September månads läsning

Månadens sista dag tillbringar jag hemma i soffan med Kjell Westös senaste och ytterst läsvänliga Den svavelgula himlen. Men också med ett öra och öga mot nyhetsrapporteringen från Göteborg. Varma tankar till er som var där och visade motstånd! 

Månaden har bjudit på varierande läsning, den allra bästa har jag redan skrivit om nämligen Samtal med vänner av Sally Rooney. Men vad mer fastnade under min läsarblick? Jo...

Förstås Anna Jörgensdotters Solidärer om Ingemar, Klara och de andra i 30-talets Gävle men med blicken ut mot världen. Ingemar som så småningom fattar mod och inspirerad av sin idol Joe Hills engagemang lämnar landet för att strida mot fascismen i Spanien. Kvar i Gävle finns hans Klara, som inte längre egentligen är hans. Varsamt berättas en historia om motstånd, mod och kärlek och så har Gävle som stad äntligen fått en roman att räkna med! Riktigt så fast som i Bergets döttrar blev jag inte men det kan bero på mina splittrade lässtunder. Men fin är romanen som väcker tankar kring just solidaritet och medmänsklighet.

Under månaden gjorde jag en arbetsrelaterad, men inte oönskad, omläsning av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. 

En tid innan hade jag läst Märta och Hjalmar Söderberg - en äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin vilken kastar en minst sagt mörk skugga över den uppburne författaren. Efter några års äktenskap knakar det i fogarna och mannen inleder relationer vid sidan av. Men hur göra sig fri? På listiga vägar utdöms Märta som sinnessjuk, fråntas rätten till sina barn och lever större delen av sitt liv institutionaliserad. Hon lever fattig och utstött med svår reumatisk värk och när hennes liv ändats begravs hon långt från sina föräldrars grav. Det är en hemsk historia som skildras, känner mitt hjärta slå snabbare nu när jag skriver om det. Jag uppfattade boken som välgrundad och som en allt för sen upprättelse av en kvinnas liv som missbrukats totalt. Stark läsning!

Musan av Jessie Burton läste jag fort och glömde lika snabbt. För mig var det en alltför tillrättalagd intrig även om jag visst uppskattade bitar av den. Men nej, något bestående intryck gjorde den inte. 

Men den blev årets sista läsning vid lilla stugan på ön.

Philip Teirs förra, Vinterkriget, gillade jag mycket så även den senaste Så här upphör världen. Det är en berättelse som dyker rätt ned i samtiden med en familj som firar sommar och semester på sitt sommarställe. I ett hus intill har ett kollektiv flyttat in, de väntar på den slutgiltiga miljökatastrofen. Mellan de båda grupperna skapas band som påverkar semestern och tillvaron i stort. Nackdelen med att blogga så sällan som jag gör är att böckernas handling flyr undan, jag minns känslan av det lästa, minns om jag trivdes eller inte i texten. Teirs text passade mig i alla fall alldeles utmärkt. 

Och så har jag läst Franny och Zooey, JD Salingers snygga komposition till bok. I två delar berättas om Franny som går igenom en livskris där brodern Zooey men även de övriga levande eller avlidna delarna av deras syskonskara spelar en stor roll. Författaren tycks ha varit ett med sin text, ett med dialogen som flyter fint. Att ha läst den innan nästa stora läsupplevelse Samtal med vänner var ett riktigt lyckokast. Salingers bok hängde med mig på en långfika en ledig eftermiddag i förra veckan.

Samtal med vänner

Igår läste jag de sista sidorna i Sally Rooneys debut(!!)roman Samtal med vänner. Vilken blixtrande bra roman det är! Så äkta, inkännande, briljant!

Här skildras vänskap som krackelerar, förbjuden förälskelse som växer till något mer, politiska diskussioner och olika sätt att leva sitt liv, det att vara ung på väg att erövra världen men också föräldrarelationer och sjukdom.

Frances som är runt 20 jobbar, pluggar och skriver. Tillsammans med ex-flickvännen Bobbi framträder hon med spoken word. En kväll möter de det gifta paret Melissa och Nick som är ca 10 år äldre och med vänner inom den kulturella sfären där de också verkar. Frances och Nick flirtar lite på skoj men befinner sig snart i en mer allvarlig relation som förstås påverkar fler än de två. Handlingen är svår att återge utan att få den att låta banal. Men banal är det sista den är...

