Mina dagar med Jarle Klepp

I februari 2014 mötte jag Jarle Klepp för allra första gången. Det var under en minst sagt omtumlande tid i hans liv... Han fick reda på att han blivit pappa men inte till en bebis utan till en 7-årig tjej. Det hände sig i Jag reser ensam. 

Nu har jag träffat Jarle Klepp igen, i den första boken som Tore Renberg skrev om honom - Mannen som älskade Yngve. Det har gått ännu några år och Jarle berättar själv, men händelserna han talar om utspelade sig ungefär sju år innan Jag reser ensam när Jarle är gymnasist. 

Han hänger med Helge, de snackar musik och har ett  band ihop, de planerar framtiden. Och så är Jarle ihop med Katrine. På hemmafronten är det småjobbigt, men att det har varit mycket värre är tydligt. Jarle bor med mamma, träffar pappa mest på helgerna och mest för att få lite extra pengar i fickan. Men allt är bra, hyfsat på alla sätt. 

Så kommer Yngve. En snygg kille som är på sitt eget sätt och Jarle blir störtförälskad, på ett sånt där virrigt vis att han gör allt möjligt konstigt för att få vara i Yngves närhet. Jarle börjar spela tennis, bara en sån sak... 

Det är en tid av stor förvirring, av många känslor, av helgfyllor som går överstyr och av Yngve, Yngve, Yngve.

Tore Renberg ska ha sagt att han ska fortsätta skriva om Jarle Klepp så länge han själv lever. Och det finns ytterligare tre böcker om Jarle (än så länge) men ingen av dem är översatt till svenska. Böckerna utspelas i olika tider av Jarles liv, gör nedslag på olika ställen. 

Eftersom jag inte ville släppa Jarle alltför snabbt läste jag vidare i Kompani Orheim som är utgiven mellan Mannen som älskade Yngve och Jag reser ensam, fast den skildrar tiden före. Även om ramberättelsen äger rum någonstans mellan de båda andra delarna... Jarles pappa har gått bort, Jarle är på väg till begravningen men det  läsaren får ta del av är historien om Jarles familj, om föräldrarna Terje och Sara. 

Kärlekshistorien mellan föräldrarna börjar så bra, men präglas sedan helt och slås omkull av Terjes alkoholproblem. Pappan dominerar så totalt sin lilla familj som lever under hans terror. Det är en mörk, trasig berättelse om svek, att leva som medberoende, om att växa upp i en familj - ett kompani - som går sönder. Samtidigt finns här  Jarle i centrum, han växer upp till en tonåring med politiska intressen, kärleksbekymmer och identitetskriser. 

Det är spännande att se hur Renberg väver fram Jarles liv genom det kronologiskt uppbrutna berättandet, och att läsa ur skiftande berättarperspektiv. Det är svårt att inte tänka på Karl-Ove Knausgård, inte bara för att de båda författarna är vänner, utan också för en del av den tematik som böckerna tar upp är gemensam, t ex den krångliga, såriga fadersrelationen och alkoholismen,

Jag vet inte riktigt varför förlaget valt att inte översätta Kompani Orheim eller någon av de andra hittills utkomna delarna. Här ges en stor och viktig del av Jarle Klepps liv. Och jo, Renberg skriver så levande, så sant att det fiktiva livet blir på riktigt.