Män i klänning vs kvinnor i kostym - hur ser det ut i filmvärlden?

Det var rejäl motvind när jag cyklade hem från jobbet idag - gott om tid att tänka alltså. Så jag funderade vidare på filmen jag såg igår, Albert Nobbs, och på det här med män i kvinnokläder och tvärtom. Inom vilka genrer sker det? Skiljer det sig åt beroende på om han blir hon eller om hon blir han? Och vad är anledningen till rollbytet? Nu tänker jag inte på transor på film utan på filmer där någon klär ut sig för att komma undan med, uppnå eller vinna något.

Nu börjar jag på en nördig lista som jag hoppas få hjälp med att fylla på! Vilka (om några) mönster kan vi hitta?

Kvinnor som män
Ny Dårfinkar och dönickar (1988-89) - missförstånd - dramakomedi (tv-serie)
Albert Nobb (2011) - självständighet/jobb - drama
Shakespeare in Love (1998) - skådespelardröm - romantisk komedi

Män som kvinnor
Ny White Chicks (2004) - utklädda agenter - komedi
Ny The Crying Game (1992) - - drama
Ny Big Mommas' house (2000) - förklädd agent - komedi
Tootsie (1982) - skådespelardröm - komedi
Cockpit (2012) - jobb - komedi
Mrs Doubtfire (1993) - få träffa sina barn - komedi
I hetaste laget (1959) - på rymmen - komedi

Mr Nobbs - en kvinna i kostym

Kulturplanen för den här veckan var att se dokumentärer på bio - Searching for Sugarman och så de om konstnären mm Ai Weiwei och Woody Allen. Men hösttrötthet i kombination med en make på vift gjorde att veckans kulturintag blev av ett mer bekvämt slag. I DVD-spelaren laddade vi igår kostymdramat Albert Nobbs med briljerande Glenn Close och Janet McTeer.

När maken och jag pratade om filmen efter att vi sett den kändes ordet "hen" väldigt gångbart. För filmen handlar om kvinnan som iklätt sig rollen som man, Albert Nobbs, för att få en gnutta frihet och självständighet. Glenn Close gör rollen som denne lågmälde enstöring, som kanske blivit mer fånge än fri. Relationsskapandet är inte enkelt när hen i så mycket blivit en man, men har en kvinnas yppiga kropp, och den största rädslan av alla är den för att bli avslöjad. Så en dag möter mr Nobbs sin like, det finns en till människa som förstår.

Filmen påminner i vissa bitar om Downton Abbey eller Gostford Park - här finns spänningar mellan personalen på hotellet där mr Nobbs arbetar,  klassperspektivet framkommer men främst är det berättelsen om mr Nobbs levnadsöde som berör medan sidospåren känns mindre intresanta. Och så fascineras jag av skådespelarnas förvanlingsnummer och hur de i exakthet fångar de mansroller de iklätt sig.

Jag funderar lite över vad som går att läsa in i filmen, hur den kan ses med 2012 års ögon. Så läser jag ur Fredrik Strages recension i Dagens Nyheter:

"”Albert Nobbs” kan betraktas som en film om HBT-frågor i artonhundratalsmiljö. Men den handlar mindre om sexualitet än om att överleva. Dublin är en vidrig plats fylld av smuts, tyfus och loppor. Personalen på hotellet lever i en ständig skräck för att bli avskedade."

Det får bli också min slutsats. Albert Nobbs blir man av nödvändighet, för att få ett arbete och ett drägligt liv. Det är det primära syftet med att under kostymen snöra korsetten.

Travad kärlek

Jag har lite svårt att behärska mig inför ett kommande bokprat som ska sprida läslusta till några lärare. Tematiskt var det tänkt, men det är ju så svårt att välja (och välja bort)...

På golvet i mitt arbetsrum just nu

Augustar

Just nu känns det väldigt skönt att jag sedan tidigare reserverat de båda stormande En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru och Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling, för biblioteksköerna brukar snabbt bli rejält långa när Augustprisnomineringarna tillkännagivits... Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, ja, den har jag ju redan läst.

