Till sängs med Frida

För drygt 10 år sedan såg jag en utställning med konstverk av Frida Kahlo på Millesgården. Om Millesgården var en trevlig bekantskap var Kahlos målningar ett knytnävsslag i magen. Hennes konst har följt mig och fascinerat mig sedan dess.

Frida Kahlo (1907-1954) levde i Mexiko. Hennes liv var fyllt av smärta; som barn drabbades hon av polio vilket förstörde hennes ena ben som senare i livet amputerades. När hon som knappt 20 år gammal är med om en bussolycka genomborras hennes underliv av en stolpe i bussen. Detta leder till månader i gips och många operationer av ryggen. För att hon ska han något att sysselsätta sig med i sjuksängen får hon av sin annars avståndstagande mor penslar, färg och duk. Kahlo börjar måla sin smärta.

Om detta berättar Slavenka Drakulic i romanen Till sängs med Frida som handlar om konstnärens liv. Drakulic låter ibland orden bli Kahlos egna i återblickar från hennes sista tid till sängs - det blir ett nära möte med henne. En del målningar återges i textform och ger ytterligare en dimension åt konstnären.

Kahlo träffar som ung konstnären Diego Rivera, eller ”Maestro” som han kallas i Drakulics roman. Rivera är många år äldre än Kahlo och notoriskt otrogen. Relationen mellan de båda konstnärerna är stark och destruktiv. Som ett sätt att att utmärka sig bland de perfekta kvinnokroppar/modeller Rivera möter i sitt arbete och inleder förhållanden med. Övergår Kahlo från att klä sig i manskläder till att som gift klä sig i färggranna traditionella mexikanska dräkter. Sin utstyrsel som blir något av ett varumärke lider Kahlo av:

Jag var inte ens en vanlig krympling utan att missfoster. En mustaschprydd kvinna med en hel blomsterbutik på huvudet, klädd som inför en folkdansuppvisning eller cirkusföreställning. Inte så konstigt att barn i Amerika hade ropat efter mig: Men var är cirkusen?

Kahlo är känslomässigt beroende av Rivera men även ekonomiskt beroende. Kahlo når egen berömmelse och möter flera kända kulturpersonligheter; André Breton och Picasso t ex. Men hon står vid sidan av. Hennes smärta dominerar henne. För Kahlo är att överleva, att besegra smärtan det allra viktigaste. Den konstnärliga framgång hon får är bonus, men inget hon fäster större intresse vid. Detta kan också förklaras av att hon, liksom i andra konstnärsförhållanden, hamnar i skuggan bakom den store Rivera.

För några år sedan kom en film om Kahlos liv där Salma Hayek spelar andas lever är Kahlo. Den filmen har jag på näthinnan när jag läser romanen. Filmen ger både liv åt boken och fråntar den också dess egenart. Film och bok är nära varandra, vilket inte är så konstigt då de bygger på samma levnadsöde.

Jag vill återge allt jag läst för Kahlos liv berör så starkt. Men istället: Läs boken, se målningarna, se filmen!

Några ord ur boken får avsluta inlägget:

När André Breton våren 1938 besökte Trotskij i Mexiko och lärde känna Frida, blev han hänförd av hennes målningar, som han kallade surrealistiska. Hon skrattade och viftade bort det. Nej, sa hon till honom, de är bara självbiografiska.

Efterlysning

Med anledning av vad Gröna rummet skriver i dag och vad jag skrivit om tidigare riktar jag en fråga till er biblioteksarbetare - har ni lyckats hitta någon värdig ersättare till biblioteket som plats?

Anledningen till efterlysningen är alltså det som händer när arbete och fritid glider ihop - när en miljö som betytt mycket för en blir för vardaglig och kanske i första hand förknippad med jobb. För som Gröna rummet skriver i en kommentar hos sig så är det sökta något mer än en fridfull plats. En plats som är kravfri, som inbjuder till rekreation? Hm, det låter som ett bibliotek...

Sträckläsning II

Trots att jag inte har barn eller några större utomarbetsliga engagemang är tiden för läsning inte obegräsad. En sådan sak som sträckläsning - det vill säga en längre oavbruten och sammanhållen lässtund - är inte något vanligt i min vardag.

Hur ser det ut för dig? Lyckas du finna frid och tid för läsning eller stjäl du till dig små korta stunder? När infaller sträckläsningen? Respekterar din omgivning ditt läsbehov?

Sträckläsning!

De enda avbrotten under gårdagens sträckläsning var för att poppa popcorn och värma vetehjärtat. Annars låg jag utsträckt i sängen, en stark konkurrent till soffan i kampen om bästa läsplatsen, och plöjde norrmannen Frode Gryttens roman Sommaren är inte att lita på. Om det inte vore för Bokhoras intervju med författaren hade det tagit betydligt längre tid för boken att hitta till mig, trots att författaren är prisbelönad och allt.

