Strålande sol - strålande konstrunda

Idag packade vi picknick-korgen och åkte på hemester i ett sommarvackert Gästrikland för att titta på konst! 30 juni visade sig vara en ovanligt vernissage-tät dag.

Första stoppet gör vi i Gammelstilla bruk där min käre make bidrar med tre verk. Vi stred om särskilt en av tavlorna innan, det visade sig nämligen att jag för en gångs skull är den som vill spara, hålla kvar hemma. Så "Kanotisten" får du gärna låta hänga kvar oköpt - men åk dit och titta! Hobbymålarna håller hög klass och bjuder på stor variation.

Gammelstilla är ett riktigt smultronställe och passar utmärkt för en medhavd lunch.

Sedan far vi till nästa ställe, till det jubilerande Hönshuset i Torsåker. Här finns också konst av flera olika konstnärer, men dessa är professionellt verksamma. Husets charm bidrar till en fin konstupplevelse, likaså den goda jordgubbsbakelsen. Konst ute, konst inne, frid i hjärta, sol i sinne.

In i varma bilen igen och så gasar vi vidare till konstnärshemmet Tallbo utanför Järbo. Här har vi också varit förut. Spridda i olika hus på gården presenteras några konstnärer, med arbeten i olika form, innehåll och uttryckssätt. Om man skulle råka bli lite grann besviken på det man ser uppvägs det snabbt av den vackra omgivningen. 

Vi avslutar i Mackmyra med att gå, inte på whiskyprovning men på en skulpturvandring i bruksparken där ägg vilar vid dammen.

Hemma efter en lång konstrunda hör vi P2:s sändning från jazzfestivalen Bangen i Sandviken. 

Gästrikland Rules! 

Midsommar med huliganerna

Årets midsommarafton ägnade jag åt att njuta av solen, äta god mat och sträckläsa Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök. Boken är inte så märklig som jag tyckt den framställts som genom recensionerna jag läst tidigare, det märkligaste är nog den svenska titeln. 

Innehållet kretsar kanske som baksidestexten säger runt skivbolagsbossen Bennie och hans assistent Sasha, men inte direkt utan nästan hela tiden via de människor de kommit i kontakt med på något sätt. I stora delar av berättelsen är de bifigurer i andras liv, snarare än romanens huvudpersoner. Historien vävs kring musik, och rockbands upp- och nedgång. Människor faller och reser sig i takt med att tiden går och tiderna förändras. Det är dåtid, nutid, framtid - allt sammanvävt på ett snyggt, eller om man hellre vill konstruerat sätt - jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker. 

Det är en roman av det mångstämmiga slaget, vilket jag gillar, den kräver bläddringar fram och tillbaka för att se hur och varför. Det är en roman jag har svårt att slita mig ifrån, den har ett driv, ett språk och en stämning, ibland dråplig, som jag gillar, men ändå tror jag inte den ger något bestående läsminne. För utan att tycka den är på något sätt dålig hade jag, tror jag, hoppats att 2011 års Pulitzerprisbelönade roman skulle ge mig en något mer omvälvande läsupplevelse. Nu har jag läst en smart, rapp och listig roman, och med det är jag så klart nöjd.

Berlin i bokform

Berlin som svaret på längtan efter frihet förenar Himmel under Berlin och Ryssdisco. Författarna till böckerna, Jaroslav Rudis och Vladimier Kaminer är inflyttade Berlinare från Tjeckien respektive Ryssland. Det är rörligt och rörigt och när jag tänker tillbaka på böckerna, den ena läst tätt efter den andra, försvinner de in i varandra och bildar ett gemensamt läsminne av tråcklande tunnelbanor, som skapar en berättelsens röda tråd, avbruten på stationers vis. 

I båda romanerna finns utifrånperspektivet på staden och dess gator, staden är verkligt närvarande i texterna.  Men i Himmel under Berlin är kanske Berlin under marken, U-Bahns-Berlin, det mest verkliga. Här startar den musicerande huvudpersonen sitt nya liv. Berättarna har ett slags road antropologs blick vilket särskilt i Ryssdisco gör läsningen behagligt underhållande. 

