Nu drar jag

Vad ska man göra en dag som denna, när förkylningen intagit näsa huvud bihålor, om inte resa? Jag drar nu, jorden runt, med start i Rumänien. Bibliotekskortet är packat, bloggen är vaken och boken bredvid mig.

Herta Müllers roman Hjärtdjur är först ut i min del av läsprojektet. Men Müller - vem är hon? Jag vet att hennes namn figurerar i nobelprissammanhang, av den anledningen har jag tidigare påbörjat en annan bok av henne. Just den föll mig dock inte i smaken men lusten att läsa henne finns kvar så därför var valet lätt att göra. Men vad mer?

Enligt Müllers svenska förlag Wahlström & Widstrand föddes författaren 1953 i Rumänien, tillhörande en tyskspråkig minoritet.

Hon lämnade sin by för att studera tysk och rumänsk litteratur på Timisoara universitetet. Där blev hon en del av "Aktionsgruppe Banat", en grupp med idealistiska rumänsk-tyska skribenter som strävade efter uttrycksfrihet under Ceausescudiktaturen. När hon avslutat sina studier anställdes hon som översättare på en fabrik som tillverkade maskiner, men hon avskedades då hon vägrade att samarbeta med säkerhetspolisen. (källa)

Hon tvingades gå i exil 1987 efter att hennes böcker förbjudits och lever sedan dess i Berlin. I böckerna är hennes erfarenhet som tillhörande en minoritet ett återkommande tema, tillsammans med detta att leva i Rumänien under Ceauşescus regim.

Jag minns dem så väl - först bilderna från 1989 på det skjutna diktatorsparet, sedan bilderna på de lidande instängda barnen. För alltid etsade på näthinnan. Det måste vara svårt kringgå eller komma undan minnena från regimen som författare.

Om sitt "val" av ämnen säger Müller i en intervju i Dagens nyheter, 050519

- Jag väljer inte teman, de söker upp mig. Om man inte känner så behöver man inte skriva. Det finns ju tillräckligt med böcker.

I samma intervju berättar hon om sitt skrivande:

- [...] jag skriver för att jag har vant mig vid det. För att skrivandet gör världen mer begriplig. Jag har aldrig skrivit för att jag ville bli författare, säger hon och fingrar på högen med "Kungen bugar och dödar" framför henne. (källa)

Om stilen i hennes böcker berättar Wahlström & Widstrand:

Müllers verk karakteriseras av ett rent, poetiskt språk och metonymiska metaforer som återkommer och utvecklas genom hennes berättelser. Förtryckartemat lättas upp av hennes vackra prosa och av humoristiska glimtar i hennes bildspråk. (källa)

Redan när jag lånar hem boken vet jag att det finns en viss risk för att jag inte kommer att läsa ut den. Jag inbillar mig att det är lite för poetiskt för mig, lite för vagt. Men så börjar jag läsa och faktiskt just i den här boken kan jag sätta fingret exakt på den mening som får mig att ge den min allra mesta uppmärksamhet. Jag kommer att läsa ut den och jag tror jag kommer att tycka om den.

Nu är jag nyfiken på vilka som åker bokvägen till Herta Müllers Rumänien med mig.

*Bild från Wahlström & Widstrand, fotograf Hanser verlag

Checklista:

Hjälp med citat!

När jag läser Ensamhetens vin kommer jag att tänka på ett citat som är något slags inledande ord till en annan roman jag läst. Jag tror först att det är till någon del i Cora Sandels Alberte-trilogi men när jag tittar efter där finner jag det inte (om jag nu inte letat dåligt).

Det är en vers ur en dikt av Björnstjerne Björnson - hittar den äntligen på nätet. Ur dikten OVER DE HØJE FJÆLDE orden

Ud, vil jeg! ud! - o, så langt, langt, langt
over de høje fjælde!

men vilken är romanen de inleder?