Jag tänker lite avundsjukt när jag läser romanen att så här skulle jag vilja kunna skriva, om jag nu hade haft ambitionen att bli författare. Jag, som väljer läsning främst efter berättelse, blir här helt kär i språket. Grytten skriver så lätt och ledigt, opretentiöst på något sätt. Hans text får mig att associera till Erlend Loe och då i första hand Naiv Super, men kanske är det bara en villa för att de båda är landsmän?

Litteratur som inte låter sig etiketteras, som inte är en entydig t ex deckare gillar jag. Och det här är en sådan bok. En ung man hittas död i småstaden Odda, man misstänker mord. Detta får landets cyniska kriminalreportrar och tidningsfotografer att flockas på platsen, inte helt olikt de måsar som cirklar över stan. Polisen, eller om det är media, misstänker att mordet har en rasistisk koppling och blickarna vänds mot några serber i samhället och mot flyktingförläggningen. Detta används förstås av media, människor får komma till tals om hur de upplever stämningen i stan och förstås svartmålas invandrarna - men kanske är det inte så enkelt? Berättarjaget, en lite småfet lätt alkoholberoende man vid namn Robert, tillhör journalistkåren. Hans bror tillhör polisen. De står på var sin sida av händelserna men mellan dessa utspelas också ett triangeldrama. Robert har en kärleksrelation till sin brors fru.

Robert ger ett lite lojt intryck vilket också präglar romanens stil. Han är inte intresserad av att jaga vittnen eller prata med den dödes familj, han vill låta människor vara ifred. Detta är kanske inte vad som skapar en bra nyhetsjournalist och Robert stör sig också på de mer gåpåiga personer som flugits in till stan för att bevaka händelserna. Robert är ett hot mot sin egen karriär, om han nu velat göra någon. Det enda som verkligen betyder något för honom är broderns fru. Och den pojke han lär känna, Ronaldo, som kanske svävar i fara.

Händelserna skruvas upp och blir mer komplicerade än de verkade vara från början. Jag är i flera fall helt oförberedd på vad som ska ske vilket får mitt hjärta att slå dubbla slag - kanske för att den intensiva läsningen ger en extrem inlevelse i det som händer men framförallt tror jag det är för att krocken mellan det lite loja och det mer intensiva blir så stark och effektfull.
Från olika håll dras Robert in i det som händer, utan att riktigt veta varför. Det finns något mardrömslikt i det Robert går igenom, som att han bara låter sig föras med. Porträttet av media som dramaturgen som iscensätter händelser och skapar konflikter mellan människor är skrämmande men så bra skildrat. Vissa händelser, som utåt sätt kan tyckas goda, får mig att rysa genom den cynism de innehåller - allt handlar om att kunna skapa den bästa storyn med den mest avslöjande bilden.

Han är så bra, Grytten. Genomlysande och tankeväckande och underhållande.

Kanske har du läst honom?

Från passagerarsätet

Boken Taxi som jag skrivit om nedan har fått mig att tänka på taxiförare jag mött. Som turist åker jag taxi, men nästan bara då. Och som turist är man ganska utlämnad, särskilt innan man hunnit få grepp om det tillfälliga miljöombytet. Då är åtminstone jag ett ganska lätt byte för lureri, något som jag tror taxiföraren i Paris drog nytta av när han körde några varv extra runt flygplatsen i Paris. Summan jag betalade var i alla fall inte liten.

Men taxiförare har också berikat resor - på den lilla ön Carriacou i Västindien åkte fästmannen och jag ön runt med en öldrickande herre som hade laddat kylväskan i baksätet med extraflaskor. Han guidade oss förbi sitt hus där frun väntade med lördagsmiddagen samt avrundade turen med att peka ut sin fars grav på en kyrkogård där getter betade runt minnesstenarna. Så här i efterhand tänker jag på det geniala i att ta del av de människoöden man möter. För säkert satt även han inne med en historia värd att berätta - något vi nog alla gör.

Som en spin off på Pascalidous Taxi - har du någon taxihistoria att berätta? Någon du vårdar extra nära hjärtat? Eller kanske ryser när du tänker på?

>Bild från Fotoakuten

Taxi!

Alexandra Pascalidou har åkt taxi. I Sverige och runt om i världen. Genom att t ex ställa frågan "Var kommer du ifrån?" till 23 olika taxiförare får Pascalidou en livshistoria som svar. Texten i Taxi är ärlig och ofriserad, det är de slumpmässigt valda människorna som berättar och deras röster hörs och skiljs från varandra. Det är skickligt tycker jag av Pascalidou att själv göra sig så osynlig, hon skymtar bara fram ibland.