Efter en myggig midsommarhelg tröstas jag av detta

"På mig verkar Berlin som en kurort. Framför allt tack vare det milda vädret. På sommaren är det sällan hett, på vintern aldrig riktigt kallt. Och de finns få myggor, här i Prenzlauer Berg egentligen inga alls." (Ryssdisco)

Små iakttagelser som fångar in en stad i världen.

Det här var en fin start på presemesterläsningen!

Gott norskt!

De anlagda bränder som rasade vid tiden för berättarens allra yngsta barndom har blivit en del av hans minne, en del av lilla norska Finslands kollektiva minne. Det var en tid som kändes overklig för alla de som var nära och i värsta fall blev direkt berörda, och en nyhet bland andra i nationell media. I Innan jag brinner korsar Gaute Heisvoll dåtidens bränder med sitt direkta nu och sin upptäcktsfärd i brev, dagböcker och samtal, och i sin egen personliga historia. Varför blir livet så som det blir? Varför gör vi de val vi gör? Och varför tände en ung man eld på husen i byn?

Se där, ännu en norsk stark och ung författare som får mig att återigen beundra grannlandets pågående litterära skatt... Heivoll gästar bokmässan i Göteborg. Kanske, kanske kan jag lämna Gävleborgs fina gröna monter en stund?

Presemesterläsning

Istället för välja lämplig litteratur inför sommarens semester tänker jag nu på presemesterläsning. Om man börjar ladda för ledighet redan nu så  borde den väl mentalt bli längre än fyra veckor? Staplade i trappan har jag ett gäng böcker med tema Berlin (ja även Ryssdisco). Lockande läsning, nicht wahr?

Mein Liebling närmar sig sommaren på ett lite annat sätt. Han fräschar upp det tyska språket (och förhållandet?) med hjälp av denna tidskrift

Blåst och eld

"När vinden stod på från nordost brukade dörren till biblioteket blåsa upp. Vinden pressade upp den på glänt; det hände flera gånger medan jag var där och ensam gick mellan hyllorna. Jag minns det säregna  ljudet av blåsten genom dörrspringan, det tjöt och gnällde, och jag glömmer det aldrig. När det blåser tänker jag på böcker."

Annars är det mer eld än blåst i Gaute Heivolls nyss påbörjade Innan jag brinner. Jag känner en varm lycka över att ha mött ännu en välskrivande norsk författare.

Starkt Sydafrikanskt

Den här fantastiska romanen har tagit lång tid för mig att läsa. Det beror tror jag på dess smärtsamma kraft, som kräver något mer än trötta efter-jobbet-timmar. Den kräver koncentrerad lästid.

Det här är, tänker jag, litteratur när den är som mest på allvar. När den tror på sin styrka i språk, stil och innehåll. När författaren vill något mer än att berätta en god historia, vill krypa under skinnet på läsaren med det mer eller mindre påtagligt obehagliga. Det är en genomträngande, inträngande skildring av en relation mellan två människor som binder dem hårt vid varandra med omväxlande roller, i ständigt beroende, på vilket sätt uppdagas sakta för läsaren under de dryga 700 sidor Marlene van Niekerk använder. Och hon använder dem mästerligt, här finns inte ett uns av pladdrighet, inte det minsta utrymme i onödan. Kanske har van Niekerk skrivit romanen som kommer att sälla sig till de odödliga, till klassikerna? Det är en viktig roman om ett förgörande system, om relationer tänjda till bristingsgränsen. Men det är en viktig roman där viktigheten aldrig tar över, det är fulländad litteratur.

Imorgon ska jag lämna tillbaka den försenade boken till glädje för de som väntar på den.

Yoko-fever

I somras besökte maken och jag Wanås skulpturpark i krokarna runt Hässleholm där vi bl a såg Yoko Onos interaktiva verk. Hennes tro på mänskligheten är stor och hon själv i sin utstrålning inspirerande, likaså detta att vara ett med sin tid och samtidigt stå utanför den. Nu är hon igen aktuell på den svenska konstscenen och i svensk media. 79 år, young at heart och kvittrande.

