Två dagar på Skeppsholmen - #sthlmlit

Solen strålade och löven lekte guld på Skeppsholmen, Stockholm, där jag tillbringade större delen av helgen. Det var dags för årets upplaga av Stockholm Literature och mitt andra besök där.

Förra gången, 2013, fick jag lyssna till några av mina absoluta favoritförfattare t ex Chimamanda Ngozi Adichie och Jan Kjaerstad. Årets startfält var inte samma drömuppställning på förhand men dagarna bjöd förstås ändå på flera intressanta, inspirerande möten med författare jag läst in mig på inför litteraturdagarna.

Sex scensamtal hann maken och jag lyssna på under helgen. Det handlade om den kreativa processen, om konstens möte med litteraturen, om sagans inflytande, om att odla sin trädgård, om historiens makt över nuet, om död och förtvinade penisar...

Vilka var mina höjdpunkter?

• Jamaica Kincaids levande beskrivning av sin väg in i litteraturen, om sin skrivprocess och om det onödiga med lyckliga slut. Hennes viftande händer tyckte jag om liksom hennes humor.
• Mästarmötet mellan Sjón och Ngugi wa Thiong'o som förde samman Island med Kenya.
• Dorit Rabinyan och Elisabeth Åsbrink som verkligen möttes på scenen i ett samtal om bland annat "what if". 
• Don DeLillos röst och rytm när han läste ett utdrag ur sin senaste roman under samtalet på scenen.
• Det surrealistiska samtalet mellan Martina Montelius och den japanska poeten Hiromi Itõ. Vad var det vi var med om?
• Påminnelsen om hur viktiga översättarna och tolkarna är för litteraturens röster - och för oss som tar del av dem.
• Att vi råkade bo på samma hotell som flertalet författare och fick så att säga både Kincaid och wa Thiong'o till frukost.  
• Att, om än snabbt, återse bokvänner/bloggare och träffa på några nya.

Var det någonting som inte fungerade?

• Lite för ofta saknade jag lyhördhet och nyfikenhet i samtalen. 
• Här var samtalsparters som hellre ville driva sin tes än lyssna in vad författaren egentligen sade.
• Här var författare som hellre än att svara på frågor och delta i samtalet på ett föreläsande sätt upprepade tidigare nötta fraser. 
• Det är fint om huvudgästerna snabbt släpps in i samtalet. Det hann till exempel gå 15 långa minuter innan det intervjuande paret Kristina Sandberg/Mats Kempe lät Jamaica Kincaid komma till tals. 

När möten genom samtal fungerar och lyfter kan det bli fantastiskt. Så min förhoppning är att man väljer samtalspartners mer omsorgsfullt nästa år. Men. Allt som allt är jag mycket nöjd med helgen! Så klart.

Roligt var också att vi hann slinka in på releasefesten för Natur & kulturs tidskrift Revy. Exakt när Athena Farrokhzad inledde sin uppläsning ramlade vi in på Musikaliska. Det var fint.

Nu ska jag läsa de sista 20 sidorna i Toni Morrisons Jazz som hela första alnlånga numret handlar om.

Uppladdning inför #sthlmlit - Máni Steinn pojken som inte fanns

En författare som kommer till Stockholm Literature som jag inte läst men som jag i alla fall har koll på är isländske Sjón (pseudonym). Däremot har jag nog hört honom eller hans låttexter när jag lyssnat på The Sugarcubes kanske mest känt som Björks gamla band...

Först ut i min Sjón-läsning blev Máni Steinn - pojken som inte fanns som handlar om 16-årige Máni. Han är en outsider i Reykjavik, året är 1918. Máni driver runt på gatorna eller sitter i någon av stadens två biosalonger - han lever (kanske överlever) sitt liv genom filmen. Han har flyktiga relationer med andra (äldre) män och lever ett liv vid sidan av. Och så finns här Sóla som lånar drag från filmstjärnorna. Samtidigt drabbas Island hårt, dels av vulkanen Katla som spyr sin eld och lava över ön och dels av Spanska sjukan som tar många liv under kort tid. Kanske är biograferna som så många besöker del i spridningen av sjukdomen?

