Ett år är snart till ända och i tankarna summeras tiden som varit. Påminns om att åren går, rusar skenar för en del.
"Du
som tycker
att dagarna går
och
livet flyr.
Tag dig samman
och gör nånting
onyttigt."
Ingrid Sjöstrand utmanar och uppmanar. Ibland är det ju så där enkelt. Nu är det Tomas Tranströmers tur
III
Espresso
"Det svarta kaffet på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.
Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.
Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.
I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.
Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,
som ger en välgörande stöt: Gå!
Inspiration att öppna ögonen."
Gå! Ett imperativ att blint lyda? Ett årsskifte eller som i detta fallet decennieskifte väcker många tankar - om människor som hittat vägen in i mitt liv här eller i det mindre digitala livet, om människor som inte längre finns. Jaques Werup har satt samman ett par av de vackraste meningar jag vet. Fast det är inte förrän nu jag kommit underfund om att de är hans.
"Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig."
Dikterna i inlägget är hämtade ur samlingen Det bästa som kan hända - 70 poeter om livet en bok jag säkert återkommer till. Till dig som läser här önskar jag just det inför kommande år - det bästa som kan hända.
Året avslutas med ett stycke mjuk poesi
"vi talade med bokstäverna och
böckerna och sade, kom...
eller var det de som sade, kom!?
så var det - det var de som sade, KOM
vi skall göra er till poeter, små, tillräckligt
små för att ni ska kunna rulla ihop er i en
förklädesficka NÄR NI ÄR TRÖTTA... vi ska
ge er ord...ord och lurviga svansar, örontofsar
ska ni få och morrhår och små mjuka tassar,
pennstumpar ska ni få, ja-a-då, och skrivböcker,
så många ni vill...jamen ni ska skriva oss, det
ska ni, ni ska göra oss levande, ni ska ge oss liv!
(eller så sa de bara så där:...vi ger skrivmaskinerna
åt poeterna, vi låter dem skriva, rofyllt ända in på
småtimmarna!
eller så här:...såja, mina småpoeter skriv
på era skrivmaskiner av velour,
fler och fler mjuka dikter!)"
av, återigen, Eva-Stina Byggmästar, Men hur små poeter finns det egentligen
Ett nytt läsår kan börja.
torsdag 31 december 2009
onsdag 30 december 2009
Konst i handen
I lördags åkte jag till Stockholm för att se Nationalmuseums utställning med verk av Caspar David Friedrich (1774–1840). Den tyske konstnärens målningar är mångbottnade - på samma gång lyriskt skimrande vackra som eftertänksamma om livets förgänglighet. Hans verk finns inte i svensk ägo, utställningen bygger på inlånade målningar. Däremot finns hans konst att beskåda på ett par svenska bokomslag. Mitt seende har nog blivit selektivt efter utställningsbesöket för böckerna lyser mot mig på biblioteket.
Så är Friedrich i all sin (tidigare) bortglömdhet var mans konst. En bit storverk att hålla i handen.
Om utställningen, som pågår till 10 januari, finns en fin innehållsrik text hos Kulturdelen.
Så är Friedrich i all sin (tidigare) bortglömdhet var mans konst. En bit storverk att hålla i handen.
Om utställningen, som pågår till 10 januari, finns en fin innehållsrik text hos Kulturdelen.
tisdag 29 december 2009
För små skrivbiträden
Varje gång jag öppnar Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen har nya dikter tillkommit. Så levande tycks hennes samling vara.
"är mycket
nöjd med löven, de gömmer
så bra. dikterna fyller löven,
från kant till kant och mer än så
går över på andra sidan mjukt
med tunna sirliga linjer...
det var så bokmalarna snickrade
bokkojor, av böcker gjorde de
hemlika miljöer underbart vackra
för små skrivbiträden."
