Den gröna vägen

Det märks på läsningen att sommaren är över och att en viss förhösttrötthet smugit sig på. Den gröna vägen hade mått bättre av att läsas mer koncentrerat, i större sjok, än de splittrade lässtunder jag ägnade den.

Anne Enright skriver om familjen, den lilla gruppen där de olika delarna kan vara så nära varandra men ändå så långt ifrån. Den här gången berättar hon om fyra vuxna barn som återvänder hem för att fira jul med sin mamma. Kontakten mellan dem har varit liten, de känner knappt varandra längre och det är inte bara det geografiska avståndet som är hindret att överbrygga. Men innan familjemedlemmarna samlas för jul möter läsaren dem var och en för sig genom nedslag i längre eller kortare skeenden. Så skapas en bild av individerna som valt så olika vägar. Särskilt här gillar jag hur perspektiven växlar, hur t ex Dan nästan rör sig utanför sin egen berättelse precis som han är på kanten av New Yorks gay-kretsar. Och så är här mamman som ingen riktigt kommer till rätta med. Mamman som inte är vän med sina barns livsval, som stöter bort och håller kvar på samma gång.

Här finns meningar jag borde ha strukit under, eller snarare skrivit av eftersom det är en lånebok, för att de så på kornet fångar personer och stämningar. Här finns meningar som jag läser om och om igen för att jag tycker de känns konstiga och fel (är det jag eller översättningen?).

Jag tänker att alla har någon form av familj, ett ursprung, att förhålla sig till, och att det är en tacksam enhet att skriva om. Det går, tror jag, att känna igen små bitar i de här specifika relationerna. Att känna igen mönster i syskonordningen.

Den gröna vägen är en fin roman som jag borde gett lite mera samlad lästid.


Sammankomsten har jag också läst.