Skyladders, Wanås 2011

14 maj Yoko Ono ‏@yokoono

"Welcome to time. The great equalizer of all things."

79 år cool. Bild från svd.se

Situationen i Syrien är akut!

Innan du går på lunch - agera!



Från Geroge Smiley till Woody Allensk humor

Regnet har öst ned hela dagen, och varit en god anledning till att inte ens sticka näsan utanför dörren. Kvällen har maken och jag ägnat åt att se film. Först Tinker Tailor Soldier Spy som, vilket jag förstod redan innan, jag måste se om ett par gånger för att till fullo hänga med i. Den gjorde sig inte riktigt på tjockteve och för mig som är i det närmaste ansiktsblind var det kanske extra svårt att följa med. Eller så var det helt enkelt lite för svårt. För mig. Ändå ser jag, förstår jag, att det är bra! Riktigt bra. Detaljerna, hantverket, det är värt något även när historien i viss mån går mig förbi. Nåja, kanske inte helt och hållet förbi. Alla biobesökare ska dock vara glada över att jag såg den hemma i soffan, för maken fick flera gånger rycka in som sufflör.

Tappad skärpa

Enklare var det med en gammal Woody Allen - Deconstructing Harry. Den dag Allen lämnar (film)världen kommer det att uppstå ett stort tomt hål. Filmen som jag tror är från 1997 har jag tänkt på lite då och då, men ändå var den inte alls så som den såg ut i mitt minne. Jag har tänkt på scener där berättaren blir luddig i kanterna, blir "blurry", och tappar fokus och självkänsla. Sådana scener finns i filmen men är inte lika framträdande som i mitt minne. Så är det ofta tycker jag, att vid omläsning av bok eller av omtittning av film jag fäst tyngden vid det i utkanten sedda/lästa, kanske för att det slagit an en viss ton hos mig just vid det första ögonblicket jag tillgodogjort mig filmen eller boken. Filmen så som jag såg den ikväll är på inget sätt en besvikelse, mer en förvåning.

Det märks tydligt vilken kreativ själ filmskaparen är, att han har idéer som i sig skulle kunna utgöra en hel film men i filmen blir till t ex återberättade noveller. Berättelser i berättelsen. Jag gillar det väldigt mycket och att döma av filmomslaget gjorde kritikerna det också då när den kom, och det var väl ungefär då när den var ny som jag först såg den.

Nu väntar en kopp te innan läggdags, tidigare drack vi ett smakrikt rött argentinskt vin - Chakana - som gick utmärkt ihop med såväl Tomas Alfredsons grådassiga agenter som Woody Allens mer färgstarka personporträtt (förutom de blurry, då).

Reseplanering pågår

Det finns reseguider och så finns det reseguider. En av mina favoriter har kommit att bli Lonely Planets City Guide som är informativa och uppdaterade och ett lite mer avslappnat alternativ till t ex Första klass reseguider. Det kan vara nog så stimulerande att läsa en guidebok utan resa i sikte, men än mer inspirerande är det förstås att läsa in sig inför en faktisk kommande resa. När maken firar 40 år i sommar ämnar vi bege oss på en liten tur. Kanske har operahusen stängt för säsongen? Men City Guidens ord roar mig i alla fall hemma vid köksbordet

"Not many cities afford themselves the luxuary of three state-funded opera houses, but then opera has been popular in Berlin ever since the first fat lady loosened her lungs...."

Jenny B/Kulturdelen har försett mig med väl valda litteraturtips och i hyllan har jag Isherwoods Farväl till Berlin. Och i dagens DNBoklördag är det Berlintema så jag känner mig ovanligt trendig.

Berlin. Det verkar inte vara något problem att fylla tiden där, att finna saker att se, göra, smaka. Men kanske har du något tips på hur man som bäst firar en älskad make som i sin tur älskar t ex konst, teknik och god mat? Avresa: senare delen av juli.