"är mycket
nöjd med löven, de gömmer
så bra. dikterna fyller löven,
från kant till kant och mer än så
går över på andra sidan mjukt
med tunna sirliga linjer...
det var så bokmalarna snickrade
bokkojor, av böcker gjorde de
hemlika miljöer underbart vackra
för små skrivbiträden."
söndag 27 december 2009
Ingen frid i julläsningen
Julen är i sin mesta ursprunglighet en kärlekens och fridens högtid. Det har inte avspeglats det minsta i böckerna jag läst under december månad. Tvärtom har de kantats av katastrofer av det kollektiva eller personliga slaget. Läsningen har trots det varit lättsam. Något jag funderat på är hur fienden skildras och hur katastrofen används berättartekniskt.
Joseph O'Neill låter i sin roman Nederland terrorattacken, 9/11, vara en direkt katalysator för händelserna som följer. Den berör personligen de människor författaren skildrar och griper in i deras liv genom att splittra familjen. Berättelsen kommer sedan att handla om hur personen inleder en bekantskap med en ska det visa sig opålitlig entreprenör. Cricketen blir så det regelsystem de har att hålla sig i efter att världen och familjen rasat samman.
För att tillfredsställa suget efter fluffiga karameller läser jag Jane Greens 39-års krisen som på ytan är en kreation i rosa. Men även här är katastrofen utgångspunkt för händelserna. I en terrorattack omkommer Tom vilket får till följd att vänner som inte träffats på många år återförenas och fortsätter att påverkas av den döde. Det är en lättuggad bok, helt rätt i sin genre.
I Paul Austers Mannen i mörkret finns 9/11 i bakgrunden men vi mötet mannen som efter en bilolycka ligger i en säng i sin dotters hus och väntar på att återhämta sig. Under tiden och för att fly den grymma verkligheten hittar han på berättelser (som är minst lika obehagliga som livet omkring honom). Den Auster jag känner sedan tidigare hade vridit den här historien varvet runt men innan den biter sig själv i svansen bromsas berättelsen upp och mannens fantasier läggs åt sidan för att istället ge utrymme för dotterdottern. Hon i förvirrad sorg efter att fästmannen dödats i kriget mot terrorismen. Den personliga katastrofen har ursprung i den kollektiva men det är den personliga berättelsen som skildras, eller som huvudpersonen i det längsta undviker att berätta.
Håkan Nesser låter den personliga tragedin drabba huvudpersonerna i romanen Maskarna på Carmine Street som tycks utväxt ur Austerland. Efter att den 4-åriga dottern försvunnit flyttar författaren Eric tillsammans med sin fru från det okända landet i Europa till NY. Ett nytt liv ska ta sin början, i bestört saknad efter dottern, mysteriet växer när Eric börjar tvivla på sin hustrus göranden. Som sig bör finns den en knut som ska lösas upp, den styr Nessers romanupplägg. Jag kan dock inte låta bli att undra varför Nesser låter historien koka över som den gör. Stopp det räcker. Tänker jag.
Mary Ann Shaffer skriver i romanen med den krångliga titeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap om några människor på kanalön vid tiden strax efter andra världskriget. Romanen är skriven i brevform där en författare av en händelse kommer i kontakt med ett litterärt sällskap på ön, skapat under tyskarnas ockupation av ön. En livlig brevväxling växer fram mellan författaren och de boende på ön, hon blir alltmer personligt involverad i deras liv. Denna lättsamma berättelse har inslag av mörker då den också gestaltar vistelser i förintelseläger men är ändå tyvärr ganska lätt glömd. Fienden som i det här fallet är de tyska soldaterna ges här ansikte och får av författaren viss empati. Det inleds till och med relationer mellan soldater och ö-bor. Fienden har mänskliga drag. Och det här har jag funderat lite på, utan att dra några stora (eller små) växlar på temat efter bara dessa böcker. Samtidens terrorister är i litteraturen ansiktslösa. Det byggs ingen bro mellan förövare och offer på det sätt som sker i Shaffers roman. Situationen är en annan - angreppen kommer hastigt, soldaterna är inte synliga på gatan. Striden pågår samtidigt långt borta på andra gator, i främmande icke-västerländska miljöer. Kanske måste tid passera, distans skapas innan berättare kan skapa flerdimensionella möten med fienden. Om det nu finns något intresse i att lära känna fienden.
