måndag 5 september 2016

Den gröna vägen

Det märks på läsningen att sommaren är över och att en viss förhösttrötthet smugit sig på. Den gröna vägen hade mått bättre av att läsas mer koncentrerat, i större sjok, än de splittrade lässtunder jag ägnade den.
Anne Enright skriver om familjen, den lilla gruppen där de olika delarna kan vara så nära varandra men ändå så långt ifrån. Den här gången berättar hon om fyra vuxna barn som återvänder hem för att fira jul med sin mamma. Kontakten mellan dem har varit liten, de känner knappt varandra längre och det är inte bara det geografiska avståndet som är hindret att överbrygga. Men innan familjemedlemmarna samlas för jul möter läsaren dem var och en för sig genom nedslag i längre eller kortare skeenden. Så skapas en bild av individerna som valt så olika vägar. Särskilt här gillar jag hur perspektiven växlar, hur t ex Dan nästan rör sig utanför sin egen berättelse precis som han är på kanten av New Yorks gay-kretsar. Och så är här mamman som ingen riktigt kommer till rätta med. Mamman som inte är vän med sina barns livsval, som stöter bort och håller kvar på samma gång.

Här finns meningar jag borde ha strukit under, eller snarare skrivit av eftersom det är en lånebok, för att de så på kornet fångar personer och stämningar. Här finns meningar som jag läser om och om igen för att jag tycker de känns konstiga och fel (är det jag eller översättningen?).

Jag tänker att alla har någon form av familj, ett ursprung, att förhålla sig till, och att det är en tacksam enhet att skriva om. Det går, tror jag, att känna igen små bitar i de här specifika relationerna. Att känna igen mönster i syskonordningen.

Den gröna vägen är en fin roman som jag borde gett lite mera samlad lästid.


Sammankomsten har jag också läst.

5 kommentarer:

  1. Jag har ju hört många goda ord om den här boken, och nu även från dig, så jag blir intresserad av att läsa den. Men jag känner mig faktiskt fortfarande avskräckt sedan jag läste Sammankomsten för några år sedan. Jag ser att jag skrev uppskattande om den på din recensionspost, men när jag tänker tillbaka så känns den så tung, och jag minns hur tung den kändes under läsningen, och de få lysande formuleringar jag minns kan inte lätta upp intrycket... Men det är bra att jag får höra lovorden om den här nya boken, så kanske jag ger Anne Enright en chans till vilket hon verkar vara värd!

    SvaraRadera
  2. Fast ändå var jag inte så begeistrad som en del andra recensenter. Sammankomsten har jag någon vag tanke om att läsa om..

    SvaraRadera
  3. 4 vuxna barn som möts för att fira jul med sin mamma... -jo det är precis så vår jul i Dublin kommer se ut i år! Inser att jag måste läsa denna boken :)

    SvaraRadera
  4. 4 vuxna barn som möts för att fira jul med sin mamma... -jo det är precis så vår jul i Dublin kommer se ut i år! Inser att jag måste läsa denna boken :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas ni får ett mer behagligt julfirande :)

      Radera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!