som innehöll en träff för biblioteksfolk i Gävleborg som arbetar med skönlitteratur på olika sätt. Precis som tidigare gånger bestod mötet av både diskussioner och föreläsningar.
Att lyssnat till Anna Williams, litteraturvetare vid Uppsala universitet, får mig att längta så det svider till en plats i skolbänken eller vid datorn för att skriva uppsats. Tänk att så totalt och skamlöst få fördjupa sig i ett författarskap, till exempel. Williams pratade engagerat och kunnigt om Agnes von Krusenstjerna. Det handlar om författaren själv, om bilden av henne, om nya tankar kring författarskapet. Ikväll inviger biblioteket tillsammans med Krusenstjerna-sällskapet ett rum till hennes ära. Djärv författare möter sin läsare, i den här samtiden.
Sidospår handlar om författarnas förhållande till varandra. Om hur Krusenstjerna vänder sig till Ellen Key för råd och stöd. Om hur äldre författare agerade mentorer åt yngre. I söndags hörde jag en intervju i radio med Camilla Läckberg; hon berättar om hur hon ingår i nätverk av kvinnliga författare där de stöttar varandra. Motsvarande tror hon inte finns bland männen. Någon igår nämner hur äldre författare tidigare ofta skrev förord i böcker skrivna av yngre kollegor. Tänker på hur etablerade författare, ibland på ett irriterande sätt, figurer på yngre förmågors bokomslag med något käckt tillrop om hur bra boken är.
Vi kommer in på författarrollen, något jag skrivit om tidigare. Vad händer när författare kanske i allt högre utsträckning förväntas vara medialt gångbara? Vilka kommer fram, får sälja, blir lästa? Vad händer med vackra författarskap som inte har denna utåtriktade vilja?
Och så lyssnar vi på eldsjälen, berättaren och Stig Dagerman-sällskapet-grundaren Bengt Söderhäll. Hör hans tankar kring litteratur och läsande, hör anekdoter från hans möten med Le Clezio - först dagermanpristagare, sedan nobelpristagare. Dagerman tog sitt liv, eller "dog sig" Söderhäll säger. Dagermans text Vårt behov av tröst fint resonerad kring i P1 för ett par veckor sedan. Skapar förståelse om svåra ting.
Hemma läser jag fina Simtag av Jessica Berglund. Vackra ord om livet, nära naturen. Vill vässa pennan stryka under, skriva av meningar om att leva eller överleva.
Jag kan också ibland få sug att sätta mig i skolbänken igen och bara fördjupa mig i något så där skamlöst mycket. Men mest längtar jag att få sätta mig ned och skriva själv, för det är då jag är som lyckligast. Det låter som du haft en fantastisk dag.
SvaraRadera