Julhelgen ägnas slutligen åt en roman jag valt enkom för att den utspelas under 20-talet, Dimmornas hus av Kate Morton. Även här finns kriget, det första världskriget, med. Men framförallt är romanen ett melodramatiskt familjedrama. En historia jag lika väl hade kunnat vara utan. Motreaktionen efter den senaste tidens läsning (även om jag varmt rekommenderar Auster och O'Neill och lite svalare Nesser) låter inte vänta på sig. Snabbt, i desperation, skriver jag ned romantitlar och författare jag verkligen inte vill ha olästa eller som jag vill läsa mera av.
Det skulle kunna vara läslistan från helvetet men är ett läsarmanifest, en påminnelse, om litteratur som överlevt, som inte är förslappad utan anstränger sig för mig som läsare. Till listan läggs också den utsökt utvalda julklappsboken från Vixxtoria. Det är inte vid bibliotekets nyhetshylla jag kommer att hittas nästa år, snarare i magasinets dunkla vrår. Detta förstås när jag inte sitter uppkrupen i fåtöljen med en "dammig" klassiker i handen.
Joseph O'Neill låter i sin roman Nederland terrorattacken, 9/11, vara en direkt katalysator för händelserna som följer. Den berör personligen de människor författaren skildrar och griper in i deras liv genom att splittra familjen. Berättelsen kommer sedan att handla om hur personen inleder en bekantskap med en ska det visa sig opålitlig entreprenör. Cricketen blir så det regelsystem de har att hålla sig i efter att världen och familjen rasat samman.
För att tillfredsställa suget efter fluffiga karameller läser jag Jane Greens 39-års krisen som på ytan är en kreation i rosa. Men även här är katastrofen utgångspunkt för händelserna. I en terrorattack omkommer Tom vilket får till följd att vänner som inte träffats på många år återförenas och fortsätter att påverkas av den döde. Det är en lättuggad bok, helt rätt i sin genre.
I Paul Austers Mannen i mörkret finns 9/11 i bakgrunden men vi mötet mannen som efter en bilolycka ligger i en säng i sin dotters hus och väntar på att återhämta sig. Under tiden och för att fly den grymma verkligheten hittar han på berättelser (som är minst lika obehagliga som livet omkring honom). Den Auster jag känner sedan tidigare hade vridit den här historien varvet runt men innan den biter sig själv i svansen bromsas berättelsen upp och mannens fantasier läggs åt sidan för att istället ge utrymme för dotterdottern. Hon i förvirrad sorg efter att fästmannen dödats i kriget mot terrorismen. Den personliga katastrofen har ursprung i den kollektiva men det är den personliga berättelsen som skildras, eller som huvudpersonen i det längsta undviker att berätta.
Håkan Nesser låter den personliga tragedin drabba huvudpersonerna i romanen Maskarna på Carmine Street som tycks utväxt ur Austerland. Efter att den 4-åriga dottern försvunnit flyttar författaren Eric tillsammans med sin fru från det okända landet i Europa till NY. Ett nytt liv ska ta sin början, i bestört saknad efter dottern, mysteriet växer när Eric börjar tvivla på sin hustrus göranden. Som sig bör finns den en knut som ska lösas upp, den styr Nessers romanupplägg. Jag kan dock inte låta bli att undra varför Nesser låter historien koka över som den gör. Stopp det räcker. Tänker jag.