Det råder en manlig dominans i den taximiljö som skildras, alla utom en av de 23 intervjuade är födda män. Något som förenar många av dem är den kanske påtvingade identiteten som invandrare. Flera är med om en dubbel klassresa - i sin nya miljö, ofta förorten, sker resan uppåt i hierarkin genom att taxiyrket erbjuder en viss frihet och möjlighet att styra över intäkterna. Men i förhållande till den egna utbildningsnivån är det i flera fall en resa nedåt i hierarkin. Många av männen talar om överlevnad, om försörjning och om ansvar. En del har valt yrket och är stolta utövare medan andra blivit kvar eller ser det som ett steg på väg mot något annat, något större. Flera av de intervjuade har rört sig runt i världen, sett mycket, levt mycket. Det är uttolkare av den samtid de befinner sig i, de ser mycket men ses kanske som bifigurer.

Tillsammans utgör taxiförarna ett nätverk av jourhavande medmänniskor men här det inte den otrogne, lyckliga, ledsna eller berusade passageraren som berättar utan föraren själv.

Varje människa är en historia.

Foxfire

I går avslutade jag Joyce Carol Oates Foxfire - en tjejligas bekännelser som gavs ut på svenska 1994. Precis som med en del annat jag läst av Oates blir läsningen distanserad. De stämningar Oates bygger upp skapar skuggor och figurer jag inte vill släppa för nära. Blonde avviker dock, kanske för att stjärnan Marilyn här blev en mångdimensionell person för mig. Därmed naturligtivs inte sagt att jag tycker Oates andra karaktärer är endimensionella. Men kanske mer eller mindre kalla? Foxfire säller sig till de romaner av Oates som skildrar unga kvinnor på gränsen till vuxenvärlden. Den kan betraktas som en kollektiv roman men ett par av personerna skildras mer ingående.

Foxfire är namnet på en tjejliga vars bekännelser berättas i efterhand av dess krönikör, Maddy. Foxfire är ett ständigt växande sällskap av unga kvinnor som startar sin alldeles egna klass- och könskrig. Det är Foxfire mot "Dom andra" - där de andra i första definieras som männen. För att träda in i Foxfire måste man garantera gänget sin obestridliga kärlek, allt man gör gör man för gruppen. Ligan skapar sina egna lagar till en början är deras handlingar ganska oskyldiga eller de känns i alla fall rättfärdigade. Men de leder t ex till att ledaren för ligan hamnar i ungdomsfängelse. Efter detta eskalerar händelserna och de unga kvinnorna utsätter både sig själva och andra för fara och vad de triggar varandra till att göra blir allt grövre. Som läsare tappar jag till slut tron på deras möjlighet att själva skapa sin världsbild. Det bildas också konflikter mellan grupp och individ, där individens önskningar går före gruppens och där svartsjuka uppstår mellan medlemmarna.

Oates stilgrepp känns genomarbetat. Texten flödar ibland utan uppehåll vilket skapar intensitet och ger en känsla av något slags febril frustration, andfåddhet. Maddy är själv inskriven i historien men är samtidigt berättare, hon är ett med texten;

Ni förstår nog att jag inte är någon erfaren skribent - jag styr inte detta material utan styrs av det, och ibland känner jag mig modlös och tänker Gud vet vart jag kommer att styras, till vilken skam och sorg.

Jag tror dock inte Maddy är en så oerfaren skribent att det kan förklara de många enormt irriterande skönhetsfel som finns i romanen. Kanske är det mig det är fel på men efter att jag läst;

[...] paketet innehöll WKJ:s vita linnenäsduk med monogram, hans tunga, onyxprydda frimurarring av guld och hans körkort.

fick jag tänka till ett antal gånger för att förstå att hans tunga inte låg i paktet, något som i och för sig hade kunnat vara möjligt.

Några ord grep tag i mig under gårdagens babelintervju med Kristina Lugn:

Min julklapp till dig är att om du faller
ska medmänniskorna glädjas åt att ta emot dig.

Så enkelt och så vackert. Att läsas om och om igen. Förvara närmast hjärtat för att ge frikostigt av.

Här är de i sitt sammanhang, avskrivet från boken Hej då, ha det så bra!

Du ska få ett panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.
Du ska få ett hem
som älskar dig.
Du ska få sinne för humor.
Och Strindbergs samlade verk.
Och alla mina barnbarn.
Min present till dig är att du ska tala många språk
och tåla allt slags väderlek.
Du ska få god markkontakt
och svindlande takhöjd med stuckaturer.
Du ska få ett liv
som förlåter dig allt.
Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i hemförsäkringen.
Du ska få vara i fred.
Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin
kommer att sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta
Och ett dristigt intellekt.
Och ett gott omdöme.
Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig är att om du faller
ska medmänniskorna glädjas åt att ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa.
En frisedel ska jag sända från min ensamhet.
Du ska inte få ärva någonting alls av mig.
Men du ska få alla pengarna.