Rooney gör något så stort av sin historia, av människorna hon skildrar som är mångtydiga, om än sedda med Frances blick. Här finns inga enkla, billiga grepp om t ex ung kvinna, äldre man. Texten lever, dialogen är så äkta som den kan bli. Det är ironiskt, tillbakalutat och samtidigt så känslofyllt och berörande. Och ibland vibrerar orden så jag blir rent generad...

Ofta letar jag andra böcker och texter när jag läser, hittar intertexter som jag inte alltid är säker på är avsiktliga av författaren. Men här finns en tydlig hälsning till Salingers Franny och Zooey som var boken jag läste alldeles innan. Annars tänker jag på filmen Frances HA när jag läser Rooney. Den där i svartvitt om Frances som vill dansa. Det är något med stämningen och hållningen i boken och så heter huvudpersonen också här Frances. Till sist visar det sig att mina associationer till filmen var mer förankrade än så i romanen. Glädjen är stor, liksom närheten till texten!

Romanen väckte den där ostoppbara läslusten, den jag alltid söker men inte så jätteofta drabbas av. Igår vaknade jag kl 5 och plockade glatt upp boken för att hinna läsa en stund, sedan klev jag ytterst motvilligt av bussen i jobbstaden med bara slutet kvar att läsa. Och jag har läst i väntan på sällskap vid cykelstället, omgiven av flanörer och vägarbete. Högsta betyg!

Sensommarläsning

Augusti bjöd på en hel del fina läsupplevelser även om lästakten, efter sommarens friare dagar, slagits av rejält. Men som nybliven pendlare har jag plötsligt fått lästid på bussen. Den ca 25 minuter långa turen till det nya jobbet i grannkommunen ska jag försöka göra något fint av. På hemvägen tenderar dock bearbetningen av dagens intryck lägga beslag på koncentrationen. Men nu några rader om det senast lästa:

Mitt konstintresse ledde mig till Den osannolika kärleken av Hannah Rothschild där huvudpersonen Annie kommer över en gammal tavla på loppis. Tavlan är tänkt som en present till mannen hon dejtar, han dyker dock inte upp som bestämt utan tavlan blir kvar i Annies ägo. Utifrån det till en början okända verket spinner författaren en historia med många trådar som håller mig som läsare i ett bladvändargrepp. Annies liv påverkas i grunden av konstverket i denna snabblästa bok. Oundvikligt var att börja plocka och bläddra i de konsthistoriska giganterna.

I en läsdagbok från anno dazumal finner jag några korta rader om Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

12 år var jag när jag läste den för första gången - det är nästan 30 år sedan. Nu var det dags igen tack vare en utmaning som arrangeras på mitt nya jobb. Och jag blev faktiskt en del imponerad av mitt unga jag! För jag ÄLSKADE redan då hela serien om de svenska bönderna, men det är ingen lätt och ledig text. Här är utvikningar och faktaspäckade avsnitt som borde kunna få även den mest hängivna unga läslus att tappa intresset. Den här gången tänker jag mest på de som blev kvar, på det definitiva i att bli lämnad. Och så tänker jag på det som händer varje dag, hela tiden i vår tid - på människor som går från hem och familj utan återvändo.

Vargarnas historia av Emily Fridlund läste jag med lite kluvet intresse och en del frågor. Vilken historia vill författaren egentligen berätta? Var det den unga flickans historia eller det sjuka barnets? Och varför berördes jag inte mer?

Så mycket bättre tyckte jag om Isabelle Ståhls debut Just nu är jag här. Jag tyckte på något storasysteraktigt sätt även mycket om den inte helt hederliga och lättgillade huvudpersonen Elise. Romanen är verkligen här och nu med en stor mängd tidsmarkörer, samtidigt skildrar den en värld långt från min Svenssonaktiga. Elise är vilse i tillvaron där allt är tillfälligt - relationer, boende, älskare. Sanningen är glidande, inget är på riktigt och allt ska ta slut och är därför meningslöst. Jag tyckte mycket om hur romanen är skriven, hur nära författaren tar läsaren in i Elise och hennes osäkerhet och mörker.