Hur mår poesin anno 2012? Det undrar jag lite över. Men kanske har detta varit ett ovanligt starkt romanår? Hoppas det är så. Och att nya fina lässtunder väntar.

På spa med Knausgård

Det var ju BokSPAning i helgen, i Alfta närmare bestämt. Jag packade Knausgårds femma och åkte genom ett regnigt landskap för att komma till Alfta Qurens gula stora hus med vindlande korridorer och förvirrande trappor men ändå med ett stort lugn och värme och massvis av inbjudande läsplatser. Särskilt varm var bassängen med sina 34 grader.

Men det var inte bad jag ägnade mig mest åt utan åt litteratur och läsning. Initiativtagaren Anette/Feelgoodbibliotekarien bjöd tillsammans med sina samarbetspartners, bl a Karin Berg/Enbokcirkelföralla, på en helg med god mat, afternoon tea, morgonyoga, lästid, tipsande om böcker och samtal om Cecilia Samartins Drömhjärta som både hissades och dissades i bästa samtalston. Ibland slirade vi mellan privatliv och arbetsliv - men någon övertid blev det aldrig tal om. Detta var en helg helt ägnat åt mitt eget läsintresse och jobbhjärnan var långt ifrån inkopplad.

Kanske blir man inte en godare människa av att läsa men läsande människor tenderar hur som helst att vara ytterst vänliga och öppensinnade. I alla fall de som slutit upp i Alfta. Därför ser jag tillbaka på en mycket trevlig helg med fina samtal och möten, t ex med Den besatta som åkt ända från Varberg.

Om du vill göra samma sak som Hermia - spana in det här... 

Och så några bilder

Innehåll i godispåse

Utsikt från favoritläsplatsen

Läsning pågår

Bordssällskap

The Reading Lady - Feelgoodbibliotekarien

Bok camp

Under helgen ska jag vara på något som måste vara motsatsen till boot camp. Jag ska nämligen på BokSPAning - i vackra Hälsingland. Initiativtagaren är allas vår Feelgoodbibliotekarie som arrangerat det så fint tillsammans med Alfta Quren och Enbokcirkelföralla.

Nu är ju inte jag någon hängiven läsare av värmande feelgood-böcker, men bra böcker får mig alltid att må bra. Så jag räknar med att jag, om jag packar rätt, får en riktig feelgood-helg. Förutom den obligatoriska läsningen Guldhjärta följer dessa med till Alfta

Dessutom packar jag badkläder för där ska finnas en varm bassäng att plaska i. Lite rörelse kan nog ändå behövas en helg som ägnas åt stående, sittande, liggande läsning och åt god mat och vin. Perfekt!

Marion, åh Marion

Filmen Två dagar i Paris av och med Julie Delpy har jag sett ett otal gånger. Den är en av mina cineastiska snuttefiltar, att ta till när dagarna är lite väl grå. Därför var det med en ganska stor förväntan jag tog plats i biosalongen ikväll för att se uppföljaren Två dagar i New York.

Marion (Delpy) har lämnat sin puttrige pojkvän och lever tillsammans med radioprataren Mingus vars största idol är Barack Obama. Med sig in i förhållandet har de varsitt barn. Men Marion har också med sig sin galna franska familj - med bihang - som nu kommer, med ost och korv innanför kläderna, för att hälsa på och uppvakta Marion som ska ha vernissage. Liksom i den första filmen handlar det mycket om språkliga förbistringar och om kulturkrockar men nästan ännu mer om de spända, skruvade relationerna inom familjen. Tagna ur sitt franska sammanhang tycks pappan och syster Rose ännu mer excentriska, och kanske inte riktigt kloka. 