Ensamhetens vin

Idag är jag hemma i soffan, sänkt av en förkylning. Lite extra lästid alltså, tid som jag ägnat åt att avsluta Irène Némirovskys Ensamhetens vin från 1935.

Av de tre romaner jag läst av författaren griper denna mig starkast. Némirovsky berättar om Hélène som lever småstadsliv i Ryssland i en konstellation, "familj", bestående av pappa Boris, mamma Bella och barnjungfrun Rose samt Max, moderns kusin tillika älskare. Det är revolutionstider och familjen tvingas till flera uppbrott; de flyr till Sankt Petersburg, till Finland och kommer slutligen till Paris. Tiden som skildras påminner om vår - pengar flöder, det konsumeras och investeras friskt ända tills bubblan spricker.

Vad är det då som gör att just denna berättelse griper tag? I centrum för handlingen står relationen mellan Hélène och hennes mor. Modern framställs som ytterst tyrannisk och krävande, eller kvävande. Hon lever sitt liv på egna villkor i tjusiga klänningar och med dyra parfymer. Hennes karaktär framstå som ganska platt vid sidan av Hélène som skildras på ett djupare mer mångbottnat sätt, men det gör också bilden av hennes personlighet ännu skarpare. Närmast Hélène står barnjungfrun Rose något modern i sin svartsjuka har svårt att acceptera. Fadern är en längtansfigur som får sin dotters kärlek men som ofta befinner sig långt från hemmet. Författaren skildrar Hélène från hennes barndom till dess att hon blivit en ung kvinna. Hon utvecklas från att vara kuvad och förtryckt till att bli en människa med hämndbegär.

På ett mycket skickligt sätt växlar Némirovsky mellan yttre skeenden och inre känslo- och tankeliv. Inifrån sina personer beskriver hon mycket nära deras tankar och känslor utan att skapa inre monologer.

[...]men samtidigt tänkte hon:

"Kanonmuller... Att leva farligt, vad som helst!...men att få leva!...leva!...Eller också vara ett barn som andra! Ha en mor som andra! Men det är för sent för det...Jag är sexton år, men mitt hjärta är förgiftat..."

Författaren skapar ett fint flickporträtt som jag med lätthet lever mig in i. Kanske känner jag igen mig i Hèlènes längtan ut, till ett eget liv på egna villkor - trots att mitt eget tonårsliv var ljusår från hennes. På samma sätt som jag läst flera andra romaner av kvinnliga författare från ungefär samma tillkomsttid läser jag den här med stor glädje. Det är Hélène jag kommer att minnas mest men det är samtidigt en roman om en orolig tid där människor tvingas lämna hus och hem ganska brådstörtat. Författarens fokus ligger dock på relationerna mellan människorna i boken.

Apropå andra romaner: Den spända mor-dotter relation förekommer, som jag minns det, på flera håll hos kvinnliga författare som varit verksamma under ungefär samma tidsperiod, 20- och 30-talet. Jag tänker t ex på Cora Sandels böcker om Alberte, på Agnes von Krusenstjernas svit Fattigadel, på Anna Lenah Elgströms trilogi om Elsa. Även här finns småstaden, inskränktheten, ensamhet och en längtan efter uppbrott. I Ensamhetens vin infinner sig en nästan klaustrofobisk känsla, något jag tycker mig minnas även från de andra romanerna. De ovan nämnda författarna har fascinerat och berört mig och nu har Némirovsky sällat sig till den skaran.

För länge sedan, på 90-talet,

hade jag koll på musik. Jag lyssnade på Oasis, Blur, Suede, Beagle, Jellyfish mm. Idag har jag verkligen ingen koll alls. Inte den minsta. I spelaren surrar klassisk musik, jazz, opera - men inget av det nya. Kanske förändrades mitt musiklyssnande när jag inte orkade hålla koll längre, eller när ovanstående och andra grupper somnade av (in?).