Sedan behövde jag en paus från unga trasiga människor men så fick jag Marianne Lindberg De Geers debut På drift i min hand - och då var det ju bara att fortsätta. Mona växer upp i en läkarfamilj som faller samman när hennes pappa tar sitt liv. Monas mamma tappar balansen och tillvaron svajar för de som är kvar, tryggheten står de utbytbara hembiträdena för. När Mona blivit lite äldre ger hon sig ut i Europa, till Berlin och London; men utan de unga männens fullständiga frihet. I Europa väntar arbete med barn, möten med osäkra och svekfulla unga män, dyrkande av popstjärnor men också anfall av panikångest. Mona blir inte kvitt sina minnen. Så småningom vänder hon tillbaka till Sverige. Här väntar studier till mentalskötare innan konsten kommer in i hennes liv. Nog är det en roman Lindberg De Geer skrivit men visst bygger den på egna upplevelser?! Jag tänker på Agneta Pleijels Spådomen och Doften av en man som systrar till På drift. Jag tycker mycket om dem alla.

I övergången mellan augusti och september läste jag ut Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen som levde upp till mina rätt höga förväntningar. Vilken stark och bitvis verkligt otäck historia som berättas om Cora, som flyr via det underjordisk järnvägsnätet från sin slavägare. De vita tar genast upp jakten på henne, hon kan aldrig slappna av och utgör en stor fara för alla som hjälper henne på vägen. Flykten går norrut, bort från slaveriets starka fästen. Skickligt lyfter författaren fram olika röster eller sidor och låter ibland berättelsens huvudspår sippra fram lite i taget. Det här borde vara måsteläsning för oss alla, för att få ytterligare syn på de stora sår som påverkar så mycket och så många än idag. Jag lämnar tillbaka boken på biblioteket men glömmer inte Cora.

Bitar av Bretagne

Äta ostron? Det var kanske inte ett livsmål men ändå något jag ville testa i alla fall EN gång. Nu blev det inte bara ett utan till sist sju stycken tuggor av havet som slank in i min kropp. Kanske var det platsen som gjorde att detta slemmiga göra blev till en riktigt angenäm upplevelse?

Cancale i Bretagne är känt för sina ostron och större delen av dagen kan man köpa ett dussin för ca sex euro att slurpa i sig direkt på plats vid den lilla ostronmarknaden. Strax intill odlas de eftertraktade djuren.

I Cancale vid Engelska kanalen, som präglas av tidvattnets lek, vistas jag och maken några dagar av sommarens semester.

En dag vandrar vi i värmen längs med kusten på en del av den vandringsled som sträcker sig runt större delen av Bretagne. Det är hisnande vackert och lagom strapatsrikt. 

Men vi bekantar oss förstås också med bylivet och kvarteren några hundra meter från den mest turiststinna delen. 

Några avstickare gjordes till intilliggande små städer i närheten innan vi tog bilen vidare till Plougonvelin och bytte boende. Här i Finistère längre ut på udden, möter Bretagne Atlanten. Landskapet är kargare och vädret lite mindre stabilt med återkommande regnskurar och blåst. 

Här är kontakten med havet ännu närmare, fyrar omger strandremsan och långt ut i havet ser vi hoppande delfiner. Känslan av att vara vid världens ände infinner sig.

Vi vandrar till grannbyn Le Conquet, på bretonska Konk-Leon. 

En annan avstickare görs till fina Pont-Aven. Men först stannar vi i en annan liten stad, vars namn jag inte minns, för att se en utställning med konst av Picasso som annars inte visas publikt. Någon konstintresserad matchar målningarna särskilt väl.

Till Pont-Aven kommer vi just när marknaden stänger, men vi får i oss en fin sen lunch och strosar sedan genom den lilla staden. Här har konstnärer som Gaugain funnit inspiration och vi besöker ett museum som visar konst av andra konstnärer också de inspirerade av såväl stad som föregångare. 

Bretagne var till skillnad från t ex Provence ett rätt okänt landskap för mig men något jag ville se och uppleva. Vi valde att tillbringa tiden vid kusten - som har en skönhet som ibland tar andan ur en. Det är ett stort område och vi har bara sett en bråkdel, dessutom mest mindre orter - men här finns så mycket mer att upptäcka! Och som resenär blir man heller aldrig riktigt färdig, det går alltid att komma lite närmare, gå lite djupare. Det är gott att veta.  

