Bibliotek à la Warburg

Alberto Manguel som med sin Nattens bibliotek väl snart är husgud hos varje vän av böcker inspirerar onekligen sin läsare.

Att arrangera sitt bibliotek associativt som Aby Warburg kanske vore något att testa på den hermiska arbetsplatsen, biblioteket? Varför styra besökare enligt ett så stelt system som SAB? Manguel beskriver sin upplevelse av Warburg bibliotek i Hamburg så här:

När jag besökte den återuppbyggda läsesalen i Hamburg [...] och granskade de rundade hyllorna i det ovala rummet i mitten, kände jag mig bara bortkommen. Det var som att stå mitt i en främmande stad där skyltarna säkert betydde något men som jag inte kunde tolka. Ögat fick intrycket att hyllorna var en enda oavbruten rad titlar som associerade till varandra, inte en lineär ordning med en början och ett slut. (s. 189)

Då är det väl bara att börja flytta böcker? Börja? Var?

Julläsning

Kate Atkinson har med sin nyaste roman, En god gärning, givit mig den bästa julläsningen.

Här möter vi Jackson Brodie, f d polis, f d privatdetektiv som även figurerar i De vilseförda. Han blir vittne till en bilkrock i ett Edinburgh som är fullt av de människor som besöker den årliga kulturfestivalen. Krocken utlöser ett antal omedelbara reaktioner: en man går till attack mot en annan man med ett baseballträ han i sin tur fälls av en slungad laptop.

Utifrån denna inledande händelse låter författaren läsaren möta ett till synes slumpartat val av människor - den tillbakadragne deckarförfattaren, rikemanshustrun Gloria, polisinspektör Louise och hennes son Archie för att nämna några. Deras historier vävs skickligt samman på ibland mycket oväntade sätt. De olika karaktärerna har sin alldeles egen stämma och ger oss sitt perspektiv på det som händer.

Atkinsons historia har ett bra flyt - dels genom språket som är både lättsamt och roligt och dels genom att berättelsen är så smidigt utformad. Trots lättheten finns det ett djup i berättelsen och personerna som skildras har ett visst djup. Det var en bok svår att lägga ifrån sig, kanske för att jag har en förkärlek för böcker som på ett ganska okonstlat sätt visar upp en komplex värld med underliga sammanhang. Jag gillar med andra ord Atkinsons sätt att skriva och är glad att jag har några böcker av henne kvar att läsa.

Bokens svenska omslag formgivet av Nina Leino är fyndigt och tydligt kopplat till boken med några olika personer i formen av ryska dockor.

Bla bla blue

Det känns trist men Blue och jag kommer aldrig att bli vänner. Att läsa ut hyllade Fördjupade studier i katastroffysik gjorde mig inte till en omvänd skeptiker - boken tilltalar mig helt enkelt inte. Jag är inte riktigt ensam om att tycka så, det finns röster som bryter igenom hyllningskören med ett kraxande. En recensent i Sydsvenskan fångar mina tankar bra och hans ord får bli nästan mina. Kan inte hålla med om att det är en "utpräglad glamourroman" (som tur är).

Det var förresten länge sedan jag skummade och hoppade över så mycket i en bok. Författaren tröttade fullständigt ut mig och det var riktigt skönt att slå igen pärmarna för sista gången. Intressant är att författaren planerat boken som en ungdomsroman. Undrar vilka hon lyckats fånga? Tur för henne att boken hittade en annan målgrupp än den tänkta.

Naturligtvis undrar jag över mitt eget beteende, det vill säga att fortsätta läsa något jag inte grips av. Och ändå händer det alltmer sällan att jag fullföljer dåliga böcker... Men vid läsning av en hyllad roman, som inte i starten drabbar mig som förväntat infinner sig förstås frågan - när vänder det och blir fantastisk litteratur? Den här gången kom det tyvärr inte någon vändning.

Skeptisk nyfikenhet

Det är alltid lite svårt, tycker jag, att läsa något som jag hört mycket om innan, även om det mest är bra saker. Den roman jag nu påbörjat Fördjupade studier i katastroffysik är en sådan bok.

Skeptikern i mig vaknar också av
1. Att det är en roman med en egen hemsida (men hallå, räcker inte texten till?)
2. Att den jämförs med så många "stora" författare
3. Att den avslutats oläst av åtminstone en person

Men så läser jag en intervju med författaren och blir lite lugnad - hon verkar båden genomtänkt och sansad.

Jag ska försöka låta nyfikenheten övermanna skeptikern!

Att mäta världen

Världens mått av Daniel Kehlmann är nu utläst. Precis som Julian Barnes Arthur & George berättas den växelvis ur olika perspektiv. Perspektiven är vetenskapsmännens Gauss och Humboldt och världen som beskrivs är den outforskade, som dessa män är besatta av att mäta och komma underfund med. Tiden som skildras är det sena 17o0-talet och ur ett manligt perspektiv, där kvinnorna mest är skuggfigurer, ges en inblick i den rådande idévärlden. Huvudpersonerna gör vardera olika resor - den ena i första hand från skrivbordet, den andra på plats i världen. I takt med att de blir alltmer kända (romanen är på sitt sätt en beskrivning av kändisskapets baksidor) begränsas friheten:

Finansministern, greve Cancrin, fördubblade den reskassa han [Humboldt] förut tillförsäkrats.
Humboldt sade att han var tacksam, även om han med vemod tänkte tillbaka på de dagar då han själv finansierat sin resande.
Ingen anledning till vemod, sade Cancrin, han åtnjöt full frihet, och här, han sköt till Humboldt ett pappersark, var den färdväg som beviljats. Han skulle få eskort på vägen, man inväntade honom vid varje etappmål [...] s. 225

I takt med denna inskränkning minskar även den egna fysikens kapacitet - åldern tar ut sin rätt för de båda vetenskapsmännen.