I rummet bredvid mig på jobbet sitter en kollega som ofta har musik på. Idag var det rena nostalgitrippen att lyssna för Lightning Seeds var ett annat band jag hörde ibland. Här hemma försöker jag lätta förkylningsdimman genom att leta rätt på musiken som var mitt soundtrack då. Det här inlägget skrivs allra mest för min egen skull, för att jag har ett behov av att samla ihop tiden som varit, för att 15 år går så fort och för att talet 34 är många år från de 20 jag varit.

Wannadies. This is My Hometown:


Eg & Alice. Så vackra låtar. Vad hände med dem?


Det finns en låt som är förknippad med en viss plats, studentlägenheten i Falun och mina kombos där. Det här är till oss:


För att inte tala om den här:
(lite lustigt dock att bandmedlemmen Alex James numera ystar ost på landet)

Och lite Cardigans när de fortfarande var ett relativt okänt band från Skåne:

Det är lätt att fastna här. Avslutar minnesturen med:

Så unga! Perssons Pack och Jacob Hellman.
Eller förresten en till, som jag lite skäms för men blir glad av:

Vanessa Paradis

Blodets hetta

Det är något med tonen i Irène Némirovskys böcker som tilltalar mig. Hennes romaner rör sig över klassisk mark, talar ur det förgångna men känns på samma gång nya. I Blodets hetta är berättelsen lågmält tillbakablickande. En äldre man, Silvio/Sylvestre för handlingen framåt genom att berätta om det som sker omkring honom. Han har levt ett kringflackande liv, utan att stadga sig men är nu tillbaka i den franska hembyn där han har en nära relation med sin kusin Hélène och hennes man Francois. Paret beskrivs av Silvio som harmoniskt och kärleksfullt. Deras dotter Colette gifter sig i bokens början men plötsligt dör hennes man efter att ha fallit i vattnet. Händelsen skakar om familjen och hemligheter uppenbaras.

Det är ett familjedrama som träder fram inför läsaren, ett drama med flera ingångar och bottnar. Händelser går igen, den äldre generationen finner ingen förståelse för sina barns ageranden trots att de själva gjort på samma sätt - fattat samma beslut och satt moralen på spel. Romanens Silvio befinner sig i berättelsens utkant, men tar sig sakta alltmer in mot mitten. Det kan ju innebära något av ett problem för en författare som skriver i jag-person. Némirovsky löser det genom att berättaren visar sig veta lite mer än övriga personer i boken och att han av en händelse råkar på personer som har mer information om det som sker. Vid ett tillfälle låter dock författaren Silvio tjuvlyssna utanför ett fönster - ett kanske mindre snyggt sätt att föra berättelsen framåt på. Blodets hetta svallar i romanens figurer, kärleken skapar brand. Kanske finns det något "ryskt" karaktärsdrag som gör sig påmint i berättandet eller så är det bara en tillfällighet eller inbillning att jag ser en inte enbart tematisk likhet med novellerna i Ivan Bunins Mörka alléer.

Blodets hetta är den andra roman av Némirovsky som utgivits postumt, precis som när det gäller Storm över Frankrike återfanns manuskriptet långt efter hennes död i Auschwitz. Bakgrundshistorien har omtalats på så många ställen. Det är glädjande ändå att författarens tidigare romaner var omtyckta även under hennes levnad, att det är ett känt och mycket läst författarskap som även når publiken av idag.

Vårhelg i Stockholm

De kulturella höjdpunkterna under helgens besök i Stockholm bestod av två saker - en opera och en utställning. Mellantiden ägnades åt planlöst flanerande på Djurgården och lunch på Blå Porten. De senaste 10 åren har jag varit där minst en gång varje år och alla gånger har jag ätit samma sak - quiche med spenat och fetaost - vilket kan tänkas inskränkt men åh, så gott det är. Till kaffet intogs DN:s boklördag - härligt vara i en stad där DN faktiskt finns att få tag på, där butikerna tar hem fler en 1 ex av tidningen... Irène Némirovskys roman Blodets hetta lästes ut på en bänk med utsikt mot vattnet och söders höjder. Mer om den kanske senare.