Semesterns läsning

Sommarens lediga semesterveckor är min stora läshögtid. Ofta finns där något alldeles speciellt jag ser fram emot att äntligen få ta del av. Men i år visste jag inte riktigt vad jag skulle fylla läshögen med, som ville jag inte planera mera. Ändå ser jag tillbaka på några finfina läsveckor med en blandning av gammalt och nytt. 

Jag tänker på alla världar jag vistats i och på de fiktiva (eller verkliga) liv jag lärt känna. Alla årets sommarförfattare råkade vara kvinnor, men med vitt skilda berättelser. En annan gemensam nämnare är färgen malva som nämns ungefär fyra av böckerna...

Jenny Erpenbecks högaktuella Gå, gick, gått inledde ledigheten. Hon berättar om ett nutida Berlin där den nyligen pensionerade professorn Richard fyller sin nya fria tid med att först visa intresse för och sedan bli bekant eller vän med ett gäng afrikanska flyktingar. Hans engagemang förändrar åtminstone hans liv och blick på omvärlden. Jag läser med mage, hjärna och hjärta, tänker på hur viktigt det är att bli sedd och att få sin historia berättad. Erpenbeck synliggör.

I Once We Were Sisters berättar Sheila Kohler om hur hennes syster mister livet i en olycka förorsakad av systerns man. Men var det en olycka? Vad var det som hände? Och vad hade Sheila kunna göra för att förhindra det? Författaren söker svar och kanske förlåtelse, blickar tillbaka till barndomens Sydafrika. Det är en smärtsam historia om en älskad syster där fiktion och verklighet under åren blandats samman.

Om syskonskap handlar även Anita Desais Dagens klara ljus där Tara sammanstrålar med ett par av sina syskon i barndomshemmet i Old Delhi. Tara har lämnat Indien men en systern bor kvar tillsammans med deras autistiske bror. Vad händer med den som lämnar och med den som blir kvar? Vad händer med gemensamma minnen? Allt förändras även om för den som besöker det ser ut som det var en gång. Desai den äldre har jag länge velat läsa och det var fint att få det gjort under ledigheten.

Nina Bouraouis Strändernas skönhet köpte jag i samband med att hon gästade Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Bokens jag blir efter flera års förhållande lämnad av sin kärlek. Samtidigt skakas Paris av terrordåd. Allting svajar. Till råga på allt verkar den tidigare partnerns nya kärlek roa sig med ett fult spel på en blogg, riktat mot bokens berättarjag. Intensiv läsning som inledde sommarens lite längre resa, till Bretagne. 

På en klippa efter den Bretagnska kusten läste jag ett stycke ur Bulevarden och andra texter som är en samling berättelser av Tove Jansson som tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter men inte i bokform. Här ryms bl a historier inspirerade av iakttagelser under resor. Det passar ju bra men jag har fortfarande en del kvar att läsa.

Istället tog jag mig an The Pursuit of Love, inköpt på Shakespeare & co under en enda kväll i Paris. Författare är en av de systrar Mitford som t ex Cecilia Hagen skrivit om. Jag tyckte mycket om den här underhållande, men inte tramsiga, uppväxtskildringen från mellankrigstiden. Det svänger en del om Nancy Mitfords bok.

Jag valde sedan att stanna kvar i 30-talet med Mary McCarthys Gruppen. Först tänker jag att det aldrig kommer att lyckas mig att hålla ordning på alla åtta kvinnorna - men det var ju ingen konst! Det här är så fascinerande läsning; att få följa de olika vägar kvinnornas liv tar efter examen, om relationer, kärlek, sex, arbete - liv! I New York dessutom.

När föräldrarna blir osams får Gittel följa med sin mamma till mormodern i Antwerpen. Där möter Gittel den lite äldre Lucie, får låna hennes piano men blir mest ett vittne till och deltagare i en kärleksaffär. Ida Simons som var judinna överlevde förintelsen och kom i slutet av 50-talet ut med denna pärla, Timmen före midnatt.

Samantha Ellis vågar sig på att läsa om de böcker som under hennes uppväxt betytt allra mest för henne. Hon återser sina litterära hjältinnor i Mina hjältinnor, vilket leder till att en del av dem omprövas, utmanas och ges nya betydelser. Ellis visar sig vara en verklig lässyster och att ta del av hennes litterära möten fick mig att känna mig nyförälskad i min egen läsning. En tillfällig hundvän höll mig sällskap.

