskriget. En anhörig befinner sig till synes av en slump på samma flygplan och följer dem sedan vidare tätt i spåren.

Efterforskningar görs på plats men egendomen är svår att finna, få dokument är sparade. Regina verkar också allt mindre intresserad av att få den tillbaka. Hon tycks överhuvudtaget förändras och påverkas av vistelsen i Warsawa som om de minnen staden framkallar är för starka. Men tidigt vet vi också att hon tvingades från staden gravid med sin älskades barn. Mica får reda sig på egen hand och möter Tomas, en turistguide och ska det visa sig serietecknare, som fattar tycke och intresse för både Mica och hennes farmor.

The Property har flera olika berättartrådar - de sträcker sig mot det förflutna i skuggan av förintelsen, in i nuet och vidare mot framtiden. Här finns både ljus och skugga. Författaren berättar om människor som tvingats till svåra val, val som lett till hemligheter. På ett fint sätt skildrar Modan generationsmötet mellan Regina och Mica, men även mötet mellan Mica och Tomas. Min läsning drivs extra av min nyfikenhet, för som läsare anar man att det som sker är lite mer komplicerat än vad det först synes vara.

Modan använder text och bild på ett harmoniskt sätt, där ingendera tar över på bekostnad av den andra. Sättet hon komponerar serierutorna på är levande - här är perspektivbyten, inzoomningar och parallella sekvenser av rutor i nästan filmisk stil. Titta till exempel på den här bilden och se hur vyn skiftar från överblick till närbild till sidobild. Det är så fascinerande och snyggt gjort!

De personer och miljöer som gestaltas är både okonstlade och uttrycksfulla, särskilt Regina är klockren med sitt levande ansikte.

Det är en mycket välgjord, genomtänkt och strukturerad roman av en författare/illustratör jag gärna återkommer till. Dessutom var slutorden extra fina att läsa...

Ola Billgren - en ny verklighet

När människor säger till mig att jag tydligen vet precis hur tingen ser ut i verkligheten underskattar de sig själva - det är snarare så att jag vet hur de skall se ut i bilden.

Så trevligt att en dag som denna packa ihop tidigt på kontoret och se Länsmuseets nya utställning med verk av Ola Billgren (1940-2001).

Curator Kristina Lindqvist håller en en timmes inspirerande visning där vi kommer  närmare de nästa 30 verken tillkomna under en kortare verksamhetsperiod 1962-1976 - en tid då Billgren överger ett mer abstrakt, modernistiskt måleri till förmån för ett mer verklighetsnära. Samtidigt lär vi oss hur Billgren brottats med själva verklighetsbegreppet.

Att man valt att inte greppa hela konstnärskapet tilltalar mig, på detta sätt uppstår något slags besökarens/betraktarens närstudium av en viss tid. Det är en tid präglad av det fotografiska och av Billgrens intresse för bland annat reklam och fransk och italiensk film. Följden för mig blir att jag vill slänga mig ut i "den nya vågen"...

Målningarna då? Här är flertalet interiörer från egentligen vanliga miljöer, men perspektiven är oväntade som bilder som beskurits på sitt mänskliga innehåll. Människor anas, är på väg ut ur bild - eller som sägs under visningen att händelsen är utanför bilden. När de är i bild ser de sällan in i bilden medan målningarna där de gör så blir extra laddade och starka.

Ljuset faller milt och varmt ibland, medan ibland där finns ett slags underliggande oro eller kanske ambivalens. Författarens närmiljö finns avporträtterad med fruar, vänner i respektive roller som yrkesmän etc. I vissa fall är detaljerna skulpturala, som t ex ett par fötter som vilar lättjefullt på ett bord. En stor målning är i sig själv en berättelse, om det vänskapliga, konstnärliga samtalet med motiv som åskådliggör det för vännerna gemensamma.

Något som jag efter genomgången ställer mig lite sval inför är museets jämförelse mellan Billgrens verklighetsbeskrivning och hur vi avbildar våra liv i sociala media. Det känns mest som ett försök att locka en yngre publik... Billgren talar av egen rätt och i sitt eget sammanhang med rörelser också bakåt i tiden. Hans förhållningssätt till "verkligheten" känns djupare och mer beständigt än det idag instagrammade etc. Han har tänker jag snarare gjort konst av det som är i utkanten, det som annars väljs bort. Medan det liv vi visar i sociala medier väl ofta är det tillrättalagt utvalda?