På lördagskvällen var det dags för Verdis opera La Traviata, särskilt litterär på så sätt att den baseras på Alexandre Dumas Kameliadamen. Verdi såg Kameliadamen som teater, kände igen sig i berättelsen och gjorde opera av den. Premiäråret var 1853, platsen Venedig. Handlingen äger dock rum i Paris. I mycket stora drag handlar La Traviata om herrklubbsvärdinnan Violetta som vill leva livet, njuta medan tid finns. Hon har flera älskare, är lyxprostituerad. Så kommer Alfredo och förälskar sig i henne, hon väljer bort sitt tidigare liv och de bosätter sig tillsammans på landet. Alfredos far dyker upp och får Violetta att avstå från Alfredos kärlek. Hon reser tillbaka till staden och i slutscenen avlider hon av sin lungsjukdom - förlåten av Alfredo, för att hon lämnat honom, och av hans far.

Kungliga Operan har valt att förlägga handlingen till vår samtid, inledningsvis möter vi skyskrapor, allt för att inramningen ska bli så tydlig som möjligt. Kostymmännen sitter uppradade i en lång röd soffa i väntan på underhållning av klubbens kvinnor. Det är bra gjort tycker jag att nutidsanpassa föreställningen, det känns starkare på det sättet. Verdi är i sin gestaltning av Violetta inte fördömande, han levererar inga moraliska pekpinnar. Ändå är det Violetta som får sätta livet till och som döms ut. Intressant är att handlingen ursprungligen förlades längre tillbaka i tiden, för att inte provocera sin tids publik.

Musiken är helt fantastisk och det är alltid något alldeles extra att höra igenkända toner live. Dessutom är det på originalspråket italienska (med textremsa i taket). Att dela upplevelsen med en stor publik. Första två akterna är verkligt bra, de senare två känns stressiga. Och när Violetta dör sker det inte i Alfredos armar, han knuffas istället bort från scenen av sin far, utan rätt ner på scengolvet samtidigt som ridån snabbt faller. Jag önskar de dragit ut på scenen, vågat vila i den; inte för att göra den sentimental men för att låta känslorna sjunka in lite mer. Det är flera saker jag inte riktigt förstår betydelsen av, t ex gester som sångarna gör som känns omotiverade. Men allt som allt - en skön upplevelse. Nationalmuseums utställning om och med prerafaeliterna avslutade besöket i huvudstaden. Detta var en utställning jag längtat efter att se! För mig är prerafaeliterna det samma som drömska kontemplerande kvinnor, med avundsvärda uttryck, men de visade sig vara mycket mer än så. Jag förvånas över hur de i sin frånvändhet och sina historiskt inspirerade motiv var så engagerade i sin samtids problematik med fattigdom etc. Det var också intressant att se växelspelet mellan målarkonst och fotografisk konst, hur de påverkade och inspirerade varandra. Ibland kan de bli för mycket - av information, av bilder bilder - men i det här fallet känns allting exakt avvägt. Utställningens texter är genomtänkta och till nästan varje målning finns information som berikar inte bara bilden den hör till utan hela kontexten. Finfint om uställningen skriver Kulturdelen, för övrigt den kulturdel jag helst läser. Även i Axess finns en bra artikel.

Efter ett glas rosévin på en av serveringarna i Kungsträdgården, med blicken vänd mot de vackra rosa och tror jag, doftande träden, är det dags att ta kulturtåget hem till vardagen. Färdlektyren består av Ensamhetens vin, även denna av Irène Némirovsky. Det jag tidigare trodde skulle bli en amerikansk läsvurm visar sig ha blivit en rysk.

Efter en kultursnobbig helg är jag avslappnad och berikad - målet med resan har därmed uppfyllts.