När Helens pappa hastigt avlider faller hennes värld samman. Hon söker tröst och mening som falkenerare och köper en duvhög som får namnet Mabel. Så börjar en kamp för att skapa tillit och ett band mellan fågel och människa, samtidigt som sorgeprocessen pågår. Helen Macdonalds H som i hök är en gripande och bitvis poetisk berättelse både om det att förlora en förälder och fotfästet i tillvaron och om relationen till ett djur. Helen går vägen via naturen och litteraturen för att hitta rätt, det är nästan oväntat starkt att ta del av.

I mitt flöde på Instagram dyker en fåraktig bok upp; Glennkill av Leonie Swann. När fåraherden Glenn hittas död är det hans trogna fårhjord som bestämmer sig för att lösa fallet. För mig som haft lamm och får som favoritdjur sedan jag var bebis var det en självklar bok att läsa. Men nåja, idén är kanske bättre och roligare än själva mysteriet. 

En bok jag länge tänkt läsa hann jag i alla fall börja på, nämligen Gertrude Steins skildring av sina år på 27 rue de Fleurus i Paris där bl a Picasso var en ofta återkommande besökare. Boken ska jag återkomma till ochnläsa vidare i för den är riktigt bra och rolig. 

Husmoderns död

Sara Danius samlade artiklar rekommenderades mig som uppiggande läsning, en rekommendation som ju inte gick att stå emot så jag lånade hem och läste Husmoderns död och andra texter. Knallröd är den, precis som boken jag läste alldeles innan, och fullsprängd med intressant och ja! uppiggande läsning.

Tänk att kunna skriva (och tänka...) så här! Att kunna förmedla det lärda, bildade, de spännande analyserna med lätthet och humor. Nästan oavsett vad texterna, en del några sidor långa andra ensidigt korta, handlar om rycks jag med och dras in i resonemang och tankegångar. Här radar de stora författarna upp sig - Balzac, Proust, Woolf, Barnes m fl, m fl, här skrivs om fotografer och kokboksutveckling och om den röda tråden. 

Den avslutande texten är manuset till Danius sommarprat i Sveriges radio som hölls inte långt efter att hon fått det där telefonsamtalet av Peter Englund. Avsnittet ger en fin bakgrund till och bild av den person som idag är Svenska Akademiens ständiga sekreterare.

Inför årets läshögtid semestern var det här en perfekt uppladdning. Men fortfarande vet jag inte riktigt vad jag ska läsa under mina lediga veckor... 

Gardet - läst i expressfart

Trots alla böcker omkring mig i både hemma- och bibliotekshyllor så har jag känt mig lite vilsen när jag tänkt på sommarens läsning. Så igår efterlyste jag boktips från mina Facebookvänner. Ett av tipsen lånade jag hem, började läsa och läste ut i morse.

Johannes försöker få sin lilla dotter att somna under en av alla promenader de tar tillsammans. Så vid ett övergångsställe får han se (och höra...) en motorcyklist gasa på det värsta han kan för att sen brassa förbi barnvagnsekipaget. Johannes får ögonkontakt med en kvinna på andra sidan vägen, även hon med ett litet barn. De stannar och pratar med varandra om det som nyss hänt, om fartdåren som inte brydde sig om någon annan. Borde de inte sätta stopp för sådana idioter? Jo, de bestämmer sig för att leta upp killen, registreringsnumret har de, för att få honom att be om ursäkt. Det är upptakten till vad som ska bli Gardet.

Gardet - en rörelse som består av människor som fått nog. De har fått nog av odågor som sätter upp leriga fötter på tunnelbanesätet, nog av dörrvakter som gör åtskillnad osv osv. Gardet stör sig med andra ord på sådant som kan göra vem som helst irriterad. Men de reagerar och vill få de som gör fel att be om ursäkt för sitt beteende. Rörelsen växer snabbt och sprids över hela Stockholm med Johannes som motvillig ledare. För det som började som en reaktion på ett felaktigt agerande blir rätt snabbt aktioner som får oanade konsekvenser. 