Mary Ann Shaffer skriver i romanen med den krångliga titeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap om några människor på kanalön vid tiden strax efter andra världskriget. Romanen är skriven i brevform där en författare av en händelse kommer i kontakt med ett litterärt sällskap på ön, skapat under tyskarnas ockupation av ön. En livlig brevväxling växer fram mellan författaren och de boende på ön, hon blir alltmer personligt involverad i deras liv. Denna lättsamma berättelse har inslag av mörker då den också gestaltar vistelser i förintelseläger men är ändå tyvärr ganska lätt glömd. Fienden som i det här fallet är de tyska soldaterna ges här ansikte och får av författaren viss empati. Det inleds till och med relationer mellan soldater och ö-bor. Fienden har mänskliga drag. Och det här har jag funderat lite på, utan att dra några stora (eller små) växlar på temat efter bara dessa böcker. Samtidens terrorister är i litteraturen ansiktslösa. Det byggs ingen bro mellan förövare och offer på det sätt som sker i Shaffers roman. Situationen är en annan - angreppen kommer hastigt, soldaterna är inte synliga på gatan. Striden pågår samtidigt långt borta på andra gator, i främmande icke-västerländska miljöer. Kanske måste tid passera, distans skapas innan berättare kan skapa flerdimensionella möten med fienden. Om det nu finns något intresse i att lära känna fienden.
Julhelgen ägnas slutligen åt en roman jag valt enkom för att den utspelas under 20-talet, Dimmornas hus av Kate Morton. Även här finns kriget, det första världskriget, med. Men framförallt är romanen ett melodramatiskt familjedrama. En historia jag lika väl hade kunnat vara utan. Motreaktionen efter den senaste tidens läsning (även om jag varmt rekommenderar Auster och O'Neill och lite svalare Nesser) låter inte vänta på sig. Snabbt, i desperation, skriver jag ned romantitlar och författare jag verkligen inte vill ha olästa eller som jag vill läsa mera av.
Det skulle kunna vara läslistan från helvetet men är ett läsarmanifest, en påminnelse, om litteratur som överlevt, som inte är förslappad utan anstränger sig för mig som läsare. Till listan läggs också den utsökt utvalda julklappsboken från Vixxtoria. Det är inte vid bibliotekets nyhetshylla jag kommer att hittas nästa år, snarare i magasinets dunkla vrår. Detta förstås när jag inte sitter uppkrupen i fåtöljen med en "dammig" klassiker i handen.
tisdag 22 december 2009
Besök hos De Aderton
Det sägs att det är ljusare tider nu och kanske är det, som Lena K E skriver i en kommentar här nedanför, dags för Hermia att sticka ut nosen (åtminstone för en liten stund). Det är hur som helst svårt att inte formulera blogginlägg i huvudet efter söndagens besök hos parnassen:
En kär väninna försåg sig själv och mig med biljetter till Svenska Akademiens högtidssammankomst som infaller den 20 december varje år. Efter en halkig tur genom Gamla Stan till Börshuset och knöligt skobyte bänkar vi oss i Stora Börssalen. Klädseln för dagen är högtidsdräkt vilket om jag vore man hade inneburit frack. Nu har jag istället gjort som Lotta Lotass och köpt en högtidsstass i andra hand, en röd och kliande långklänning. Storögt tittar jag på de ca 500 personer som samlats för att övervara Akademiens årsavslutning. Gustav III har själv dirigerat föreställningen, placeringen av de aderton och dess åskådare. Och nog är det som på teatern.
Sikten är inte alldeles god men jag skymtar Kristina Lugn, skådar Peter Englunds nacke och Horace Engdahl i profil. Tyvärr ser jag inte herr Linde vars biografi jag blev så förtjust i men jag tror det är Katarina Frostensons vackra pagefrisyr som skimrar en bit bort. Den sistnämnda träffade jag dock på närmare håll på mitt bibliotek i mars.
Direktör Per Wästberg inleder genom ett finstämt tal som lovsjunger läsningen, litteraturen och biblioteket. Talet som bl a innehåller orden
Nu kan jag inte låta bli att tänka på vilka i min egen generation som kommer att ta plats i Akademien. Kanske kommer bordet i framtiden att kantas av namn som Khemiri och Stridsberg?
Från ett vintrigt Gävle hälsar jag GOD JUL!