Med tanke på att detta, väderleksmässigt sett, är en ovanligt grå och blöt dag även för att vara hösten 2012 så passade den värmande filmen bra. Men den har inte samma snärtighet och smattrande dialog som den första. Den nya filmen känns inte heller riktigt lika smart och stramt hållen som den tidigare, den spretar och slår över i nästintill plumphet när den försöker överträffa sin föregångare. Jag fortsätter dock vara ett stort fan av Julie Delpy, även om det här inte är någon ny snuttefilt. 

Bio 7:an, som är Gävles salong för lite "smalare" filmer har äntligen kommit igång för säsongen. Nu väntar ett par intensiva veckor med mängder av bra filmer. Nästa vecka blir en hektisk dokumentärvecka. Mer om det senare.

Stora teaterdagen eller när Brecht intog ett tält i Gävle

"Den stora läsardagen" blev för kärleken och mig "den stora teaterdagen". Men teater är ju text det med, alldeles särskilt när de handlar om episka Den kaukasiska kritcirkeln av Bertolt Brecht. Jag läste och skrev om pjäsen när jag studerade teaterhistoria i våras så texten hade jag nära i minnet när jag idag såg  Folkteatern i Gävleborgs 3,5 h långa version. Det var med stor nyfikenhet jag tog plats i det stora futuristiska teatertältet - vilken sorts tolkning skulle "min" teater bjuda på?

När jag skriver det här har några timmar gått efter föreställningen och jag är fortfarande helt uppfylld av den och stolt över att det i Gävleborg finns en så jäkla bra teaterensemble!

Brecht ville på olika sätt bryta illusionen, ville få publiken att reagera, att ställas inför frågor. Detta lyckas Folkteatern till fullo med att överföra till sin föreställning. De agerande visar sitt hela register av drama, komik, allvar och dråplighet. Gruppen är inte så stor, därför blir scenlösningarna kanske av nödvändighet skönt queera med män som spelar kvinnor, och vice versa, på ett helt naturligt sätt. Barnet som nog symboliserar marken eller landet, borde vara en lite lurig nöt att knäcka för alla som sätter upp pjäsen. Här låter man en vuxen skådespelare agera bebis på det allra charmigaste vis, med ett jättehuvud trätt på det egna. Anna Andersson som gör den omhändertagande Grusje bär på denna kollega under en större del av tiden, vilket är en imponerande akt i sig...

Jag njuter oerhört av det jag ser - av den rockiga och nästan punkiga berättarrösten, av scenografin där en långtradarbakdel med lastlucka är en integrerad del av scenbilden, som annars till stor del utgörs av flexibelt sammansatta plastdunkar, och inte minst av skådespelarna som är samspelta, modiga, ystra och generösa i sitt spel regisserade av Pontus Stenshäll. Det jag ser gör mig varm inombords och får mig nästan att glömma att jag fryser trots inlindad i fleecefiltar. Nu hoppas jag vi får behålla denna grupp skådespelare i stan, så att de inte plockas till någon av landets större scener. De är, tillsammans med symfoniorkestern, Gävles kulturella motsvarighet till Brynäs hockeylag - de spelar minst sagt i elitserien!

Dubbelt upp på Gävle teater

Igår kväll var det dags för veckans första teater! Dubbelt upp dessutom för gästande Riksteatern/Smålands musik och teater bjöd på två stycken enaktare, båda med samma tre skådespelare.

Vi går in genom sceningången för att komma till publikplatserna som är placerade på den ordinarie scenen. På så sätt skapas på Gävle teater ett intimt spelrum som bjuder in till tätt och nära spel. Kulisserna! Griffeltavlesvarta med kritad interiör. En raspig röst läser upp scenanvisningarna, två av de tre skådespelarna gör entré. Vi möter Alice och Edgar fast i ett 25-årigt äktenskap, i en fästning på en ö. De är fast i sina roller, de förgör varandra och använder sina barn som vapen. Alice är frustread, Edgar är sjuk. In på scenen ålar Alice kusin Kurt, mannen som sett världen men som även han manipulerats av Edgar. Och så Alice och Kurt... Det här är inte vilket triangeldrama som helst - det är Dödsdansen av August Strindberg. Den falskhet som gestaltas, de lögner som svetsat samman paret förstärks genom kulissens ritade streck som kan suddas ut (och suddas ut). Skådespelarna ger liv åt texten och rollernas manér landar rätt.

