Gammalt och nytt, ryskt och tyskt - årets första läsning

Till min stora lycka kunde jag inleda det nya året med en ledig vecka! Eftersom särskilt senhösten satte min arbetskapacitet på prov var det efterlängtade dagar. Större delen av veckan har jag växlat mellan sköna läsplatser i hemmet, förutom under en dags avstickare till Stockholm. Några riktigt bra böcker har jag fått njuta av, här ett försök till sammanfattning - mest för minnet men också som tips förstås.

Något ryskt hör den här årstiden till, Tolstojs tegelstenar har tidigare vintrar gett minnesvärda lässtunder. Men nu läste jag något nättare till omfånget nämligen Fäder och söner av Ivan Turgenjev. Han berättar om en tid då nya idéer möter gamla, om en son som återvänder hem i sällskap med sin värdeförnekande vän. Här är kritiska diskussioner men också överraskande och omkullkastande kärlek i fina salonger och raska resor med häst och vagn. Tidigare har jag läst Ett adelshem av samma författare och eventuellt något mer.

Säker är jag på att jag nu läst alla översatta fina verk av Kim Thúy. Äntligen lånade jag hem senaste Vi, som är så vackert formgiven både på utsida och insida. Bao Vi som bokens berättare heter talar tidigt om att hon inte lever upp till sitt namn. Enligt namnet är hon pytteliten men dyrbar, i själva verket är hon lång och syns högt över sina kompisar. Sparsmakat, med perfekt valda ord, berättar författaren om Vis flykt från Vietnam med båt till så småningom Kanada. Här formas livet på nytt och liksom väl alla unga formar Vi också sig själv, på ett sätt i krock mot vad som förväntas av henne. Det är enkelt om det komplexa, om att komma bort och kanske hem.

Abdellah Taia har jag länge velat läsa och först ut blev Frälsningsarmén, en självbiografiskt baserad roman. Han berättar om en lillebrors beundran för sin storebror, om det egna uppbrottet som för jaget från Marocko till Genève där studier, men också fördomar, väntar. På vägen mellan de båda platserna sätter en relation med en annan man spår. Det är flytande, poetiskt och mycket bra.

En roman som attraherar redan genom framsidan är En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel. Texten från 1941 tar plats i Wien några år tidigare, 1936. Leonidas står högt på samhällsstegen och fyller den dag boken utspelas 50 år. Bland de maskinskrivna breven i dagens postskörd finns ett handskrivet kuvert som direkt påverkar jubilaren. Det låter slitet men jo, det förflutna kommer ikapp honom. Så väcks minnet av en kvinna han som ung älskade och svek, och samtidigt rädslan för att det han har nu äktenskap och pengar ska försvinna. Om lögn och tomhet, om kärlek som hade kunnat bli. Allt i skuggan av det tilltagande hotet mot den judiska gruppen. En lite dyster och mycket läsvärd wienervals. 

James Wood är en framstående litteraturkritiker i USA. Jag har inte läst hans kritik men blev nyfiken på hans bok Så nära livet man kan komma som handlar om skönlitteratur och läsning. Till en början tycker jag texten är snårig, jag kommer att behöva läsa om för att ta den till mig helt och fullt. Men det är en personlig text om vägen in i litteraturen, om författarens detaljmedvetenhet som kräver en noggrann läsare, om litteraturkritik som "ett lidelsefullt återberättande" bland annat. Min förhoppning var att utveckla mitt eget läsande genom Woods reflektioner och kanske blir det så? Det är hur som helst en hängiven läsare som berättar för en annan hängiven läsare, det är bra nog.

Ibland kommer jag ihåg att titta på fredagsupplagan av Go'kväll som ju innehåller bok- och filmtips. Som tur var gjorde jag det ett par veckor innan julhelgen när Göran Everdahl rekommenderade återutgivna Slutet på historien av Graham Greene. Greene har stått länge på läslistan och nu fick jag äntligen den inspiration jag behövde för att lägga boken, i en äldre upplaga dock, i den fysiska traven. Och oj, vilken läsupplevelse det blev! Historien känns nästan banal att återge. Två män möts efter att inte ha sätts på länge, den ene Henry är gift med Sarah medan den andre, Bendrix, varit deras gemensamma vän och hennes älskare. Nu lättar Henry sitt hjärta; en tredje man tycks ha tagit sig in i Sarahs liv. Svartsjukan blir stor för både Henry och Bendrix, det resulterar i att en privatdetektiv anlitas för att ta reda på vad Sarah har för sig. Till en början återges förloppet och tiden som var innan genom Bendrix ögon, han är även jagberättaren/författaren. Han är en svartsjuk man, rädd för att Sarahs kärlek ska ta slut är han istället för varm och omtänksam självisk och hård. Sarah slits mellan de båda männen och så småningom kommer även hennes bild av händelserna fram. Samtidigt som hennes förehavandet i bokens nu träder fram. Berättelsen skildrar London 1946 men med återblickar alltså till en tid då staden utsattes för bombräder. Det här är en djup, bitvis filosofisk och väl upplagd berättelse om kärlek och svartsjuka men också om religion och tro, om att ingå avtal med Gud. Romantexten tar fäste långt in i mig och känslan av den har dröjt sig kvar. 

På fina Söderbokhandeln i Stockholm gjorde jag årets första bokinköp. 

Med Eugen Ruges familjehistoria Den tid då ljuset avtar, utspelad i DDR, avslutar jag min nyårsledighet. 

Hoppas ni alla har fått en fin lässtart på året!