Den här veckan har jag efter jobbet ägnat mig åt en snabb och svettig läsning av en riktigt bra roman - som växlar handlingen mellan USA och Haiti. Mellan de som inte har och det som har, mellan kärlek och hat.
Mireille besöker sina rika föräldrar på Hatiti tillsammans med sin man och lille son. En dag ska de åka till stranden, pojken ska för första gången bada i havet. Men de omringas av bilar med beväpnade män och den lyckliga idyllen förvandlas till ett helvete. Mireille kidnappas och hålls fången i ett rum som i hennes värld är en bur där hon utsätts för de hemskast tänkbara övergrepp. En lösensumma krävs av hennes far - som istället för att direkt betala för sin dotters liv följer sina principer, försöka rädda det han har och sviker.
Tretton långa dagar går, fyllda med brutalitet, skräck och ångest. Mireille tappar tron på överlevnad, hon vill utplåna sig, vara ingen - men återuppstår. Vägen tillbaka är lång, svår och sårig både för Mireille som är direkt berörd och för hennes anhöriga som inte förstår situationen fullt ut, inte får närma sig.
Vad gör fattigdom respektive välstånd med människor, hur formar det oss och vårt sätt att se vår medmänniska? Vad gör det vilken färg vår hud har? När upphör man att vara människa? Det är frågor som vävs in i Roxane Gays smärtsamma, starka och vackra romantext I vilt tillstånd där läsaren alltså följer Mireille och hennes familjs öde. I tillbakablickar får vi en fint skildrad kärlekshistoria som kontrast till mörkret. De balanseras bra mot varandra och gör romanen uthärdlig. Det finns godhet och kärlek. Också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!