Från Madrid till Gräsö - läst under veckan

Min vecka inleddes med ett par lediga dagar som jag nästan helt och hållet ägnade åt att hänga med näsan över en eller annan bok.

I Madrid drar en ung amerikan, Adam, omkring. Han är där för att driva ett poetiskt forskningsprojekt, lever av stipendiepengar och förväntas leverera. Han röker på, flanerar, försöker mörka sin obefintliga spanska och hittar på historier om sina älskade föräldrar som för att skapa sig ett nytt dramatiskt förflutet. Han hittar överhuvudtaget på, är falsk och oärlig och främmande inför den kreativa, skapande värld han hamnat i. Han är sitt eget forskningsprojekt i den här romanen som både roar och irriterar. Ben Lerners På väg från Atocha är en enerverande, läsvärd pralin om konst och skapande och om att komma till rätta med sin egen existens.

Veckan avslutades med Catrin Ormestads Det nionde brevet som jag kastat blickar mot sedan den kom förra året. Den utspelas på Gräsö strax utanför Öregrund, som är ett perfekt mål för en dagsutflykt från mitt Gävle (som för övrigt också är med på ett hörn i boken). Över till Gräsö har jag inte varit på men så sent som förra fredagen stod jag på fastlandssidan och tittade över mot ö-sidan. 

I romanen har Juliana efter flera år i Indien tillfälligt återvänt till sin sommarlovsö för att ta ett sista farväl av sin farmor Lea. Kvar på ön finns Julianas pappa Walter som blivit ensam på gården med kor, skörd och hund. Juliana håller sig för sig själv till Walters stora sorg, han som hoppats på att de skulle arbeta sida vid sida precis som när dottern var liten. Men här är hon nu, 35 år gammal, med ett helt liv som pappan inte känner till, med en hjärtesorg att läka. Kanske om de bara pratat med varandra de hade insett hur mycket de bär gemensamt. Men det är först när den mystiske och magiske Orlando dyker upp som även far och dotter närmar sig varandra. Orlando, främlingen, är där för att komma till rätta med sin historia, en historia som involverar de båda på gården. Men han möter också något han, trots sin förmåga att spå, inte ha verkat kunna förutse. 

Parallellt berättas Walters liv - om romerna som kom till ön och om den korta kärlek han fick uppleva som vände allt upp och ned. Om den lea Lea som förstörde så mycket.

Det nionde brevet är en roman om vi och dom där "dom" är romerna som kommer men också alla andra som på något upplevs hota öbornas livsstil, om att försöka försona sig med sitt förflutna, om att resa bort och komma hem. En bok jag kommer att tänka på under läsningen är Anne B Ragdes Berlinerpopplarna, som i både innehåll och stil påminner om Ormestads roman. Ibland vill kanske Det nionde brevet lite för mycket, det är många ämnen och relationer som ska avhandlas, dialogen känns inte helt klockren och den är lite för romantisk för vad jag är bekväm med. Men ändå, jag tycker om den här ö-skildringen, hur författaren låter personerna utvecklas och fördjupas vid tiden för midsommar. Och så lovar jag mig själv att nästa gång ta färjan över från Öregrund till Gräsö.