Veckans bokfemma - sorg

Sorg är temat för veckans bokfemma. Sorglig är också utmaningens stundande avslutning. Det här med sorg var inte lätt. Kanske väjer jag för skickligt undan alltför sorgliga skildringar? Vill väl inte bli så drabbad. Men här är de nu - fem snabba sorgliga:

Janne min vän av Peter Pohl
Vemodet vilar över denna fina ungdomsbok som läses lika väl av den vuxna.

Dansa på min grav av Aidan Chambers
Stark ungdomsroman av läsfrämjarhjälten.

Är det någon där? av Marian Keyes
Den senaste bok jag läste på temat verkligt uttalad sorg. Keyes överraskade med sitt humoristiskt uppblandade allvar.

Berlinerpopplarna av Anne Birkefeldt Ragde
Sorg efter förlust av mor. Förlust av trygghet och tro på sanning, kanske. Personerna i boken förs samman genom sorgen som också kan vara en lättnad.

Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson
Även ett marsvin är en familjemedlem, sorgen är stor när han går bort. Fin bilderbok om döden.

I en värld av papper

Detta är inte ett inlägg om en bok men däremot om papper eller dokument i olika former. Jag är på väg från ett jobb till ett annat. Så jag sorterar, sparar, slänger, går igenom alla papper jag samlat på mig under mina år på nuvarnade arbetsplats. Sorteringen sker till stor del på två plan - en i datorn och en i mer fysiska mappar, pärmar, högar. Och eftersom jag har svårt göra en sak i taget hoppar jag mellan de olika medierna. Jag kommer också på mig själv som miljöbov genom att skriva ut dokument som handlar om mitt nya jobb för att sätta in i pärm, som om datorn på nästa ställe inte skulle vara kompetent nog att visa dem på beställning. Som att papper varar längst. Antar att det här också är ett exempel på det fina ordet "blobba" som på ett skönt sätt letat sig in i bloggosfären.

Apropå..

det här med språk och berättelse. Det är förödande när en bra berättelse med ett bra sptåk är helt uselt korrekturläst. Jag stör mig på det titt som tätt under läsningen av Oates Foxfire. "Meninghet" istället för "menighet" t ex. Felen i texten är så frekvent återkommande att jag undrar om det är ett medvetet stildrag? Oerhört irriterande i så fall! Var det förresten inte en notis om slarviga översättningar i DN eller SvD i helgen?

Har du som läst Foxfire något minne av detta?

Dröm eller blogg?

40 minuters lektid mellan vändorna i tvättstugan. Blogglek får det bli, men en kanske lite förvirrad sådan. En del av gårdagen ägnade jag mig åt vilt surfande mellan olika bokbloggar, vilket gav en del trevliga nya bekantskaper. Någonstans tror jag mig ha läst ett inlägg som handlade om att läsa och som så helt stämmer in på mig. När jag idag ska söka upp det igen hittar jag det ingenstans bland de sidor jag besökte igår vilket får mig att misstänka att jag eventuellt kan ha drömt det. Men se detta som en efterlysning efter en eventuell originaltext!

Det som kan ha varit ett blogginlägg eller en nattlig dröm handlade om text och språk: En bra berättelse är för mig den där språk och historia hänger väl samman. Där språket inte blir en hinna mellan mig och texten. Mötet med texten ska vara så absolut direkt som möjligt, språket ska inte vara ett störande moment något jag som läsare hakar upp mig på, stakar mig i. Ett vackert, experimentellt språk är inte tillräckligt för mig i val av bok. Berättelsen är det centrala, vad språket används till att förmedla. Men en god berättelse med ett bra språk är förstås det bästa. Att läsa ska kännas som att leva, precis som Lisa Jewell sade när hon intervjuades hos Bokhora – ”I like to read something that doesn't feel like reading, that feels like being”. Det är vad att läsa handlar om för mig.

Vad är primärt när du väljer läsning? Går du igång på språk eller berättelse, eller kanske lite av varje?

Ur högen

Inspirerad av Lisa plockar jag Oates Foxfire ur min hamstrade bokhög. Gillar Oates sätt att bygga upp historier - tidigt vet läsaren att något utöver det vanliga ska hända, i detta fall något mardrömslikt. Resten av lördagseftermiddagen ägnar jag åt läsning av en "tjejligas bekännelser", som undertiteln lyder.

Är du också en Oatesläsare? Vad gillar du mest och i vilket namn föredrar du henne?

Vit som marmor

Många kockar kan göra soppan god, men många detektiver gör faktiskt utredningen rasande besvärlig. Hela tiden måste man prata ihop sig och göra skisser.