Efter den här koncentrerade perioden gick vidare och testade ännu nyare vägar. Men det finns mycket att upptäcka i den här konstvärlden och jag kommer säkert att gå tillbaka innan utställningen åker vidare i maj.

Varmt rekommenderar jag Gävlebor och andra att se Ola Billgren - En ny verklighet

En bling-bling söndag

Nästan mer fascinerande än den sanna historia som Sofia Coppolas The Bling Ring lutar sig mot är de intill bisarrhet lyxiga hem som de unga människorna hon berättar om våldgästar. Nattetid kommer de, de fyra unga kvinnorna och den unge mannen, de rotar runt, tar med sig något av större eller mindre värde - mest njuter de nog av för en stund ha vistats i samma rum som t ex Paris Hilton. Även om hon förstås inte är där samtidigt. De unga längtar efter ett nytt liv medan de berömdheter de besöker lever i ett extremt överflöd.

Jag gillar Coppolas sätt att berätta, jag gillar hennes växlande tempo och att hon, trots att de unga brottslingarna ibland framstår som korkade, märkligt oberörda och själva upphöjda till stjärnor, inte fäller någon dom. Snarare verkar hon vara lika storögt fascinerad som jag är när jag ser hennes film. Hon undersöker beteendet och drivkraften samtidigt som de skildras, tänker jag.

En till lyckad produkt av familjeföretaget Coppola - och ett bra sätt att avsluta en filmisk helg på.

American Hustle

American Hustle är nominerad till 10 Oscars - bland annat för den skådespelarkvartett som gör filmen till vad den är. Jag är svag för lurendrejeri-filmer men här är det inte den smarta historien som imponerar mest utan just skådespelarnas insats, deras förvandlingsnummer och de relationer som gestaltas.

Det är roligt se Amy Adams också i en annan slags roll än den i t ex Julie & Julia och Christian Bale som något helt annat än muskelknippet Batman. De båda är tillsammans med bland andra Bradley Cooper och Jennifer Lawrence samspelta och tar plats utan att stjäla scener från varandra. Här är ingen stjärna - eller kanske snarare alla stjärnor.

Det är ett tjusigt 1978 som skildras, men med skavanker och missar tydligt synliga. Tupén sitter inte alltid som den ska och sminket är inte alltid på plats. Detaljerna blir påtagligt äkta och mänskliga i en värld där det mesta är yta, lögn och fejk. Det är förälskelser - och allianser - över lojalitetsgränser och tunna linjer mellan rätt och fel.

American Hustle är underhållande, smart, bländande och en film trevlig att få se så snabbt i Gävle.

Genrep NY

Den här helgen varvas guideboksläsning men en till min lycka oläst Paul Auster - Månpalatset. Om en vecka avgår flyget. Känner du till någon så att säga mer okänd pärla som du vill tipsa om i denna stora stad? Just let me know!

Klocka utan visare

Den började bra Klocka utan visare av Carson McCullers och den fortsatte också bra. Det här blev författarens sista bok, den kom 1961. Författaren tar läsaren till den amerikanska södern, tiden är 50-tal och segregationen mellan svarta och vita invånare.

Här är apotekaren Malone som just fått sin dödsdom, han är svårt sjuk och har inte mer än ett år kvar att leva. Det är svårgripbart för honom och han ifrågasätter läkarens budskap. Malone är väl med stadens domare, en numera gammal man som inte hänger med sin samtid eller sin närmaste - sonsonen Jester. Sonen tog sitt liv långt tidigare, frågan om varför är en av bokens röda trådar och nervskapare. En person som de alla möter på olika sätt är Sherman, en ung svart man med blå ögon som har svårt att hålla sig till sanningen, gärna omger sig med vackra ting och som får anställning hos domaren.

