Romanerna om Patrick Melrose - volym 1

Sedan någon gång i våras har jag sett fram emot att läsa Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn. Exakt vad som lockade så minns jag inte riktigt, kanske något med det att han liknas vid Wilde och Waugh? Hur som helst läste jag dem tidigare i veckan.

I en volym är tre av totalt fem romaner samlade. Först av dem är Glöm det som skildrar en dag i den femåriga Patricks liv. Han befinner sig i ett hus i Provence, rusar runt som liten pojke med en mamma och pappa som är närvarande men ändå frånvarande. Gäster är på ingående bjudna till middag, och av deras förberedelser får läsaren också ta del. Så gör Patrick något som kräver bestraffning och hans pappa förgriper sig på honom för första gången. Allt medan dagen fortsätter. 

Åren går och i den andra delen Dåliga nyheter är Patrick i New York för att hämta hem sin pappas aska. Barndomstraumat finns där hela tiden, papparelationen för svår att hantera men även andra relationer brister. Patrick lever ett självdestruktivt liv där droger utgör en stor del och en stor del av bok två ägnas åt att få tag på pulver, på att hitta rätt ven och att få substanserna att räcka så länge som möjligt. Droganvändningen skildras obehagligt nära och när nålar går fel vrider det sig i mig som läsare. Men ibland blir det poesi

"Doften av kokain bestormade honom och han kände hur nerverna spändes som pianosträngar."

I den tredje delen Visst hopp är det dags för födelsedagsfest i den brittiska överklassen med Patrick som en av gästerna. Och visst finns här ett visst hopp, år har gått och Patrick är på väg att berätta sig ur sitt trauma. Han är en inte jättetrevlig ung man. Flera figurer från del ett återkommer i en kylig, cynisk och bitvis underhållande skildring av människor på piedestaler där en kunglighet vinglar högt över de andra. 

Patrick Melroses delar sitt liv med författarens, det är en berättelse baserad på det självupplevda. Och av hans liv har skapats romaner i dess bästa form. Det är det koncentrerade sättet i tid och rum de är berättade, det är den distanserade, raka, kyliga och ibland lustiga tonen som gör det. Det som drabbade Patrick som barn bär han med sig genom livet, det påverkar vem han är, vad han gör och hur han lever med andra. På ett märkligt vis är det, trots hemskheterna, en njutning att läsa böckerna, att se livet med den genomskådande författarblicken. 

Något som lyfter böckerna ytterligare är språket genom Erik Anderssons expansiva översättning. Jag noterar oväntade ord lite då och då

Luguber. Båtnad. Inmundigade. Sällsport. Bestormade. 

Och skriver upp någon formulering. 

Böckerna är inte uppbyggliga eller bjuder på enkla lösningar - Patricks liv går inte att tillrättalägga, det är komplicerat och komplext. Nu håller jag tummarna för att St Aubyn blir en av gästerna på Stockholm Literature och så väntar jag otåligt på del fyra och fem.