fredag 22 maj 2009

Livslinjer - Lignes de faille

Denna långa läs- och grillhelg tänker jag på året 1981. Då var jag sex år, gick på lekis på Brynäs och hoppade hopprep med min bästis B. Mina minnen från året är spridda, jag minns inte riktigt hurdana mina tankar var då eller egentligen vem jag var. Jag tror det är oundvikligt att tankarna leds till det egna 6-års året under läsningen av Nancy Hustons roman Livslinjer (på sv 2008).

I Livslinjer följer författaren fyra generationer i samma familj - son, pappa, farmor, gammelfarmor - med start hos sonen Sol när året är 2004. Alla skildras när de är sex år. Alltså fyra olika sex-åringar som tillsammans berättar historien om sin familj och genom varje berättare kommer läsaren allt närmare sanningen. För det finns ett sökande efter sanning, efter en lösning på en gåta invävt i vars och ens berättelse.

Det är ett mycket tilltalande upplägg, det är också det som gjort att jag attraherats av romanen när jag läst på dess baksida i biblioteket. Men det visar sig att även berättelserna är bra. Romanen gör nedslag i fyra decennier med 20 års mellanrum, från 2004 till 1944. Sol, barnet i nutiden, är otäckt brådmogen och rentav en otäck liten människa sex- och våldsfixerad som han är. Romanens andra sexåring är Sols far Randall, som är nästan årsbarn med mig. Randall vistas en tid i Israel och hamnar i ett liv där allt är politik och inte helt enkelt att förstå för ett barn (eller för en vuxen för den delen). Hans mor blir nästa sexåring. Hon lever med sin stränga mormor och morfar eftersom den unga mamman är sångerska på turné. Och det är hos hennes mamma Erra, romanens sista sexåring, som historiens gåta finns. Historien har då flyttats från Sols Kanada till Tyskland. Ett Tyskland där vän kan vara fiende, och ingenting är som man tror.

På ett snillrikt sätt närmar sig Huston familjen. Jag imponeras av hur hon bygger upp historien, som på ett skickligt sätt pusslas ihop för mig. Små spår lämnas här och där, bildar en helhet. I sin roman belyser författaren ett trauma från andra världskrigets tid som för mig var helt okänt. Det handlar om östeuropeiska barn, ariska till utseendet, som tas från sina föräldrar för att placeras i tyska hem. Historier berättade ur ett fiktivt barnperspektiv kan ibland bli ganska krystade men i den här känns det tillförlitligt och äkta. Detta trots att sexåringarna är synnerligen välformulerade och smarta. Men jag köper berättelsen om och idén med dessa sensibla, intelligenta ungar som tänker lite för mycket för sitt eget bästa.

Ett smakprov från två av sexåringarna:

Sol:
Nu är jag vaken.
Som när man trycker på strömbrytaren och hela rummet fylls av ljus.
Så fort jag vaknade är jag lysande alert elektrifierad, kropp och knopp fungerar perfekt, jag är sex år och ett geni, det är min första tanke på morgonen.


Sadie, senare Sols farmor:
Varje dag har sin alldeles egna ledsenhetslukt, jag känner igen den så fort jag vaknar på morgonen, måndagen för att det är veckans första dag och då har jag fem skoldagar kvar att ta mig igenom [...]

I vissa avsnitt får jag känslan av att författaren använt sig av något slags automatisk skrift, eller kanske gestaltar ett barns inre monolog. Men det finns en kontroll över det som skrivs, en skärpa som binder samman sexåringarna som var och en har sin egen stämma och språk. Men det är flera perspektiv som ska rymmas i berättelsen - för alla personer, utom den första sexåringen, återkommer i de olika berättelserna. De ska stämma överens med sig själva och i relationen till de andra. Vi ser dem som de vuxna de blivit och de sexåringar de var. De formas dessutom av varandra, generationerna präglar och påverkar varandra. Det är en stark berättelse, annorlunda i sitt upplägg. Och precis som med Trude Marsteins Göra gott - både form och innehåll ger stor behållning.

Nancy Huston är från Calgary i Kanada men är sedan flera år bosatt i Paris.

5 kommentarer:

  1. Sol var nästan mer än jag stod ut med, så liten och så frånstötande. Men sen blev det bättre. Ändå kan jag inte låta bli att undra om Huston egentligen vann något på att berätta baklänges? Kanske en grej hon ville prova bara.

    SvaraRadera
  2. Ja, nog var han obehaglig Sol. Riktigt äcklig faktiskt. Och lömsk.

    Kanske gåtan krävde det bakvända berättarperspektivet? Om de fyra sexåringarna vävts samman istället för att de berättade var och en för sig hade det kanske inte spelat någon roll - fast för mig hade det nog blivit en alldeles för rörig historia? Eller, jag vet inte?!

    SvaraRadera
  3. Hej, jag tror att Huston "vann" en hel del på att berätta baklänges. Jag tycker det var ett snyggt och annorlunda grepp. När jag läser "framlänges" skildringar kan jag ibland känna att jag tappar intresset ju närmare vår tid berättelsen kommer. Jag tyckte mycket om Livslinjer, trots eller pga lille läskige Sol. O tack för en inspirerade bokblogg! MVH ewa wahlgren

    SvaraRadera
  4. Tack, Ewa för dina tankar! Jag håller med dig - jag tror inte denna historia blivit lika intressant om den berättats åt rätt håll. Form och innehåll hänger ihop.

    Tittade in på er biblioteksblogg lite snabbt - vilken bra idé med bokcirkelmingel! Hoppas ni rapporterar om hur kvällen gick och om dess upplägg!

    SvaraRadera
  5. Jag tror absolut att historien vann på att berättas baklänges. Ju mer man anar att det finns något som hänt i en tidigare genereation, desto mera drivs man ju att läsa mot den punkten.

    Jag fascinerades av den här boken, men inte bara. Egentligen fann jag den märkligt tungläst (säkert delvis på grund av den skakiga start man får med den otäcke Sol), men när jag läst de sista sidorna var jag så förtjust att jag nästan ville börja om igen.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!