Tåget går mot en kulturhelg

i huvudstaden.

I väskan finns två biljetter till en litterär opera, läsning i form av Némirovskys Blodets hetta, en anteckningsbok för uppkomna tankar, på fötterna bekväma skor och i mig en längtan efter mysig närhet och inspirerande samtal.

Trevlig helg!

Bäst så här långt på Gävles världsbokdag

var nog pojken som diktat om sin kärlek till Ronaldinho.

Dikten i av mig komprimerat format:

Dribblare som blir arg ibland

(Var är papper och penna när man som mest behöver dem?)

Annars då? Hänger på mitt rum och andas ut. Ut i solen ska jag gå alldeles snart. Jopphejdi

Världsbokdagen firas

runt om i världen, så även i Gävle. Själv har jag bästa broschen på koftan med loggan för dagen, utställning på temat "Världens böcker" är på plats och tävling är framdukad. Snart, snart kommer dessutom 100 skolelever för att uppträda och sedan ta del av bokprat. Jag har den stora äran att prata böcker för årskurs 5. Lite ringrostig är jag efter att det senaste året ha jobbat med enbart vuxna men laddad - det är jag!

Och snart dags för jorden runt resa med Lyran som reseledare. Här är lite färdkost för den som är sugen:

Föreläsningsanteckningar:

• Stefan Helgesson om afrikansk litteratur


• Birgitta Wallin om indisk litteratur


• Marina Staghs om arabisk litteratur

Lite annat:

African Writing Online - tidskrift om afrikansk litteratur

Bookpaths - litteratur och platser sammanlänkade i bloggform

Världsbiblioteket - bibliotek i Solidaritetshuset, Stockholm (alltid Stockholm...) som står bakom...

Macondo - världens litteratur samlad på ett och samma ställe.

Vetenskapsrådet - om litteraturen i världen och om litteratur som begrepp

Eye on Books - med Spoiler Room

En man i trikåer?

Jag är nog lite orolig nu trots ambitionen att sluta med sådana dumheter. I natt vaknar jag, lite svettig av tankar på morgondagens författarbesök. Tänk om det kommer FÖR mycket människor, om inte alla får plats eller.. tänk om författaren inte kommer... Jag somnar om och drömmer istället:

Författaren kommer, han verkar lite hemlig på något sätt. Publiken är liten, det är lugnt. Jag har plockat tusenskönor som avtackningspresent. Så börjar framträdandet men istället för att göra som normala författare gör - berätta om sitt skrivande, läsa ur en bok, svara på frågor - drar den här författaren igång världens show som definitivt inte handlar om litteratur. Det sjungs och dansas och han kastar sig i linor runt rummet iförd glittriga trikåer. Jag försöker med min mors hjälp febrilt sätta samman en ny bukett med stora blommor - för små tusenskönor duger inte längre. Där någonstans vaknar jag.

I morgon visar det sig om han är någon sång- och dansman, Jens Lapidus.

Uppdatering - söndag:
Nej, Jens Lapidus varken sjöng eller dansade. Däremot hade han glittriga trikåer. Hans framträdande var väldigt bra och innehöll reflektioner både över det egna författarskapet och andras. Att hans språk påverkar ungdomars språk tror han inte, han speglar det som redan finns. Däremot tror han dagens unga tycker hans språk känns lite mossigt eller "så 2007".

Gefle Dagblad skriver här om framträdandet och här finns Arbetarbladets referat.

Det finns bra dagar på jobbet och så finns det bättre. Den här tillhör de senare.

Sonetjka av Ljudmila Ulitskaja

- På grund av det eviga läsandet ser Sonetjkas bak ut som en stol och näsan som ett päron.