Efter en stunds paus och en snabb fika i teaterns vackra kafé är det dags för pjäs no. 2. Nu har uniform, lång svart klänning respektive linnekostym bytts mot moderna ljusa kläder som passar för en afton på stranden. Edgar, Alice och Kurt har blivit Erik, Anna-Karin och Kenneth och scenen ramas in av stiliserade palmer. Genom Vi har det bra av Camilla Blomqvist riktas strålkastaren mot en nutida relation där det äkta paret ska fira semester ihop. Det blev nu inte riktigt som tänkt - 6 månaders paus från vardagen blev till 2 veckor men de har det bra... Men även i denna relation finns det fnurror på tråden, av mer nutida slag. Det skrockas i publiken, kanske av igenkänning när olikheterna mellan de tu kommer upp till ytan. Så ansluter Kenneth, som just genomgått en "lycklig" skilsmässa, men som saknar all social takt och ton. Snabbt omkullkastas parets intention att fira en slags andra smekmånad tillsammans och det sedan länge sparade vinet som nu ska korkas upp blir till en symbol för vad som aldrig blivit gjort. För allt som skjutits upp.

Skådespelarna, Sylvia Rauan, Benjamin Moliner och Jimmy Endeley, tar väl vara på rollerna de fått och det att det är samma trio i båda pjäserna ger en extra krydda åt spelet, och gör pjäsernas spegling av varandra både mer tydlig och mer fördjupad. Under två intensiva timmar bjuds vi på största allvar, svart igenkänningshumor och semestrande glättighet. Det är en känslomässig berg-och-dalbana för de 3x2 på scenen som jag med stor behållning åkt med i.

Här finner ni spelplanen!

Förra veckans tematrio - nu i Nobelveckan

Tänk att det redan gått ett år sedan vi jublade åt att Tomas Tranströmers namn lästes upp av den ständige sekreteraren, för tillfället med extra lysande ögon.

Hur ser det ut i år, frågade Lyran för en vecka sedan?
Här är min tematrio:

1. Assia Djebar vars Ingenstans i min fars hus är mitt hittills enda möte med henne, men nog kan det ha varit i Nobelklass?
X. Chinua Achebe vars Allt går sönder beskrivs som en Nigeriansk motsvarighet till Röda rummet. I betydelse mätt alltså. Den länkade texten är min egen, men återfinns på mitt biblioteks blogg.
2. Amos Oz - en författare som jag har kvar att läsa och som jag tror kommer att utgöra min jul- och nyårsläsning.

Eller varför inte - Nawal El Saadawi? Stig Dagermansällskapet har ju matchat Svenska Akademien tidigare..

Uppdatering - SvD har skickat frågan om vinnare till litteraturreaktörer på några olika platser i världen. Philip Roth har lägst odds..

Tyvärr ingen ny Middlesex

En montergranne på bokmässan förvandlades till en snäll tomte under mässans sista skälvande minuter och jag kom hem med Jeffrey Eugenides En kärlekshandling. Författarens Middlesex var en oerhört fin och stark läsupplevelse så den nya har jag sett mycket fram emot som höstläsning.

Och visst börjar det bra. Jag dras snabbt in i handlingen och finner mig ganska väl tillrätta i den collegemiljö som till en början skildras. Det värmer förstås extra att romanens ena huvudperson, Madeleine, är en litteraturälskare och hängiven läsare, som ska ta examen med engelsk litteratur som främsta ämne. Hon har valt att studera romaner med kärlekshandlingen, eller "the marriageplot", i centrum, de som är skrivna av författare som Austen och Gaskell. Samtidigt vidgar hon sina vyer genom seminarier som handlar om nyare litterära tongångar. Parallellt med studierna kretsar en del av Madeleines liv runt två män - Leonard och Mitchell. Den förste älskar Madeleine, den andre älskar henne.