Sjón berättar drömlikt om en människa i utkanten, om att leva som den man är eller om att vara ung, om att finnas till hands när man behövs som mest. Det är så tätt, starkt, fint skrivet och mot slutet oerhört drabbande. Den här texten gick förbi alla "skyddslager" och jag blev väldigt tagen av den. 

Så nu ser jag visst ännu mer fram emot det här samtalet:

Ngũgĩ wa Thiong’o & Sjón

SÖN 30 okt kl 14.15-15.00 (en)

Auditoriet

Berättelser med oväntade likheter

Möt två författare som båda har vuxit upp i länder med starka berättartraditioner. Hur förhåller de sig som moderna författare till traditionen? Och hur förklarar de att de kenyanska kikuyulegenderna och isländska sagorna är så lika varandra?

I samarbete med Modernista, Alfabeta och Islands ambassad.

 

Uppladdning inför #sthlmlit - Pojken som läste Jules Verne

En författare som jag inte ens hört talas om innan programmet till Stockholm Literature släpptes var spanska Almudena Grandes. Men nu har jag läst Pojken som läste Jules Verne från 2012.

Det hela börjar 1947 i Andalusien. Nino är sådär 9 år när romanen börjar, han är liten till växten vilket oroar hans pappa. Pappan är civilgardist och familjen bor på förläggningen, ständigt störda av det som pågår utanför. I bergen finns partisanerna, gerillan, motståndarna till makten. Till bergen flyttar också Pepe Portugisen, som inte alls är portugis, och trots stor åldersskillnad blir Pepe och Nino goda vänner. Pepe blir en förebild genom sitt fria sätt att leva och Nino vill inget hellre än att vara som han är. Det är också genom Pepe som Nino börjar läsa Jules Verne och hans fantastiska böcker.

Boken har även en mytomspunnen hjälte, Cencerro som leder gerillan och som får mig att tänka på Zorro. Han verkar komma undan hela tiden, eller uppstå i ny skepnad. Han väcker beundran även bland de som inte alls står på gerillans sida. Men det pågår en blodig strid mellan gerillan och armén som sätter stor press på Nino och hans familj. Dessutom finns det angivare på båda sidor - vem kan man lita på?

Grandes berättar om vänskap, om att växa upp, om litteraturens makt, lite om kärlek och om lojaliteter. För vem ska man vara lojal mot, egentligen? Är det tillåtet att inte göra som föräldrarna vill och inte följa deras önskan? Att ha sin alldeles egen uppfattning om vad som är rätt och riktigt och själv välja sida? Och måste man verkligen kunna skriva på maskin?

Ibland låter Grandes läsaren ligga steget före, förstå sammanhang innan Nino och de andra gör det. Så får jag känna mig lite smart och förväntansfull. För visst kommer tanken ikapp även romanfigurerna. Glad är jag över att ha hittat till Grandes och hennes roman som innehåller vad jag söker efter mest i min läsning - en djup och bra berättad historia på ett språk som inte skaver. Och så är jag nyfiken på samtalet jag ska höra:

Almudena Grandes & Majgull Axelsson

LÖR 29 okt kl 15.15-16.00 (sp/sv)

Auditoriet

När ska såren läkas?

Vad händer med ett samhälle som vill gräva ner det förgångnas konflikter och brott? Varför tycks vissa berättelser ha en möjlighet att bryta tystnaden kring det outhärdliga så att många orkar lyssna?

I samarbete med Norstedts.

Uppladdning inför #sthlmlit - Se Nu Då

Se Nu Då är ett återkommande mantra i Jamaica Kincaids roman. Tiderna är samtidiga, glider in i varandra, så snart blir Nu Då. I tidens flöde finns mrs och mr Sweet i ett äktenskap som inte är särskilt rart längre. Mr Sweet hatar sin mrs som kanske kom med en bananbåt till USA och vill gärna se henne död.

Han sitter annars helst i sitt rum ovanpå garaget och komponerar musik. Hon ägnar sig åt att odla ovanliga växter eller sitter och funderar på sitt liv vid skrivbordet och skriver. Två barn har det äkta paret, både deras namn (Heracles och Persephone) och deras egenskaper andas myter. Den här familjens egen mytologiska historia är komplicerad och svajig och på väg att gå alldeles sönder. De bor i författaren Shirley Jacksons hus i New England, jag är inte helt säker på vilken betydelse det har för historien.