Om Sonetjka/Sonja gjort det boknördstest som florerat på olika bokbloggar skulle hon med all säkerhet bli boknörd till 100%. För Sonetjka lever i böckernas värld, absorberar den. Sin arbetsplats har hon, förstås, i bibliotekets källare. En dag råkar Sonetjka befinna sig ovan jord samtidigt som biblioteket besöks av konstnären Robert Viktorovitj. Två veckor senare gifter de sig. Robert är ca 20 år äldre än Sonetjka och har levt ett utsvävande liv bl a i Paris. Sonja är hans motsats, hennes liv har levts genom romanerna hon läst. De äkta makarna lämnar den lilla byn i Vitryssland och flyttar till en förort till Moskva. Sonja är berusande lycklig över sin egen lycka. När de får barn, dottern Tanja, förändras livet drastiskt:

För Sonetjka förändrades allt så djupt och totalt att det kändes som om hennes forna liv hade försvunnit, och med det hela den litterära värld om hon älskat så högt [...].

Dottern växer upp och livet går sin gilla gång ända tills Tanjas väninna Jasja träder in i deras liv.

Flera gånger under läsakten fnissar jag högt för bokens författare, Ljudmila Ulitskaja, äger en fenomenal formuleringsförmåga och tecknar på lite mer än 100 sidor bilden av Sonetjka. Hennes levnadsöde är starkt berörande men samtidigt komiskt - länge kommer jag att bära med mig Sonetjka och hennes litterära besatthet.

Sonetjkas liv följer, tänker jag, samma väg som många kvinnor före henne. Hon tappar sin identitet och blir alltmer en husmor trots att hon nog är lika mycket intellektuell som maken och hans konstnärsvänner. Livet blir annorlunda men kanske finns en väg tillbaka för Sonetjka, tillbaka in i böckernas värld? Jag läser mot slutet

Om kvällarna sätter hon lätta schweiziska glasögon på sin päronformade näsa och kastar sig med huvudet före i behagliga djup, i mörka alléer, i vårströmmar.

En rysning far genom mig när jag blickar från romanen i min hand till boken på bordet framför mig. Där ligger Mörka alléer av Ivan Bunin. Jag vill så gärna tro att dessa båda ryska röster talar till varandra över tid och rum.

Rekommenderas gör också En munter begravning även den av Ljudmila Ulitskaja.

Jorden runt på 8 böcker

Hermia kommer att tillsammans med Lyran och flera andra läsa sig jorden runt. Lyrans projekt är värt en stor eloge - att lyfta fram litteratur från olika håll i världen, litteratur som till större delen ligger utanför topplistorna samt bjuda in den som vill att delta är stort! Den fint sammanställda litteraturlistan är nu presenterad. Jag kopierar den här för att ha till hands när det är dags för val av bok:

Östeuropa i Maj:
Franz Kafka (Tjeckien) - Förvandlingen
Herta Müller (Rumänien) - Hjärtdjur
Alexandr Solzjenitsyn (Ryssland) - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Mellanöstern i Juni:
Abraham B. Yehoshua (Israel) - Kvinnan i Jerusalem
Suad Amiry (Palestina) - Sharon och min svärmor
Khaled Hosseini (Afghanistan) - Tusen strålande solar

Asien i Juli:
Kiran Desai (Indien) - Bittert arv
Gao Xingjian (Kina) - Ensam människas Bibel
Haruki Murakami (Japan) - Norwegian Wood

Oceanien i Augusti:
Doris Pilkington (Australien) - Rabbit-Proof Fence
Patrick White (Australien) - Tant Theodora
Keri Hulme (Nya Zeeland) - Benfolket

Sydamerika och Västindien i September:
Gabriel García Márquez (Colombia) - Översten får inga brev
Roberto Bolaño (Chile) - Om natten i Chile
Maryse Condé (Guadaloupe) - Färden genom mangroven

Nordamerika i Oktober:
Toni Morrison (USA) - Älskade
Philip Roth (USA) - Envar
Margaret Atwood (Canada) - Oryx och Crake

Afrika i November:
Chinua Achebe (Nigeria) - Allt går sönder
Nadine Gordimer (Sydafrika) - Min sons historia
Tayeb Salih (Sudan) - Utvandringens tid

Västeuropa i December:
José Saramago (Portugal) - Blindheten
Virginia Woolf (England) - Mrs Dalloway
Per Petterson (Norge) - Ut och stjäla hästar

Jorden runt på 8 böcker

Hermia i etern

I tisdags var det dags för boktipsen i radio. Det var nervöst till tusen men Mikael och Emilie i studion var så bra och uppmuntrande samtalspartners att det ändå kändes rätt ok. Fyra böcker på 30 min blev det.