Staffan Malmbergs knallröda roman är aktuell och väldigt tankeväckande. Här berättas om kollektivets makt och kraft, om hur det som från början har syftet att göra gott blir ett stort oregerligt monster. Hur långt kan man gå för att påvisa andras fel? Är det ok att ta makten i egna händer, att agera straffexpedition? Vad händer då med de myndigheter som ska hålla samhället uppe, eller i alla fall garantera något slags säkerhet? Och vem kan man lita på när allt kastas omkull? Och vem bestämmer till slut vad som är rätt och fel, vilken moral som ska gälla? De relativt sunda och snälla människorna blir inte bättre än de som har motsatta åsikter. Hatet som drivkraft är förödande.

Jag gillar stilen i boken där Johannes är berättaren, detaljskärpan i beskrivningen av det vardagliga för tankarna till Knausgård. Det är realistiskt berättat, det finns inga zombies på Stockholms gator, det som händer känns tyvärr alltför trovärdigt och äkta. 

Semestern har inte ens börjat men första semesterboktipset är redan utläst. Läs, läs och diskutera! Kan tänka mig att Gardet passar utmärkt som bokcirkelbok.

En start i livet - Brookners första

Vid fyrtio års ålder visste doktor Weiss att hennes liv hade förstörts av litteraturen.

Det går ju inte att inte hänföras av en roman med den första meningen! Och Anita Brookners debutroman från 1981, En start i livet, släpper inte sitt tag om mig förrän den sista meningen...

Doktor Weiss heter Ruth i förnamn och det är hennes historia som berättas i romanen. Ruth lever med sina excentriska föräldrar och sin farmor i en våning på Oakwood Court i London. Det är farmodern som står för kontinuitet och trygghet medan den skådespelande mamman spelar upp scener i tid och otid. När farmodern gått bort och Ruth blivit äldre tar hon varje tillfälle i akt för att komma ut från hemmet, bort från det dekadenta livet där föräldrarna ter sig som stora barn under inflytande av mrs Cutler som "sköter om" hushållet.

Viljan att bryta sig fri är stor, men mod och tro på sig själv saknas, även egentligen små motgångar blir stora för ett osäkert själsliv. Paris är en längtan och till sist tar sig Ruth dit, här väntar livet, litteraturen och kanske ett nytt jag.

Precis som i Hotel du Lac skildrar Brookner på nära håll en kvinna, en yngre den här gången. Hon gör det på ett både inkännande och distanserat underhållande sätt. Hon gör personer och miljöer tydligt levande och låter dem samspela med varandra. Även bifigurer får egna rum i romanen, får författarens medkänsla och blick.

Om jag inte tar fel så är ytterligare fyra av Brookners böcker översatta till svenska - jag ser fram emot att läsa dem alla! Längtar faktiskt efter dem!

Dårskaper - Singerläsning

Det har gått några år sedan jag senast läste något av Isaac B Singer men något mer Jonathan Safran Foers Här är jag gjorde mig påmind om Nobelpristagaren.

Året är 1952, platsen New York. Här befinner sig författaren Aaron som några år tidigare lämnat krigets och nazisternas fasor i Europa. Han skriver för amerikanska tidskrifter med jiddischtalande läsare men fungerar också som något slags rådgivare för människor i stora eller mindre kriser. Ibland hade han nog själv behövt en rejäl rådgivare.

I Dårskaper, som utspelas i judiska kretsar, är förintelsen hela tiden nära. Minnet av de som försvunnit finns hela tiden där, samtidigt som människor som antagits vara döda plötsligt dyker upp på nytt. Så träffar Aaron vännen Max, en man som med sina ca 70 år är 20 år äldre än Aaron. Och med Max följer ett pärlband av andra bekantskaper. Aaron möter också Max unga älskarinna Miriam, de inleder i sin tur ett komplicerat förhållande som också färgas av nazismen.

Singer blandar det djupt allvarliga med snudd på osannolika ibland dråpliga händelser och möten. Genom människorna som skildras ställs frågor om rätt och fel, om vad som är möjligt att förlåta, om hur man lever vidare. Judarna som flytt Europa bildar ett slags familj där de kors och tvärs är älskare, älskarinnor, ställföreträdande föräldrar, vänner och syskon till varandra. Det jag starkast tar med mig från romanen är hur förintelsen fortsätter att gripa in i dessa människors liv, och att även de som överlevde i någon mån också dog.