Carina Burmans ord i den historiska deckaren Vit som marmor sammanfattar mitt intryck av berättelsen. Det börjar bra - att återse Euthanasia Bondeson i Rom är en inte helt oangenäm upplevelse. Precis som i Babylons gator dras hon snart in i en serie mystiska händelser; statystöld och grymma mord. Men det blir så mycket av allting, som att författaren inte riktigt har koll på sin egen soppa. Historien känns aningen för långrandig. Jag saknar också den spänst i språket som fanns i den tidigare romanen, här försvinner lekfullheten. Kvar finns något som jag inte tar på allvar som deckare, därtill känns historien inte tillräckligt slipad, en historia utan riktig mening för mig som läsare.

Hade det inte varit för min romkärlek hade jag nog lämnat romanen oläst. För hur det ska gå med de olika figurerna intresserar mig inte särskilt. Och så stör det mig att jag inte kan sluta tänka "dödshjälp, dödshjälp" varje gång jag läser hjältinnans namn.

Om man vill öva sin italienska eller som jag börja lära mig finns en smart gjord kurs på BBC.

Håll hjärtat varmt

Att se film är ett perfekt sätt att vila ögonen från böcker och bokhögar. Och den alldeles perfekta Alla hjärtans-dag filmen visade sig Linas kvällsbok, baserad på Emma Hambergs bok med samma namn, vara. Vilka fantastiska skådespelare! Så modiga! Lite igenkänning var det men allra mest bara "åh...så bra!" Med underbara scener, både fruktansvärt pinsamma och starka. Blev helt varm av att se filmen och vaknade tidigt på morgonen med ett leende.

Blir förstås triggad att läsa den bokliga förlagan men det får vänta till annat tillfälle. Läste tidigare Emma Hambergs Mossvikenfruar men om den tyckte jag inte alls.

Biblioteksgissel

En stor förlust med att jobba på bibliotek är känslan av att besöket bland böckerna är något speciellt – en ljus upphöjd punkt i tillvaron. I mitt eget bibliotek är det svårt att hitta det strosande lugnet, men även på besök i främmande bibliotek saknas det. Det är så lätt att se böcker som står fel, att tänka ”så där kan vi också göra” eller tvärtom ”men, hur tänkte de här”? Och det känns tråkigt; att inte ha kvar biblioteksmiljön som en plats för rekreation. Jag saknar det planlösa flanerandet mellan hyllor, bläddrandet i böcker. En fara i biblioteksjobbet är också att jag så lätt transformeras till en hamster och drabbas av begär efter alla olästa böcker. Det händer gång på gång. Högarna hemma blir stora och ibland låter jag böckerna ligga kvar lånade och klara på jobbet, för att inte stressas för mycket av dem. För de blir en stress på det här sättet. Och det är så konstigt för i den egna bokhyllan finns också olästa böcker som jag verkligen vill läsa. Och så tänker jag återigen på det där orättvisa beteendet mot författaren, att man inte ger boken rätt uppmärksamhet. Att läsa med ett gäng andra böcker som pockar på uppmärksamheten blir en alltför distraherande läsning.

Hos mig finns nu följande böcker hamstrade från biblioteket.

Vi ses i öknen (gavs till mig som tips på lättsam men inte enkel bok)
Den motvilliga resenären (som alla verkar läsa och blogga om…)
Skuggornas barn (har visst kommit av mig i min omläsning av Gripe)
Taxi (Pascalidou försöker jag läsa på jobbet, men luncherna tenderar att bli alltför korta)
Foxfire (var sugen på Oates för någon vecka sedan)
Faller fritt som i en dröm (bara för att Leif G W Persson kommer till bibblan i vår)
Still (sugen på förortsskildringen som jag varit helt övertygad om heter Stil)
En eskortflickas öden och äventyr (plockades från hyllan idag, lockad av det rosa)
Hanteringen av odöda (kanske är det dags för den nu? Om jag inte fegar ur)
Sommaren är inte att lita på (läste om Grytten någonstans, säkert hos Bokhora.)

Många böcker blir det. Vet dock inte var jag ska börja. Eller om jag vill börja. Läsningen är ett gift, precis som bloggandet. Ibland tar de ut varandra och det blir varken eller…

Men oavsett allt så är jag en av flera

I morse...

drack jag min morgonvälling tillsammans med Jens Lapidus och Daniel Sjölin, ett rätt bra sällskap. Jag gillar verkligen webbens möjligheter, i detta fall svt.se, att slippa vänta in repriser. Såg du också intervjun? Sjölins intervjustil är så tilltalande, han borde vara bästa förebilden för alla flåshurtiga babblare som lägger sina egna ord i munnen på intervjuoffret.

Kanske är det inte ett dåligt tecken att svälja Lapidus Snabba Cash med hull och hår. Det visar bara min okunnighet inom ämnen som berör sådant som kokain. En okunnighet jag är rätt glad åt. Faktiskt. Roligt var i alla fall att höra om Lapidus "lögner" i boken.