Tiden går och examen tas. Leonard och Madeleine har funnit varandra och flyttar tillsammans. Det blir dock alltmer uppenbart att Leonard inte mår bra. Han är manodepressiv och skrivs in på sjukhus, han äter tunga mediciner. Men de tar sig fram tillsammans. Mitchell lämnar den akademiska världen och ger sig ut i den riktiga med ambtionen att i Moder Teresas anda göra goda gärningar. Så följer författaren dem under ungefär ett år efter college.

Eftersom det i första hand är Madeleine som intresserar mig blir besvikelsen rätt stor när hon får ge vika för de båda männen. Hon flyttar från berättelsens centrum ut i periferin samtidigt som Leonard och Mitchell framhävs på hennes bekostnad. I relation till Leonard blir hon också den vårdande, omhändertagande. Är det vad författaren vill visa? Att äktenskapshandlingen inte är något slutmål och väg till evig lycka? Men Madeleine bleknar på ett sätt som gör att jag inte tror det är syftet. Det är männens bok, helt enkelt. Men Madeleine väcker mina tankar om vem hon är, vilken hennes undertext är. Men knappt har jag tänkt det förrän jag läser dessa ord från ett brev som Mitchell skriver till henne:

"Under din pyttelilla handstil finns en förträngd önskan. Kanske är det vad din pyttelilla handstil har gjort hela ditt liv, försökt hindra dina galna önskningar från att spränga ditt liv."

Så blir Madeleine en text att uttolka precis som de författare hon själv studerat, på ett mycket medvetet eller konstruerat sätt av Eugenides. I romanen figurerar hastigt också litteraturvetarna Sandra Gilbert och Susan Gubar som studerat samma texter som Madeleine och just den underliggande texten, kallad palimpsest. När jag läste litteraturvetenskap var deras verk The Madwoman in the Attic, där titeln refererar till kvinnan på vinden i Jane Eyre och vad hon kan tänkas betyda, en "bibel" under uppsatsskrivanden. Men det känns lite bakvänt att det är Mitchell som försöker sig på att vara Madeleines uttolkare. Och minsann kallas inte Leonard för Madeleines "madman in the attic" (om jag nu inte drömt det, för jag hittar inte tillbaka till just det stycket). Jag tänker mycket när jag läser En kärlekshandling som om jag söker dess underliggande betydelse, söker författarens intention som jag inte blir riktigt klok på.

Normalt sätt är jag mycket förtjust i brutna kronologier, när bitar av handlingen presenteras för läsaren i fel ordning, eller portionsvis. Eugenides backar ofta handlingen, tar om, fyller ut med detaljer och det fungerar till viss del men gör efter ett tag berättelsen tung och för omständlig i mitt tycke. Tyvärr är detta ingen ny Middlesex. Den akademiska miljön skildras bra och till en början är jag engagerad i personerna, särskilt i Madeleine. Men romanen tappar tyvärr fokus - och mitt engagemang.

Är det någon mer som läst? Och kanske blivit mindre besviken?

Större skärpa hittar jag här hos Bernur.

Om ett långt liv i litteraturens tjänst

Om det inte varit för Janicke/Jeg leser så hade jag varit en läsupplevelse fattigare. I alla fall just nu. För det känns ganska otroligt att jag skulle plocka upp en bok med undertiteln "Tankar om den fjärde åldern" - i tron att det var något för mig just. Men det var den.

