För någon vecka sedan flög jag genom Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Romanen har så många spännande teman, ingångar, symboler, detaljer och idéer att klura på. Berättelsen är tredelad och skildras i en spännande uppbruten kronologi. Fokus skiftar mellan olika personer men i centrum finns också ett manus. Här är längtan, drömmar, blickar, speglar, litterära referenser, en förbannelse, hämnd och begär i en saga för vuxna. Wolffs roman känns osvensk som helhet (på ett mycket positivt sätt), har en intellektuell botten och ett blixtrande språk. Den här var verkligen en läsupplevelse.
Även i Alejandro Zambras Vägar hem finns ett manus, en text som ska bli skriven och delar av den utgör också den korta romanen. Detta är en historia om vad som egentligen hände i författarens närhet och barndom 1985 när Pinochet hade makten i Chile. Nu ser berättaren tillbaka och ställer frågor till och ställer mot väggen de som var vuxna då. Vilken var deras roll i våld och angiveri? Det är svåra frågor, och kanske blir de aldrig på riktigt ställda? Författaren rör sig mellan romanen i romanen och den omgärdande texten. Vad hände, vad hade kunnat hända och hur långt sträcker sig ansvaret? Barndomsminnen varvas med berättarens liv som vuxen på ett bra sätt.
Under julen läste jag H.-K. Rönbloms debutdeckare, nu har jag läst den andra som jag tyckte mycket mera om. En man hittas död i fiktiva Sundhamn och Paul Kennet misstänker att det inte är ett pojkstreck som polisen först tror. Så börjar han nysta i det som hänt, vilket inte uppskattas av alla. Ett trevligt tillskott i Höstvind & djupa vatten är Pauls syster Susanne som flyttat in hos honom efter en uppbruten förlovning. Det är roligt att träffa på ett mysterielösande syskonpar där det inte uppstår någon spänning som i t ex trion Puck, Einar, Christer. Och så är den så roligt och fyndigt skriven! Var jag för trött för att uppfatta eller uppskatta det i första delen, tro? Paul Kennet var ju ett riktigt trevligt, piprökande, sällskap!
Arkadij Babtjenko skriver då och då rapporter från dagens Ryssland i DN. Han deltog själv i både första och andra Tjetjenienkriget och omsätter nu delar av sina upplevelser i romanform. I Dagar i Alchan-Jurt följer läsaren unge Artiom som befinner sig mitt i kriget, närmare bestämt i utkanten av en tjetjensk by som intagits av rebeller. Soldaterna lider av att vara uselt rustade, mat och vatten saknas och det är svårt att veta vem som egentligen är fiende. Det är farligt, fruset, fruktansvärt och situationen saknar mening. Babtjenko skriver levande, som läsare är jag tyvärr där i det hemska, och med svart humor.
Om jag har ett läsmål i år så skulle det kunna vara att inte undvika det obehagliga, att komma livet närmare och gå ännu lite mer på djupet. Babtjenkos text passar in i den intentionen. Det gör också Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj som jag läser just precis nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!