En kär väninna försåg sig själv och mig med biljetter till Svenska Akademiens högtidssammankomst som infaller den 20 december varje år. Efter en halkig tur genom Gamla Stan till Börshuset och knöligt skobyte bänkar vi oss i Stora Börssalen. Klädseln för dagen är högtidsdräkt vilket om jag vore man hade inneburit frack. Nu har jag istället gjort som Lotta Lotass och köpt en högtidsstass i andra hand, en röd och kliande långklänning. Storögt tittar jag på de ca 500 personer som samlats för att övervara Akademiens årsavslutning. Gustav III har själv dirigerat föreställningen, placeringen av de aderton och dess åskådare. Och nog är det som på teatern.Sikten är inte alldeles god men jag skymtar Kristina Lugn, skådar Peter Englunds nacke och Horace Engdahl i profil. Tyvärr ser jag inte herr Linde vars biografi jag blev så förtjust i men jag tror det är Katarina Frostensons vackra pagefrisyr som skimrar en bit bort. Den sistnämnda träffade jag dock på närmare håll på mitt bibliotek i mars.
Direktör Per Wästberg inleder genom ett finstämt tal som lovsjunger läsningen, litteraturen och biblioteket. Talet som bl a innehåller orden
Finns något mer hemlighetsfullt och lockande än alla dessa böcker som vänder ryggen till? De är övertäckta med tystnad, de pekar in i andra tidsrymder, de är rummets verkliga gäster och har kommit för att stanna. Inne i dem pågår lidelsefulla utforskande processer som verkligheten utanför inte orkar med.
finns att läsa på Akademiens hemsida. Lotta Lotass kallas sedan in och håller sitt tal tillägnat företrädaren, juristen Sten Rudholm. Lotass hörde jag på en uppläsning i samband med att Borås debutantpris skulle delas ut, hon tog förstås hem priset med Kallkällan (2000). Det känns därför lite speciellt att nu höra henne på nytt.
Efter att bland annat ha hört Anders Olsson och Kjell Espmark läsa opublicerade texter och tagit del av Peter Englunds årskrönika är det dags att lämna salen. De kungliga avviker först.
Efteråt är trängseln som på krogen. Det fina folket kastar sig fram med nummerbricka i hand, en dam säger som förklaring till sitt knuffande "ursäkta men jag har en limousine som väntar", vilket hos mig framkallar lite fnysande fnitter. Vi har ingen väntande bil men kängor att kliva i och en mingelfest att gå till. Några mästerminglare är vi dock inte utan väljer att byta till jeans och pub. Inser efter att klänningarna åkt av att vi inte dokumenterat den högtidliga uppenbarelsen. Kvällen ägnas sedan åt att fundera över vilka alla vackra människor var. Tack C för en minst sagt annorlunda kväll!
Efter att bland annat ha hört Anders Olsson och Kjell Espmark läsa opublicerade texter och tagit del av Peter Englunds årskrönika är det dags att lämna salen. De kungliga avviker först.
Efteråt är trängseln som på krogen. Det fina folket kastar sig fram med nummerbricka i hand, en dam säger som förklaring till sitt knuffande "ursäkta men jag har en limousine som väntar", vilket hos mig framkallar lite fnysande fnitter. Vi har ingen väntande bil men kängor att kliva i och en mingelfest att gå till. Några mästerminglare är vi dock inte utan väljer att byta till jeans och pub. Inser efter att klänningarna åkt av att vi inte dokumenterat den högtidliga uppenbarelsen. Kvällen ägnas sedan åt att fundera över vilka alla vackra människor var. Tack C för en minst sagt annorlunda kväll!
Nu kan jag inte låta bli att tänka på vilka i min egen generation som kommer att ta plats i Akademien. Kanske kommer bordet i framtiden att kantas av namn som Khemiri och Stridsberg?
Från ett vintrigt Gävle hälsar jag GOD JUL!
onsdag 2 december 2009
Julkalender - inte här men där
Hermia sticker ut nosen ur idet bara för att tipsa om Dramatens alldeles fantastiska julkalender. Skrattade bort några moln från himlen och solen når ned med bleka strålar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)