Kincaid berättar associativt och med upprepningar som jag omväxlande tycker är effektfulla och extremt jobbiga. Det är en text som kräver närvaro och koncentration och när jag är där i texten så njuter jag av ord, tonfall och infall, av skiftningarna mellan inre och yttre handling (även om det inte är händelser som driver läsningen framåt). Ibland när den påtagliga verkligheten tränger igenom, på riktigt tränger igenom, texten, då bränns det.

Jag ser mycket fram emot söndagens samtal mellan Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg.

Jamaica Kincaid & Kristina Sandberg

SÖN 30 okt kl 11.15-12.00 (en)
Auditoriet

Livet på Antigua och i Örnsköldsvik

När Kristina Sandberg för första gången klev in i Jamaica Kincaids litterära universum förändrades hennes sätt att se. Vad var det hon upptäckte? Ett samtal mellan två författare från olika kontinenter med djupgående beröringspunkter.

I samarbete med Tranan.

Uppladdning inför #sthlmlit - Upp genom mörkret

Medan andra peppar inför Bokmässan har jag siktet inställt på ett litterärt mål lite längre fram, nämligen Stockholm Literature som jag kommer att besöka för andra gången. Innan dess vill jag gärna ha läst i alla fall något av de flesta författare jag kommer att lyssna på. Först ut blev Upp genom mörkret som är Ngugi wa Thiong'os debutroman från 1964

Författaren skildrar tiden strax innan Kenya blev fritt och självständigt. Vägen mot frihet är kantad av våldsamma sammandrabbningar mellan olika grupperingar där den kikuyu-dominerade motståndsrörelsen Mau Mau är en*. Det politiska skeendet är centralt i romanen men skildras genom en familj och särskilt genom pojken Njoroge.

Njoroge ser sin önskan gå i uppfyllelse när han får börja i missionärsskola, han vill något annat än sina äldre bröder och drömmer om en högre utbildning. Läsaren följer Njoroges skolgång och utveckling till ung man. Medan Njoroge går i skolan som stammar ur kolonialväldet kämpar hans bror för landets frigörelse, frustrerad över bland annat pappans passivitet i väntan på att få tillbaka sin jord. Författaren låter många sidor rymmas i familjen. Här finns också en nära vänskap skildrad mellan Njoroge och en flicka vars far ses som en fiende till Njoroges familj. Det är bäddat för spänningar som är både politiska och personliga.

Även om Ngugi tagit tydlig ställning för Kikuyus rätt till sin jord och sitt land, och kritiserat inte bara de tidigare kolonisatörerna utan även t ex de storföretag som i deras efterföljd tagit jord, så speglar han i sin roman flera sidor av konflikten och olika förhållningssätt. Som läsare låter han mig engageras i Njoroge men också i kampen för ett fritt land. Njoroges personliga strävan efter utbildning och kunskap  är betydelsefull - liksom den kollektiva kampen för ett befriat land. Det går att hålla flera tankar i huvudet samtidigt och Ngugi gör det.

Detta var ett starkt första möte med Ngugis författarskap. Extra spännande också med tanke på att romanen skrevs så tätt inpå, kanske samtidigt, som tiden den skildrar. Det är inte historia som skildras, det är inte ett skeende sett genom backspegeln - det är här och nu. Jag tycker närvaron i tid känns vid läsningen. Rumsligt befann sig dock författaren som student i Uganda när debutboken sammanställdes. Jag läser gärna mer av författaren och ser fram emot söndagens programpunkt på Stockholm Literature:

Ngũgĩ wa Thiong’o & Sjón

SÖN 30 okt kl 14.15-15.00 (en)

Auditoriet

Berättelser med oväntade likheter

Möt två författare som båda har vuxit upp i länder med starka berättartraditioner. Hur förhåller de sig som moderna författare till traditionen? Och hur förklarar de att de kenyanska kikuyulegenderna och isländska sagorna är så lika varandra?

I samarbete med Modernista, Alfabeta och Islands ambassad.

*Romanen inleds med ett förord som sätter in romanen i den politiska kontexten (och tyvärr berättar lite för mycket om bokens handling).