Genom dessa människor och deras livssituationer och möten belyser McCullers olika svåra frågeställningar. I centrum frågan om ras, där främst domaren inte kan hantera att den nya tidens främjande av enande av människor, därtill uppeldad av personlig besvikelse. Jester å sin sida hyser varma känslor för Sherman - varmare än de accepterade. Han har också en framåtsyftande inställning, till skillnad från farfadern som längtar tillbaka till det gamla södern med de svarta som slavar. Genom de båda ställs modern och historisk tid mot varandra.

Det är ingen lätt bok att läsa - inte bara för att ett av dess huvudteman är döden - utan kanske mest på grund av de i huvudsak osympatiska personerna som befolkar den. Att ta del av domarens med fleras riktigt avskyvärda förhållningssätt, fördomar och ödesdigra handlingar gör ont. Det är en mörk och hård tid som skildras, och som inte ligger särskilt långt bakom oss. När jag läser tänker jag på Adichies Americanah och på hur McCullers roman visar något slags bakgrund till de svårigheter/dilemman som Adichie beskriver.

Jag rekommenderar läsning, men jag önskar jag haft någon att samtala med boken om efteråt. Kanske har någon av era andra läst den?

Dustin & Mia som John & Mary

Vi tillbringade fredagskvällen i gott sällskap, tillsammans med John (Dustin Hoffman) och Mary (Mia Farrow). De har precis vaknat upp tillsammans, i Johns flotta lägenhet i New York, efter gemensam hemgång från baren sent en kväll. Trevande börjar de prata med varandra, samtidigt som tittaren får del i deras inre lite ironiska tankar. De vet inget om varandra, vet inte ens den andras namn men de visar sig, trots oviljan till några djupare band, ha lite svårt att skiljas åt. Så får Mary ta del av Johns helgritual - att lyssna på lite brassmusik.

John & Mary från 1969, regisserad av Peter Yates, och känns stilbildande för sådana som kommit långt senare, som de jag sett av dagens independentfilmer från just New York faktiskt. Här är ett tillbakalutat berättande men där nuet blandas upp med tillbakablickande scener. Men det är i dialogen det händer, i mötet mellan dessa naturliga, fint agerande och nyfikna skådespelare. 

Så roligt det är att upptäcka äldre filmer, och så se dem som nya! 

Favoritirepris

Nu vänds bleknäsan upp mot solen, fräknar lockas fram och jag tänker på årstidsfavoriten:

"Våren är glimmerdropp

på enbusk.

Snöflingslik snösparvsflocks

gnisselvissel

är våren.

Våren är bäckbubbel,

våta tuvor.

Här gol tuppen, hönan

kacklar där.

Våren är skär rodnad

på naturens aningskind."

Av Elmer Diktonius, alltså.

Bra startord

Första meningen i boken jag läser andas Tolstoj - "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis" - att jag i min fortgående lässvacka blir förhoppningslycklig och lite matt.

För Carson McCullers startar upp med: "Döden är alltid densamma, men varje människa dör på sitt eget sätt." Så nu har Barack Obamas Min far hade en dröm fått ge vika för denna andra amerikan vars debutroman Hjärtat jagar allena jag gillade mycket. Den här blev hennes sista.

Känn ingen sorg - rätt in i hjärtat

Igår såg jag Känn ingen sorg och blev alldeles bedårad. Den tog sig förbi alla möjliga hinder som kan stå i vägen för verkligt gillande. Den gick hela vägen in i hjärtat.

Filmen har byggt en värld utifrån Håkan Hellströms musik och även om jag inte är särskilt inlyssnad på den så upptäcker jag hur välbekanta tonerna ändå är för mig. Och de gör sig så bra i denna berättelse om vänskap, kärlek, svek och sorg.

Adam Lundgren som gör Pål är ibland en Stig-Helmer i sin framtoning, men mest av allt en fantastisk gestaltning av Hellströms texter, av destruktivitet och av kärlek och inte minst av längtan efter musiken. Det är fint också att se Tomas von Brömssen i rollen som farfar på en bakgård som skulle kunnat vara Albert och Herberts.

I filmen ett mycket kreativt och poetiskt bildberättande för att visa tankar och känslor ofta på sätt som förundrar och tillför extra dimensioner till tittandet. Överraskar gör de sköna oväntade mötena i den Göteborgska sommaren. Och jag njuter stort av det jag ser, full av beundran för Cilla Jackerts idé och manus. Genialt, helt enkelt.