I Någonstans vid vägens slut berättar Diana Athill, född 1917, om sitt liv och eftersom hon under större delen av sina år rört sig i den litterära världen så är det en alldeles särskilt intressant historia. Athill har varit förläggare, redaktör och litteraturkritiker och som sådan mött kändisar som Naipaul, Atwood, Roth och Rhys. Vid sidan av sitt litterärt intressanta liv berättas om relationer, om ett liv som inte byggts kring kärnfamiljen med äkta man och barn, om älskare, om detta att åldras och om det viktiga i livet - ibland kantat av underhållande utvikningar eller funderingar. Hennes berättande är lättsamt även när de tyngre erfarenheterna skildras, anslaget påminner om en annan i litteraturens värv - Sylvia Beach, hon med Shakespeare & co i Paris. Det finns mycket att lära av Athills insikter - och ju tidigare desto bättre. Och så är det alltid njutbart att läsa om en annan läsare. En läsare som lever och andas litteratur. Och det är i stora delar en läsares historia som skildras, för vi har väl alla olika faser i vårt läsande liv? Föredrar olika sorters litteratur, oavsett om det hör samman med åldern eller livssituationen vi befinner oss i. Lusten att läsa om påhittade människors liv har minskat med åldern, medan kräsenheten ökat:

"Men nuförtiden frågar jag mig om och om igen - också när jag inser att en bok är välskriven eller underhållande eller fyndig - innan jag har hunnit för långt in i  läsningen: 'Vill jag verkligen fortsätta med det här?' och svaret blir: 'Nej.'"

Mitt svar blev dock JA och jag läste med glädje ut Diana Athills fina självbiografi.

Kom höst, kom kultur

I år ska höst- och vintertröttheten effektfullt motas bort innan den fått fäste - med hjälp av kultur! Min kärlek och jag har en ej detaljerad men ändå bestämd plan där varje vecka ska innehålla minst en omtumlande upplevelse i form av film, teater, konsert, utställning etc. Varje månad ska också innehålla minst en heldagsaktivitet inom området. Visst är det så att vi även i vanliga fall rör oss inom dessa områden, men de mörka kvällarna har förmågan att locka fram soffpotatisen och göra att konsumtionen av slö-teve-tittande ökar. Vi ska hålla oss i god kulturell form, vid sidan av den mer eller mindre goda fysiska. Här kommer en första lägesrapport:

Vi inledde lite försiktigt i september med att se uppsättningen av Kristina Lugns Idlaflickorna som gästade Gävle teater. Ett poetiskt genidrag med systrarna Stina och Ylva Ekblad i de två rollerna. Så följde redan ombloggade En oväntad vänskap på bio.

Sedan blev det en paus för den stora bokbalunsen i Göteborg, som för det flesta var en kulturell utsvävning men som för mig i år var jobb, jobb, jobb. Men i fredags var det dags igen! Vi hörde Gävle Symfoniorkester toppa sig rejält när de spelade anförda av dirigenten Francois Leleux, som även var en av kvällens solister. I Bachs Dubbelkonsert d-moll för oboe och violin slingrade sig hans oboe runt Lisa Batiashvilis violin. I bakgrunden stöttade av stråksektionen från vår ambitiösa orkester. Efter applåder som nästan inte ville ta slut tog hela orkestern plats på scenen och framförde med stor glädje och humor Prokofjevs Symfoni nr 1 D-dur ("Den klassiska"). Vilket perfekt val av sprittande musik för denna höstkväll! Efter paus var det dags för det jag längtat efter att få höra "live" - Tjajkovskijs Violinkonsert D-dur. Det var fantastiskt att genom Lisa Batiashvilis framförande verkligen höra konserten, höra de toner och nyanser som går förlorade i cd-spelaren. Det är ett verk som väckte stor upprördhet när först spelades 1881, anklagat för att misshandla instrumentet - violinen. För nutida öron är det ett vackert verk men jag tycker solisten uttrycker något slags uppstudsighet i sitt spel, där strängar och stråke verkligen får ge allt för att vi i publiken ska få allt. Det är en lycklig publik som med långa varma applåder på stående fot tackar detta musikerpar och alla de i orkestern. I extranumret leker, busar, retas de båda solisterna med varandra med en blandning av välbekanta toner. Åh, lycka! Vilken vacker kväll på Gävle konserthus där scenen ljussatts med de allra finaste varmorange höstfärger.

