söndag 10 januari 2016

Agnes Grey

Anne Brontë är nog den minst kända av de begåvade Brontë-systrarna, och hennes debutroman Agnes Grey, publicerad under pseudonym 1847, är det första jag läser av henne. Däremot var såväl Jane Eyre och Svindlande höjder redan tidigt självklarheter i mitt läsarliv. 
Agnes Grey vill inte längre vara en belastning för sin familj, hon vill göra rätt för sig och kanske samtidigt forma sitt eget liv och efter lite övertalning får hon sin vilja igenom och blir guvernant. Agnes har egna föresatser, moraliska intentioner och en viss pedagogisk iver. Den första familjen hon kommer till har dock sådana odrägliga barn att jag läser med stor fasa. Agnes försöker härda ut och slits mellan å ena sidan föräldrarnas vilja och oförmåga att inse sina barns svagheter och å andra sidan barnen själva och deras konsekventa illvilja. Hur ska hon klara ut det här? Nåja, det gör hon inte riktigt utan får lämna familjen.

På nästa ställe är hon satt att undervisa några unga damer, men hur mycket hon verkligen förmår bilda dem är mycket oklart. De unga flickorna skildras som inbilska och beräknande, de drar sig inte för att leka ens med Agnes hjärta. Ja, det är verkligen en tid av prövning för guvernanten. Hon finner i alla fall för ett tag en livsuppgift i att besöka gamla och sjuka i byn, det ger henne också tillfälle att träffa den unge, uppmärksamme prästen. 

 Agnes Grey är en gripande historia om kära Agnes, så anspråkslös men samtidigt bestämd, rättrådig och sträng mot både sina elever och sig själv. Romanen sägs grunda sig på författarens egna erfarenheter som guvernant och texten känns bitvis som en hämnd eller revansch för saker hon fått utstå. Det är en rakt berättad och direkt drabbande roman av lillasyster Brontë.

4 kommentarer:

  1. Hur står hon sig mot de äldre systrarna?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänker att systrarna är mer komplexa i sitt berättande, men att Agnes Grey är mer just direkt. Kanske hennes andra Främlingen på.. är mer utvecklad? Men jag gillade den här!

      Radera
  2. Nu är det ett tag sedan jag läste Agnes Grey men jag minns att jag till slut irriterade mig något väldigt på Agnes. Hon råkar ut, men är samtidigt så snabb att döma. Tror i alla fall att det var det draget jag ogillade mest med romanen. Den var oerhört moraliserande. Vad tycker du? Tänker att du kanske läst den annorlunda än jag gjorde, som kom direkt från Jane Eyre och Villette.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag irriterade mig nog mer på de otäcka barnen än på Agnes. Men hon har absolut en för hög moral som krockar med verkligheten, hon är allt lite osmidig.
      Samtidigt beundrar jag henne för att hon så styvnackat håller fast vid sina idéer, i det underläge hon är i.. Det var länge sedan jag läste Jane Eyre och Vilette har jag oläst, den pockar på i det här klassikerflytet..

      Radera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!