En mening, en bok

Inför ett bokkafé läser jag om sidor, läser om inledningsmeningen

"Kweku dör barfota en söndag före soluppgången, tofflorna står vid dörren till sovrummet som två små hundar."

och tänker detta var förra årets allra vackraste bok. Komma och gå.

Det var bara det.

Men Mãn då?

Jo men jag läste ju Mãn också, efter en stark uppladdning! Det är några veckor sedan nu, och jag tänker tillbaka på den som en sinnlig roman, med mycket smaker, dofter och andra rent fysiska förnimmelser. Den direkta historien tänker jag full av styrka och kanske upplyftande. Att starta om, starta nytt, starta eget - att våga tro på sin väg genom livet.

Jag läste nog Mãn med lite mindre begeistring än vad andra gett uttryck för. Men det var nog varken bokens eller författaren Kim Thúys fel utan min oförmåga att inte låta tankarna fladdra iväg åt andra håll, tyvärr mest i riktning mot arbetet. Romanen kräver en stark närvaro och koncentration för att det stillsamt poetiska språket ska komma till sin rätt. I själva sin utformning och genom sin stil är romanen ett sofistikerat och tilltalande möte mellan öst och väst. Men minns jag inte fel så var jag lite mer förtjust i Ru.

Drömskt med Hoffman

Igår såg vi som något slags hyllning till Philip Seymour Hoffman Synecdoche, New York från 2008. Och det måste jag säga var en lite märklig upplevelse så mycket som den handlar om livets korthet och förgänglighet.

Hoffman gör huvudrollen som regissören Caden Cotard. När hans konstnärliga fru tagit dottern med sig till Berlin bestämmer han sig för att i en stor hangar återskapa New York och iscensätta sitt liv - ett liv inramat av både hypokondri och reell sjukdom, av kärleksmöten som aldrig blir riktigt på allvar.

Så börjar en osäker glidning mellan det repeterade, dubblerade på scenen återskapade och det verkliga livet för Caden. För mig som publik är det också sällan säkert vad som är vad, det är en drömvärld, en titt in i ett diffust och lite bisarrt inre landskap. Tiden går och skådespelarnas utseende ändras, åldras, för att så ibland, tror jag, återta sin ursprungsform. Synecdoche, New York är ett starkt drama skapat av Charlie Kaufman och med Hoffman i dess absoluta centrum.

En motvillig pappa

En norsk författare jag varit nyfiken på ett tag är Tore Renberg, och nu har jag läst hans Jag reser ensam. Jag börjar kanske lite i fel ända eftersom den föregås av Mannen som älskade Yngve.

Det första jag tänker på är om de norska författarna har en särskilt faiblesse för litteraturvetenskapliga institutioner? Kanske för att författarna själva har en tydlig koppling dit? Så är det hur som helst i t ex fallen Renberg, Langeland och Hjorth. Huvudpersonen i Renbergs roman, Jarle Klepp, är litteraturdoktorand med Marcel Proust som specialitet. Han lever i litteraturteorins värld och väntar på att få in en artikeln i Morgenbladet.

Men Jarles liv tar en annan vändning när han en dag får besked om att han har en dotter. Hon är ett resultat av ett "one night stand" sju år tidigare, med vem har Jarle bara en mycket vag uppfattning om. Ett brev anländer där Jarle kommenderas att ta hand om dottern under en vecka eftersom flickans mamma ska åka till "södern". Flickan Lotte kommer och Jarle försöker så gått det går axla rollen som pappa. Det går verkligen bara så där. I hans liv finns inte plats för barn, där hägrar annat - älskarinnans kropp, de akademiska meriterna, de intellektuella diskussionerna etc. Nu måste han tillfälligt prioritera annorlunda, mogna och släppa på kontrollen och släppa in Lotte.