Och igår var det dags för höstens första heldag. Vi tog tåget mot Stockholm och besökte favoriten Fotografiska för att se utställningen med Christer Strömholms verk. Jag blir mer och mer förtjust i foto, imponerad av förmågan att se omvärlden i bilder. För mig som är något slags icke-utövande kreatör tänker jag att det kanske går att lära sig.. Gillar också hans kollage av föremål och gamla foton, gillar hur han med ett enkelt ingrepp berättar en historia. Gillar också öppenheten i hans fotokonst, som bjuder betraktaren till tolkningar. Ser särskilt ett genomgående tema - instängdheten. Barn bakom fönster, i hemsk "hage", bakom stängsel, transexuella fångna i bilden av hur de enligt andra borde te sig, en ihopsnörd orm, barn som tittar in genom kameran - eller ut ur bilden. Bilderna fäster sig, sätter sig. Gillar också hans kloka ord, som blivit magneter, - så som...

Filmen som visas om och med honom, och som visar en glimt av mannen bakom verken gillar jag men tyvärr har vi inte riktigt ro att se hela. Men det vi ser väcker både leenden och nyfikenhet. Lunch med utsikt mot Gröna lund och så sedan promenad i solen mot stan och vidare utforskningar av huvudstadens butiker och goda mat.

Nästa vecka väntar nya kulturella mål.

Tillbaka i hemmasoffan efter några dagar på mässgolvet

Min bokmässa började redan i april när jag med ett stort kliv steg in som något slags projektledare för Gävleborgs arbete med att visa upp sig i Göteborg. Och nog har vi visat upp oss i montern som enligt Gefle Dagblad "reser sig hög, sirlig och giftgrön". I sofforna har mina fina kollegor från olika håll i vårt vackra län och jag tagit emot gäster, fört samtal och diskussioner, pratat böcker, hälsingegårdar och film bland en massa annat. Att jobba i en så pass stor monter (den 2:a jag bodde i för några år sedan hade ledigt rymts i den) har t ex inneburit att koka kaffe, fixa teknik, släpa bord, packa upp och packa ned lådor, dela ut disktrasor - allt i ett virrvarr av härliga kulturintresserade och i sig själva intressanta människor. Särskilt trevligt var det att bli uppsökt av andra litteraturbloggare, i detta giftiga gröna.

3 x författare: Marie Björk, Carolina Thorell, Anna Jörgensdotter

Vid några tillfällen strosade jag runt på mässgolvet, klämde lite på ett par böcker men utan att köpa - inte av snålhet men av någon form av självinsikt. Böcker jag köper blir ofta länge stående olästa och böckerna jag höll i är sådana jag verkligt gärna vill läsa. Därför gör de sig bättre som bibliotekslån. Så fick Lydia Davis Samtal med fluga och andra noveller och Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde stå kvar i hylla respektive ligga stilla kvar på bordet. 

Om jag hade tänkt mig att hinna utforska mässans digra utbud av seminarier, monterprogram mm så hade jag blivit fruktansvärt besviken. Men i år var fokus helt inställt på den egna hemmamontern - allt utöver det var en bonus. Så jag sörjer inte att jag missade Persson/Schibbye, att jag inte såg mer än ryggarna på de som såg Jonas Gardell, att Edmund de Waal fick prata utan mig i publiken, att jag inte fick tid att sitta framför Se människan-scenen eller för ett besök i Rum för poesi. Bokmässor går - och kommer åter. Men ett seminarium avslutade min söndag, innan det var dags att packa ihop för i år, ett stiligt samtal lett av Susanne Ljung mellan Camilla Thulin och Karina Ericsson Wärn. Det är kanske dags att sluta vara flicktant och bli kvinna nu? För mig alltså.

3 x stil: Camilla Thulin, Susanne Ljung, Karina Ericsson Wärn

Hemma igen. Fötterna är trötta. Huvudet är surrigt efter sorlet. Hjärtat är varmt. 

Över för i år