Resultatet finns att höra här i lyssningsarkivet för den 14 april. Hermias medverkan skedde kl. 9.30. Jag pratar under min täckmantel "Sara".

Hjälp önskas!

Jag har inte sovit ordentligt på flera nätter. Hjärnan går i spinn när den, som jag läser i morgontidningen till frukost, borde rensa ut och sopa bort gamla kopplingar. Efter jobbet idag vill jag lägga mig i soffan med en bok och, om jag inte somnar innan, läsa något riktigt riktigt bra.

Du som råkar läsa den här bloggen vet jag har haft läsflyt under årets första del. Den har avtagit.
Hjälp mig snälla, hitta något bra som passar ovan beskrivna tillstånd. En bok som gör att jag lätt lämnar jobbet för tidigt.

Tack kära vänner för ert engagemang! Vad många bra tips Hermia fått - de flesta olästa men absolut intressanta! Att ofta ge tips till andra, på jobbet, gör mitt behov av personligt anpassad input stort - ni känner min lässmak men har också hittat sådant som utmanar den lite!

Dock hade jag lämnat jobbet (och alltså min boksamling) innan jag tog del av era tips. Samma fråga ställde jag till en kollega - hem kom jag, efter hennes försorg, med Sonetjka av Ulitskaja och Mörka alléer av Bunin. Halva första är utläst, mer om den senare...

Tematrio - Jerusalem/mellanöstern

Lyran ger uppdraget:

Berätta om tre romaner som har någon koppling till Jerusalem och/eller Mellanöstern!

Det borde ju vara tämligen enkelt. Eller?

En favorit jag inte kan undgå att nämna är faktiskt Selma Lagerlöfs Jerusalem om bönderna från Nås som följer kallelsen och reser till den heliga staden.

För några år sedan läste jag Flickan i underjorden av David Grossman. En flicka är utsänd för att rädda sin bror från den undre världen. Utsatta svikna barn i en roman jag minns som stark och mycket bra. Israel är skådeplatsen.

Den tredje blir jag påmind om när jag läser vad Ann på It's Read skriver om och eftersom detta närporträtt av en kvinnlig självmordsbombare grep mig får den vara med även här. Alltså; Efter attentatet av Yasmina Khadra vars Sirenerna i Bagdad står på någon slags läslista.

Som raggarrundan fast tvärtom

Liksom på flera andra håll i landet kan man i Gästrikland titta på konst under påskhelgen. Vår resa för att se Gästrik Konst startar i Östanbyn, Sandviken. Där besöker vi d v s min make, bror och jag, Maria och Lars Westerman. Lars firar 40 år som konstnär och det är en fröjd att se hans konstnärsskap - att det hänger så vackert som det gör förstärker upplevelsen. Ett smakprov av parets konst finns att se här.