Renbergs roman är dråplig och lättsamt skriven, och underhåller den tid den tar att läsa. Figurerna är just figurer, inte särskilt djupt tecknade. Jag tänker på vad Jarle själv hade tyckt om Renbergs roman, tänker han hade sågat den totalt i en vigt verbal jämförelse med Proust. Men så kan man också söka olika saker i sin läsning. Jag sökte avkoppling och som sådan fungerade den alldeles utmärkt.

En lyckad leguan

Jag fyller på bokbloggsfloran med ett till inlägg om Martina Montelius debutroman Främlingsleguanen. Romanen som med sin inledande mening verkligen lockade till fortsatt läsning.

Det fem år gamla barnet har sagt upp sig från dagis och är hemma ensam med sin leguan. Leguanen talar sällan men när den väl gör det så är det på tyska. Föräldrarna, de så kallade "upphovsmännen", har flytt fältet. Men ingen annan finns där heller, är närvarande. Vuxenvärlden har helt och hållet abdikerat.

Istället blir barnet den beskyddande, ombesörjande föräldern till leguanen. Barnet sätts på prov när leguanen plötsligt insjuknar. Jag kan inte låta bli att tänka på en helt annan slags roman, Andrej Kurkovs Döden och pingvinen där huvudpersonen delar boende med en deprimerad pingvin. Till en början fnissar jag högt när jag läser, bryr mig inte om att det är på ett tåg jag sitter och läser. Men historien mörknar. Barnet blir alltmer utsatt och ensamt.

Barnet berättar själv sin historia och gör det på ett språk eller med ord som inte är barnets typiska. Det är ett barn, tänker jag, som spelar barn, förställer sig. Jag tycker mycket om det att språket inte är tillgjort barnsligt, att Montelius valt det här "vuxna" sättet att låta barnet berätta på. Boken är en lyckad kombination av skruvat  och allvarstyngt berättande. Det är en roman jag läser men en medföljande tanke om vad den "egentligen" handlar om. Den väcker många frågor, tankar om kanske främst den förlorade vuxenvärlden som skadar barnet.

Montelius övertygar med Främlingsleguanen.

Läst har flera andra också gjort, t ex Lyrans Noblesser och Bokstaden.

Ett lufsande

Att skriva om diktare är ju dock en malplacerad beskäftighet. Har de inte uttryckt sig? Vilken impertinens då att komma lufsande bakefter och försöka uttrycka dem en gång till!

Ord av litteraturkritikern Klara Johanson ur Skenbart förspillda dagar. Just så. Men ändå.

Filmdagar i Göteborg

För tredje året i rad har jag ihop med maken varit på Göteborgs filmfestival och sett film från morgon till kväll. Filmvägen har vi rört oss mellan kontinenter, spårvägen mellan biografer. För en stor del av behållningen är att byta mellan salonger, växla mellan ergonomiskt utformade eller mer insuttna fåtöljer. Mellan filmerna har det funnits tid för prat och intag av god mat eller en och annan uppiggande espresso.

Vi började i Brooklyn hos Donna som underhåller som fräck stå-uppare, tills den dag hon blir dumpad och på ett miserabelt sätt fläker ut sin olycka på scenen. Hon tröstar sig med främlingen Max, mer lik hennes karriärlyckade mamma än hon själv, vilket lämnar ett ovälkommet spår i form av en graviditet. Jenny Slate briljerar i denna charmiga pärla till film. Så naturligt spelad och fri från moraliska pekpinnar. Titeln har filmen lånat från ledmotivet - Paul Simons Obvious Child som jag nu snurrar här hemma.

Att tågstationen Gare du Nord är ett mikrokosmos, en global mötesplats vill studenten Ismael visa genom den uppsats han försöker samla material till genom möten med de olika människor som rör sig där. Mest möter han Mathilde, som är på väg mellan sitt hem och de medicinska behandlingar hon genomgår. Ömma känslor uppstår samtidigt som människor med olika motiv - på jakt efter en försvunnen dotter, i väntan på en klient etc - rör sig genom stationen. Som film berör den, stämmer ned till viss del genom dessa vilsna levnadsöden. Filmen heter mycket riktigt Gare du Nord.