Hotel du Lac

Anita Brookner (1928-2016) känner jag till namnet men har varken läst något av henne eller haft henne på den evighetslånga att-läsa-listan. Men så fick jag ett nyhetsmail från Toast, ett ställe jag inte brukar handla från men som har väldigt fina kläder. De har också ett magasin på nätet, som mailet handlade om, där de lyfter både resmål och kultur i olika former däribland både nyare och äldre litteratur. Och här dök Anita Brookners Bookprisbelönade roman från 1984 upp och lockade till snabb och intensiv läsning.

Edith i sitt blekrosa rum på Hotel du Lac satt med händerna i knät och undrade vad hon hade där att göra. Och kom sedan ihåg, och ryste.

Boken handlar om Edith Hope som lämnat England för tids semester och vila vid en sjö i Schweiz. Hennes vänner har mer eller mindre tvingat henne att fly fältet - och det har hon haft goda anledningar att göra. Fylld av nog både sorg och skam och en massa funderingar befinner sig Edith på Hotel du Lac, som romanen också heter, för att få någon slags ordning på tillvaron. I England finns älskaren David som hon skriver brev till, osäkert om de blir ivägsända.

Edith är författare till romantiska kärleksromaner (kärleken är dock svårare att hantera i det verkliga livet), hon är en rätt oansenlig iakttagare om man får tro berättarrösten. Fast man förstår rätt snart att Edith inte är fullt så beskedlig som andra tror. Och på hotellet finns det en hel del att iaktta! Vilka är alla dessa människor som sökt sig till hotellet så här alldeles innan det ska stänga för säsongen? Vad har de här att göra? Den resliga damen med hunden till exempel, eller mor och dotter som tar så stor plats - vilka är de? Det visar sig dock inte helt rätt att fånga deras karaktärer för Edith... Hon skriver lite, tar promenader ensam eller i sällskap och söker sig till byns café och sedan väntar måltiderna och sällskapandet på hotellet. Det yttre verkar rätt lugnt men det är rörigare inuti och det händer saker som får Edith att omvärdera sitt liv och se sig själv på ett kanske lite nytt sätt.

Det här var en roman helt i min smak! Här är både en engagerande yttre handling och intressanta teman och frågeställningar förmedlat genom ett roande persongalleri. När ord som "färgteve" dyker upp hajar jag till för texten känns tidlös, klassisk. Den sällar sig i läsminnet till t ex Kate Chopins Uppvaknandet, som kanske är helt olika i ord och ton?!

Anita Brookner - jag är så glad att jag hittat hennes författarskap, jag kommer att återvända till det och jag vill göra det snart. Hoppas, hoppas hon står på tur för nyutgivning hos något fint förlag!

Ett dopp i 70-talet

Agneta Pleijels Doften av en man som utspelas på 60- och 70-talet är kanske en del av en trend just nu? Av Åsa Moberg kommer en självbiografi någon gång i höst och Gun-Britt Sundströms roman Maken (1976) är aktuell som teater, även det under hösten. Av Åsa Moberg finns sedan tidigare Kärleken i Julia Anderssons liv, utgiven 2010 men skriven redan på 70-talet. Jag råkade läsa den. 

Julia är textilkonstnär med samhällsengagemang, hon arbetar med unga människor på glid och ger sitt stöd till vänner som hamnat i missbruk. Efter att ha skrivit en debattartikel om damtidningarnas på flera sätt smala ideal blir hon en röst som hörs. 

Julia lever med Rune, en äldre man grundad i författarens verklige livskamrat, i ett varmt, moget och hyfsat jämställt förhållande. Deras olika ålder är inget bekymmer. Tillsammans lämnar de Stockholms innerstad för en gård i skogen. Så möter Julia Hubert Meyer som i boken är Moderna museets chef och skapare men i verkligheten var Harry Schein. De båda finner varandra men Julia vill inte svika Rune, vill vara trogen. Hon vacklar mellan viljan till kontakt via brev, telefonsamtal och möten och viljan att bryta helt. Däremellan ömsinta möten, och stärkande samtal. Mobergs bild av Harry/Hubert läggs till den som visades i filmen Citizen Schein. 