Intressant också när författaren berättade om sitt val av språk och stil i boken. Om hur han rationaliserat bort allt onödigt, kortat av, tagit bort verb. Han var visst inspirerad av den amerikanska mer hårdkokta romanstilen, en tradition som jag är i princip obekant med. Vad ska man helst läsa för att få ett smakprov på den? Roligt var också att höra om den frekventa användningen av : (alltså kolon) i Snabba Cash. Vill genast återvända till hans bok och läsa om stycken. Minns jag tyckte språk och text hängde väldigt väl i hop.

Fnissade lite när man pratade om krockarna mellan advokatkultur och författarkultur. Att Lapidus anses som välklädd av reportrar och författarkollegor när han har sina arbetskläder,

d v s kostymen på sig.

Nu ser jag fram emot advokat Lapidus andra roman, Aldrig fucka upp, som väntas den 8 maj från förlaget.

Veckans Bokfemma - pjäser

Med ett nät som inte fungerar blir jag så illa tvungen att skriva ned veckans Bokfemma på jobbet. För den är oemotståndlig! Temat är - pjäser.

När jag gick i gymnasiet på 90-talet var jag en trogen besökare av Gävles egen folkteater. Som jag minns det jobbade man mycket med lite annorlunda scenlösningar. En pjäs sattes upp med publik runt om scenen, så en del måste gå över scengolvet för att komma till sin plats. I slutet av föreställningen ursäktade sig två tjejer (eller "brudar" som beskriver dem bättre) med att de hade en buss att passa och gick ÖVER scenen under pjäsens avslutning. Skådespelarna såg minst sagt irriterade ut.

Under studierna i litteraturvetenskap på högskolan i Falun läste vi ganska mycket dramatik. Som en avslutning av delkursen satte vi tillsammans med skolans fantastiske dramapedagog upp scener ur några pjäser. Jag och tre andra tjejer spelade utdrag ur I väntan på Godot. En succéartad kväll för alla inblandade.

En väninnna och jag sammanstrålade i Stockholm för några år sedan för att se något på Dramaten, minns inte vad. Under dagen nås vi av meddelandet att pjäsen är inställd p g a sjukdom. Vi får dock pengarna tillbaka - och fribiljetter till en annan föreställning samma kväll. Pjäsen börjar och avbryts snart av att en av skådisarna ropar "finns det någon läkare i publiken?". "Solveig Ternström kollapsade på scenen" var en av löpsedlarna dagen efter. Någon hel teater blev det inte den gången.

Sommaren 2003 åkte jag till Järvsö och Träteatern för att se folkteaterns uppsättning av Moliéres Äktenskapsskolan. Förutom att få se regissören Peter Oscarsson agera var det också fascinerande med en föreställning som var helt ljussatt med levande ljus.

Det starkaste intryck jag någonsin fått av en pjäs var när jag som 14 eller 15 år såg Kanelbiten av Lars Ahlin som skolteater. Den grep tag i mig så starkt och jag tror eller vill i alla fall gärna tro att den var en stor bidragande orsak till det kulturintresse jag har idag.

Uno Due Tre Quattro Cinque Sei

Jag längtar ständigt till Italien och till det italienska. Och ändå är jag inte ett dugg italiensk - jag har inte det italienska (stereotypa) temperamentet eller det flödande talet. Men det är kanske just därför som jag längtar så. I mig bor en chick italienska med sjalen vackert draperad över axlarna. Hennes läppar är inte nariga av fejkvinterns kyla utan lena som honung. Så mycket älskas det skoformade landet att denna bok inhandlats på flygplatsen i, kan det ha varit Rom? Här får man ta del av det italienska sättet att leva inom olika områden. Perfekt för en wannabeitaliano som jag.

Därför är det också en fröjd att läsa Vit som marmor, Carina Burmans historiska mysdeckare/roman som utspelas i Rom. Läser med kartan nära till hands för att kunna följa hjältinnans strövtåg genom staden. Känner knorret i magen när jag läser om den fantastiska italienska maten. Ryser av de, än så länge alltför få, italienska orden. Fast mina egna italienskakunskaper sträcker sig till veckodagar och siffror. Cinque är en vacker siffra tycker jag.

Boken får nu iklädd bästa linnesviden (apropå de senaste dagarnas bloggande om bokkläder) hänga med på studieresa i biblioteksvärlden.

Tackar som frågar

Kundtjänst. Det ordet. För dig är det kanske som vilket som helst. Lampa. Lägenhet. Stad. Telefon. Kundtjänst. Typ ett ord bara. Inte för mig. Jag tänker lampa lägenhet stad telefon kundtjänst döda döda döda och håret reser sig, inte så mycket att du skulle se det om du inte tittade noga, men jag känner det. Musklerna drar ihop sig och jag knyter nävarna och helst skulle jag vilja slåss mot hela företaget. Eller, beroende på hur många de är, så kunde jag ställa upp dem mot en vägg, gärna nere på Stureplan. Och skjuta dem en efter en.