Kehlmann skriver roligt och ironiskt och respektlöst de två herrarna. Men det finns stråk i romanen som jag inte förstår, delar som jag inte hör hemma i. Därför begränsas min läsning och möjligheten att till mig helheten störs av mina egna tillkortakommanden. Men männens upptäckariver och deras totala hängivenheten för vetenskapen fascinerar.

Männen har gott grepp om världen men verkar helt oförmögna att upprätthålla mänskliga relationer. Och det känns sorgligt.

Deppigt i Paris

Eftersom jag inte heller var så himlastormande förtjust i Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam så blev jag nyfiken på Bokhoras tips om Marie Desplechins roman Utan mig. Halvvägs in i boken är jag dock inte fast… Stör mig tyvärr på en del saker i, där språket är en sak. Och då i första hand det som jagpersonen i boken använder, det känns helt enkelt inte naturligt. Och så undrar jag över dessa tunna, sköra tjejer med svarta ringar under ögonen. Vilka är de och vad vill författaren säga? Är det den kvinnliga offerrollen som skildras eller vad? Det finns något romantiserande över detta dåligmående som jag har svårt att ta till mig. Tänker att ”Hallå, ryck upp er!” Men det kanske bara är jag som är kallhjärtad? Och vad bokens poäng blir återstår att se.

Stark samtidsskildring

Don DeLillos roman Falling man kommer att följa mig ett bra tag i tanken. Den behandlar ett amerikanskt trauma - attentatet mot World Trade Center eller 9/11. Genom växlande perspektiv och synvinklar berättar författaren en gripande historia.

De människor som skildras i boken drabbas alla personligt fast på olika sätt av attacken. Berättarrösterna visar således på olika sidor av katastrofen. Keith som befann sig inne i den ena byggnaden har sina själsliga och fysiska sår att läka. Hans f d fru, Lianne, som han söker upp på nytt möter en förändrad man i Keith. Händelsen sätter sina spår även hos henne – en oro och sömnlöshet och kanske besatthet av det som hänt.

"Hon läste dagstidningarnas notiser om de döda, varenda en som publicerades. Att inte läsa dem, varenda en, skulle vara en kränkning, ett brott mot all ansvarskänsla och tillit. Men hon läste dem också för att det var nödvändigt för henne, ett behov som hon inte ens försökte tolka. "

Sonen Justin, 10 år, spanar efter flygplan på himlen, tror de ska komma tillbaka. Keith förs samman med Florence vars portfölj han räddade ur raset. De hjälper varandra vidare. I en parallell historia möter läsaren Hammad som med all sin osäkerhet kommer att vara med om att genomföra attacken, ge sitt liv för sin tro. Och så Falling Man - performanceartisten som hanterar händelsen genom att iscensätta de hopp som en del människor gjorde ut från de attackerade husen. Vardagen pågår för Hammad innan attacken och fortsätter efteråt att pågå för de som överlever. Den går inte att komma ifrån.

Författaren skildrar hur den lilla människan, som skulle ha kunnat vara du eller jag, träffas av planen. Hur allt faller samman. Det framkommer även i språket som, särskilt i dialogerna upplevs som fragmentariskt. Det går inte att prata om det som hänt, det finns inte ord som räcker till. Fragmentariska är också de människor, på väg in i seniliteten, som Lianne arbetar med. De människor som drabbats av attacken speglas mot dessa åldringar. Ibland stannar jag upp och smakar på orden. Det är en roman med ett mycket vackert språk. Där en mening säger betydligt mer än de ord den innehåller.

Bokkoll

Hermia hade för avsikt att läsa ett gäng böcker under hösten, vilket berättades i ett tidigare inlägg, en stund innan Hermia bloggade av.

Vad kan jag bocka av från läslistan?

Geil: Patriarken
Sjölin: Världens sista roman
Lindgren: Norrlands akvavit
Lewycka: Två husvagnar
Zudok: Sommarsqash tokolosh
Ohlsson: Hennes mjukaste röst
Hamid: Den ovillige fundamentalisten
Chevalier: Oskuld och erfarenhet
Kurkov: Pingvin försvunnen
Desai: Bittert arv

"Bara" 2 1/2 bok visst. Men det har blivit en del annat nytt istället -
Lundgren: Myggor och tigrar
al-Sāni': Flickorna från Riyadh
Mullins: Matthandlaren
Lee: Ladies

Tja, jag är nöjd med mitt urval....och det är aldrig för sent att gripa tag i någon av de andra titlarna. Synd bara att jag inte slutförde läsningen av Daniel Sjölins roman. Fast den grep verkligen inte tag. Kanske kändes den inte tillräckligt busig?