Mobergs bok bjuder på ett dopp i 70-talet, rätt in i pågående diskussioner om kärlek, politik och samhälle. Julia analyserar det som sker omkring henne men också sig själv, ser med klar blick på sitt unga jag. Romanen hakar i Pleijels men saknar förstås blicken bakåt, men den borde väl finnas i den kommande biografin. Mobergs bok är intressant läsning om både ett liv och en tid. Men fick jag välja bort en sak så vore det den hoppande kronologin som mer störde än tillförde läsningen något. 

Årets Duras

Det har börjat bli en fin försommartradition här hos mig att läsa en bok av Marguerite Duras, årets bok blev Moderato cantabile. 

En pojke tar motvilligt pianolektioner hos en rasande pianolärarinna, han vill verkligen inte. Hans mamma Anne är med, snäll men frånvarande, lite disträ. En eftermiddag utspelas ett drama på ett kafé där en kvinna blir dödad. Det påverkar Anne och förändrar henne. Kanske är det hennes längtan efter förändring, dramatik, livsinnehåll som gör att hon börjar dricka vin på en bar efter pianolektioner? Där språkar hon med en man som intresserar sig för henne. Men innan fabrikerna stänger för dagen måste de bryta upp, den framstående maken väntas komma hem. Men mötena på baren blir allt längre, allt djärvare. Duras skriver drömmande, flyktigt, fantastiskt. 

Från Madrid till Gräsö - läst under veckan

Min vecka inleddes med ett par lediga dagar som jag nästan helt och hållet ägnade åt att hänga med näsan över en eller annan bok.

I Madrid drar en ung amerikan, Adam, omkring. Han är där för att driva ett poetiskt forskningsprojekt, lever av stipendiepengar och förväntas leverera. Han röker på, flanerar, försöker mörka sin obefintliga spanska och hittar på historier om sina älskade föräldrar som för att skapa sig ett nytt dramatiskt förflutet. Han hittar överhuvudtaget på, är falsk och oärlig och främmande inför den kreativa, skapande värld han hamnat i. Han är sitt eget forskningsprojekt i den här romanen som både roar och irriterar. Ben Lerners På väg från Atocha är en enerverande, läsvärd pralin om konst och skapande och om att komma till rätta med sin egen existens.

Veckan avslutades med Catrin Ormestads Det nionde brevet som jag kastat blickar mot sedan den kom förra året. Den utspelas på Gräsö strax utanför Öregrund, som är ett perfekt mål för en dagsutflykt från mitt Gävle (som för övrigt också är med på ett hörn i boken). Över till Gräsö har jag inte varit på men så sent som förra fredagen stod jag på fastlandssidan och tittade över mot ö-sidan. 

I romanen har Juliana efter flera år i Indien tillfälligt återvänt till sin sommarlovsö för att ta ett sista farväl av sin farmor Lea. Kvar på ön finns Julianas pappa Walter som blivit ensam på gården med kor, skörd och hund. Juliana håller sig för sig själv till Walters stora sorg, han som hoppats på att de skulle arbeta sida vid sida precis som när dottern var liten. Men här är hon nu, 35 år gammal, med ett helt liv som pappan inte känner till, med en hjärtesorg att läka. Kanske om de bara pratat med varandra de hade insett hur mycket de bär gemensamt. Men det är först när den mystiske och magiske Orlando dyker upp som även far och dotter närmar sig varandra. Orlando, främlingen, är där för att komma till rätta med sin historia, en historia som involverar de båda på gården. Men han möter också något han, trots sin förmåga att spå, inte ha verkat kunna förutse. 

Parallellt berättas Walters liv - om romerna som kom till ön och om den korta kärlek han fick uppleva som vände allt upp och ned. Om den lea Lea som förstörde så mycket.

Det nionde brevet är en roman om vi och dom där "dom" är romerna som kommer men också alla andra som på något upplevs hota öbornas livsstil, om att försöka försona sig med sitt förflutna, om att resa bort och komma hem. En bok jag kommer att tänka på under läsningen är Anne B Ragdes Berlinerpopplarna, som i både innehåll och stil påminner om Ormestads roman. Ibland vill kanske Det nionde brevet lite för mycket, det är många ämnen och relationer som ska avhandlas, dialogen känns inte helt klockren och den är lite för romantisk för vad jag är bekväm med. Men ändå, jag tycker om den här ö-skildringen, hur författaren låter personerna utvecklas och fördjupas vid tiden för midsommar. Och så lovar jag mig själv att nästa gång ta färjan över från Öregrund till Gräsö.