Nästa stopp blir på en gata Palermo. Det är verkligen ett stopp: Två bilar möts på en smal smal gata - kvinnorna som kör vägrar båda att backa för att släppa fram den andra. Så börjar ett spel som involverar hela gatan om vem som är mest uthållig och envis. Hettan tilltar och situationen blir alltmer spänd. Scenen är enkel men känslorna som utspelas på den stora och... sicilianska. Kvinnorna som aldrig egentligen möts är kanske de som haft mest att samtala om, ifall de klivit ur sina bilar.

Första kvällen avslutas i Teheran  med den starka och välspelade filmen Trapped som skildrar den unga studenten Nazanin som flyttar till stan och erbjuds att dela lägenhet med Sahar. Sahar är till skillnad från sin nya väninna en partytjej som lever utsvävande i ett land där det inte är socialt acceptabelt. När hon arresteras, skyldig olika människor pengar, släpper Nazanin allt för att hjälpa sin väninna. Förutom att filmen berättar en intressant historia så berättar den på kritiskt vis om dagens Iran. Modigt och starkt.

Kl. 10 på lördagen var det dags för ett besök på gemfabriken i japanska Anatomy of a Paper Clip som jag inte kan låta bli att tänka på som en buskis. Det är en genre jag har svårt för. Men ändå, det går inte att inte förundras av denna märkliga, bisarra film där vad som helst kan hända - bara så där kan så en okänd kvinna med obegriplig dialekt flytta in hos huvudpersonen.

Vi vände sedan åter till Norden och den finska August Fools där man förbereder hela Helsingfors för ett stort fredsmöte, eller om det är kommunistisk propaganda? Elsa äger en fin hattbutik och håller uppsikt över sin unga släkting. Anländer gör en silverbuss från Prag som för med sig en gammal - och en ny - kärlek. Jag blev mycket förtjust i filmen från grannlandet - det är välspelat, det är Helsinki i sommarskrud och ett 60-tal som verkar alldeles genuint återgivet.

Näst på tur en amerikansk film där två barndomsvänner som hamnat på var sin sida om lagen förenas i sökandet efter den enas försvunne son. Till sin hjälp får de en halvblind f d polis och de ger sig ut på jakt, över gränsen till ett drogtätt Mexico och in i farliga kvarter. Go For Sisters är ett spännande relationsdrama där de båda vännerna måste kunna lita på varandra igen.

Lördagskvällen kröns av en mästartjuv - nämligen Doris Payne. Snart 80 år gammal är hon när dokumentären spelas in på väg mot domstol anklagad för juvelstöld. Och det är inte första gången, hela sitt vuxna liv har hon vigt åt att göra tjuveriet till en konst. Så har hon blåst de allra största juvelhandlare. Nu sviktar hälsan och att fängslas skulle vara förödande, men kanske är hon oskyldig den här gången? Payne är dock både en mästartjuv och en mästarlögnare. Det är en fascinerande människa vi möter, en verklighetens Ocean, i en ytterst underhållande dokumentär - The Life and Crimes of Doris Payne.

På söndagen avslutar vi stilenligt på Stora teatern med att se The Best Offer som är Guiseppe Tornatores (han bakom älskade Cinema Paradiso) nya film. I centrum står Virgil Oldman (Geoffrey Rush), konstkännare av högsta klass och med mycket sofistikerade vanor där han lever ensam bland sina målningar. Så en dag kallas han till en stor "Villa" av en kvinna som vill ha hans hjälp för att sälja inventarierna. Kvinnan är mystisk och visar sig inte, Oldman blir först arg men sedan mycket intresserad av denna skygga varelse. Men hur ska han kunna närma sig den undflyende människan? En bit in i filmen börjar jag undra över festivalarrangörernas omdöme - den är ju helt igenom unken, usel! Äldre man faller för mystisk kvinna som förstås visar sig vara underskön blahablaha. Men det är en mästare som gjort filmen och plötsligt har den övergått från att vara supermedioker till att bli supersmart. Den måste ses.

Så efter en mycket lyckad, uppfylld helg, kommer vi hem med försenat tåg och landar framför något socialt media. Så når nyheten fram, insikten in: En av de riktigt stora skådespelarna har gått bort, Philip Seymour Hoffman kommer aldrig mer att spela någon roll. Så blev filmvärlden mörkare.