Khosro Azadoust är minst sagt förbannad. Telefonen han köpt av en charmig försäljare saknar frustrerande nog täckning. Khosro är en av karaktärerna i Jennie Dielemans Tackar som frågar.

Att den här romanen känns och är totalt rätt skriven gör den nästan omöjlig att beskriva. Jennie Dielemans ger på ett helt och hållet perfekt sätt röst åt sina olika karaktärer. Som ovan i jagform men annars i tredje person. På ett sinnrikt sätt förs individerna också samman. Men inget jag skriver kan fånga det perfekta, romanen måste helt enkelt läsas upplevas inhaleras.

Det är i alla fall befriande skönt att läsa en roman om förorten, i det här fallet Fisksätra, som inte tar upp kulturkrockar på ett pedagogiskt sätt utan skildrar mäniskorna just där de befinner sig i all sin storhet. Jag skrattar våndas lever med de här människorna den tid det tar att läsa romanen och hör deras röster i mitt huvud även efter avslutad läsning. Fortsätter gör deras liv även på nätet, men jag tjusas inte av extramaterial, vill låta texten tala. Istället: Snälla Jennie, skriv fler romaner!

Det Stockholm läser läser jag

Med tanke på de fina tips jag fick igår och idag borde jag direkt ha kastat mig över någon av de böckerna. Men så blev det inte. En kollega ställdes inför samma uppdrag och plockade fram en bok som hon själv inte läst men ändå lyckades sälja in hos mig.

Hem följde Tackar som frågar av Jennie Dielemans. Romanen skildrar några människor som bor i samma område i Fisksätra (Stockholm) och det är så bra skrivet, med precis rätt ton och med en egen röst för varje karaktär. Andra kapitlets sverigefinnar blir så tydliga att läsrösten i mitt huvud börjar bryta på grannlandets språk - mycket effektfullt! Efter 50 sidor är jag helt hooked på Fisksätra. Och jag vill veta mer om dessa galna individer som kommit på kant med samhället, grannarna, vännerna, sig själva etc.

När jag googlar på författaren upptäcker jag att hennes bok blivit framröstad till årets stockholmsroman så sent som i torsdags. Detta har förstås redan uppmärksammats av mer spaningsbenägna bokbloggare. Nu utgår jag från att varje vettig stockholmare har ett pocketex av romanen klädsamt stoppat i fickan på vinterrocken.

Dielemans bok, som jag först får för mig handlar om människor som bor i samma hus, får mig också att tänka på en riktig hyreshusroman - Livet en bruksanvisning, av Georges Perec, som utspelas i Paris. Men efter att ha lånat in boken till biblioteket känner jag mig mycket tveksam till att just nu läsa denna experimentella tegelsten.

Har du läst någon av romanerna? Intryck? Tankar? Och finns det fler historier om människor i just samma lägenhetshus?

Uppdraget var...

att förse mig med boktips och kriterierna:
Något ungt, levande. Något enkelt utan att vara förenklat. Kanske svenskt.

Några olika tips kom in, väldigt olika måste jag säga. Det blir en lista att spara och jag riktar ett varmt tack till Tina, Lena, Belgarion, Dora och Danny

Här är tipsen:

Danny Wattin:
Stockholmssägner
Vi ses i öknen

Curtis Sittenfeld:
En klass för sig

Arto Paasilinna

John Ajvide Lindqvist

Niccolò Ammaniti:
Mellan himmel och jord

David Nicholls:
Mitt livs roll

Några av böckerna eller författarna har jag läst, andra har jag nosat på innan och ska bestämt smaka på nu men Ajvide Lindqvist är jag för feg för.

Idétorka

Nu är jag sugen på att läsa något ungt, levande. Något enkelt utan att vara förenklat. Kanske svenskt.

Vad ska jag läsa? Ge mig tips! Någon?

Veckans Bokfemma - bokserier

Men jag läser ju inga serier! Var min första tanke när jag såg veckans utmaning i Malins Bokfemma som alltså handlar om bokserier. Efter en stunds fundering inser jag hur lite jag känner min egen läsning och förvånad förstår jag att jag faktiskt läst en hel del serier. Den röda tråden i de utvalda är att de skildrar en svunnen tid. Alla med starka kvinnor i rollerna. Här har vi dem:

Vargskinnet av Kerstin Ekman
Särskilt första delen i trilogin, Guds barmhärtighet, tycker jag mycket om. Jag minns mörker, kyla och fattigdom men också en berusande kärlekssaga.

Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna
Läste den en sommar för kanske tio år sedan, sju starka böcker om Angela och Petra. Krusenstjerna bryter många av sin tids, 30-talets, tabun och orsakar stor debatt för det.

Stad-serien av Per-Anders Fogelström
Åh, vad jag tyckte om att läsa de här, Mina drömmars stad m fl. De olika personerna tog jag direkt till mitt hjärta. Det är så fint och levande skildrat att det känns som jag gått där i de gamla klarakvarteren.

Jernbanesviten av Sara Lidman
Här dikas det för fullt - kring järnvägsbygget i Norrland skrev Sara Lidman serien som inleds med Din tjänare hör. Lidmans figurer Didrik och Anna-Stava såg jag fram emot att återkomma till och har också mött i teaterns form med Rolf Lassgård i huvudrollen.

Nancy av Elsie Johansson
Sist men inte minst - en karaktär som jag verkligen längtade efter att få träffa igen - Nancy i norduppland. Glasfåglarna inleder en uppväxt- och utvecklingsskildring som har stor släktskap med arbetarförfattare som Moa Martinson, vars serie som inleds med Mor gifter sig också hade kunnat vara med på listan.

Storm över Frankrike

Jag har flanerat på gatorna i Paris men efter att ha läst Irène Némirovskys Storm över Frankrike inser jag hur begränsad min kunskap om staden varit. Historien om romanen är minst lika stark som romanen själv. Författarens små döttrar bar ovetande med sig texten på flykt undan tyskarna under det andra världskriget. Två av romanens fem delar hann författaren skriva färdigt, till de andra tre finns bara anteckningar och tankar sparade.

Min läsning av Némirovsky känns inte helt perfekt genomförd men intrycket av historien är ändå starkt. Némirovsky skildrar den vanliga människans möte med kriget och hennes upplevelser av det. I den första delen flyr Parisborna sin stad för att själva klara sig undan den tyska invasionen. Med vissa undantag tas de allra värsta sidor kommer fram hos dessa flyende människor – tydlig blir deras självgodhet, girighet och snålhet. I denna första del får läsaren följa flera olika människor, från olika samhällsklasser. Alla har de lämnat Paris i ovisshet om när det ska kunna åka tillbaka och de genomgår alla på sina sätt olika strapatser.

Romanens andra del är skriven som en kortroman. Handlingen kretsar kring en by inte långt från Paris. Här bor människorna kvar, de har tidigare tagit hand om några av de som skildrades i första delen och några levnadsöden knyts ihop. Men nu har tyskarna kommit till byn och flyttar in hos de boende. Mellan den unga Lucile, vars otrogne man är tillfångatagen, och tysken Bruno växer stor vänskap och starka känslor fram. Tyskarnas närvaro är till en början minst sagt obehaglig för byinvånarna men även de blir till slut en del av vardagen. För barnen utgör de ett roligt inslag i tillvaron.

Det jag tar mest fasta på och fascineras av hos Némirovsky är hennes sätt att skildra förhållandet mellan individ och grupp. Hon lyfter ut sina karaktärer ur massan och visar på heterogeniteten. Men hon visar också att det mellan individen och den grupp hon tillhör finns osynliga band, särskilt tydliga i mötet med fienden. Men även fienden blir individualiserad, får egna intressen och personliga drag. Den fienden är svår att hata och frukta.

Författaren låter ett ödets ironi vila över mötet mellan människorna i romanens båda delar. Genom att läsa de anteckningar av Némirovsky som ingår som en bilaga förstår man att hennes verk var menat att bli mycket större och att trådarna skulle fortsätta bindas samman.

Nu vill jag läsa något yngre, mer levande. Något som är enkelt utan att vara förenklat. Förslag?

Spleen i förkylningstid

Den här långlivade förkylningen har lagt sig som en hinna mellan mig och boken jag läser. Det jag läser tar sig inte ut från sidorna och in i mig. Tråkigt med tanke på att romanen är Storm över Frankrike. Det känns inte som om min läsning av den just nu ger den rättvisa, den förtjänar ett piggare sinne. Som att jag har ett ansvar inför texten jag läser, att ge den mitt bästa. Känns det igen?

Irène Némirovskys tankar kring sin roman är fascinerande. Enligt förordet tänkte hon sig den som en symfoni, Beethovens femma. De fem olika delarna skulle vara uppbyggda på olika sätt. Bara två hann författaren skriva färdigt innan hon fördes till Auschwitz. Den första delen med ett flöde av olika personer kallad tablå och den andra som är i form av en kortroman.

Men i den här fökylningsledan spelar det ingen roll att det är intressant. Bättre blir det när fästmannen och jag kryper upp i sängen för en stunds högläsning. Min käre läser för mig ur Thorbjörn Egners Folk och rövare i Kamomillastad. Detta var en av mina absoluta favoritböcker som barn, det är med andra ord ett kärt återseende. Men det är nog tur att det finns rövare i Kamomillastad, stadens trevlighet hade nog annars blivit ganska olidlig.