Därifrån åker vi vidare genom Sandviken och hamnar i Kungsgården. Intill herrgårdsbyggnaden ställer tre konstnärer ut. Den jag blir mest förtjust i heter Sassa Nordström. Med mina ynka 15 p konstvetenskap (hoppade över antiken) där vi mest studerade äldre tiders konst tycker jag mig inte vara kvalificerad nog att uttala något om dagens konst förutom mina egna upplevelser, jag förmår inte riktigt sätta in den i något konstnärligt sammanhang. Hur som helst. Sassa Nordströms målningar och skulpturer är för mig sakrala uttryck, vilket jag tycker väldigt mycket om. Hon undviker att falla i något slags new-age-kitschigt träsk, genom att det hon gör är väldigt finstämt. En stund stannar jag framför en figur, utbyter lite tankar. Nu gör jag något man säkert inte får - men här en bild av nämnda konstnär:

Efter besöket här är det dags för fika på Berglunds konditori, jag vet inte när man har vägarna förbi Kungsgården, men när det sker bör man stanna här där brödet är gott gott. Under mitt första besök i Kungsgården äter jag för första gången macroner.

Vi avslutar rundan på Västerbergs folkhög-skola där några konstnärer ställer ut i olika salar. Mest tagen blir jag av målningar som inte finns uppsatta på väggarna men i vykortsform. Dagens konstnärliga inköp består av just det - fem stycken vykort. Men med mig hem har jag också inspiration nog att vilja uttrycka mig i färg och form. Jag som har "tummen mitt i handen" när det kommer till att skapa själv. Och det är väl ett ganska bra resultat av några timmars konstrunda?

Om författaren

vars roman jag just börjat läsa skriver Göran Hägg i sitt förord så här:

Han kan ännu ena ögonblicket av en beundrande lärjunge som Sven Delblanc lanseras som ett inhemskt alternativ till Joyce och Kafka, för att i nästa stund av Lars Forssell anklagas för poserande publikfrieri och liknas vid en liten hund som tigger socker.

Vilken författare kan det tänkas handla om?

Ledtråd: Har skrivit om farmor.

Förresten väljer jag alltid bok så att den matchar -

sängkläderna...

Kärlek av Toni Morrison

Det blir inget påskkrim läst under helgen men en pusselroman är avslutad. För den kräver en del pusslande av mig som läsare, Toni Morrisons Kärlek (2003). Jag är inte helt säker på att jag fått ihop alla bitar men tycker ändå jag har grepp om berättelsen.

Bill Cosey, en gång ägare till ett badhotell dit "alla" kom, nu sedan flera år död, är historiens nav. Runt honom kretsar kvinnor som kommit att hata och utmana varandra. Heed och Chrisine. En gång var de bästa barndomsvänner, nu lever de i samma hus men vänskap har bytts till hat. Heed som blev Bills flickhustru vid 11 års ålder, Christine som var hans sondotter. Deras relation som hade kunnat vara den bästa är nu en strid om arvet efter Bill. Bill är alltså död, hur han dog är en gåta. Kanske finns där någon som vet? Kanske K (kärlek?) - bokens kommentator, osynligt allseende allvetande, en gång av kött och blod. Men kanske var Bill egentligen inte berättelsens nav? Kanske var det Celestial, kvinnan som dyker upp ibland och påverkar inte bara Bill utan också de båda flickorna Heed och Christine. Men vem var hon, Celestial?

I en växelvis berättelse där dåtid möter nutid rullas historien om Bill och de olika kvinnorna upp. Ett genomgående tema, förutom det om svarta och vita, är de vuxnas svek mot barnen. Barn är varor som kan säljas för egen vinnings skull. Oavsett om det är 1940- eller 1990-tal far barnen illa och de vuxna tar parti för varandra. Galenskap lurar bakom trötta fasader. I den nutida historien möter vi Junior, en gåtfull och trasig ung kvinna samt Romen en ung hjälte.

Efter att ha läst Toni Morrisons De blåaste ögonen visste jag att jag skulle återkomma till hennes författarskap. Kärlek är i sin stil och form annorlunda, men teman kommer igen - barnets utsatthet och relationen (eller ickerelationen) mellan svarta och vita. Språket är möjligen något mattare i Kärlek än i De blåaste ögonen eller så tar själva berättelsen uppmärksamheten från språket? Det gäller att hänga med, tänka efter och låta pusselbitarna falla på plats, låta sig bjudas in - om man gör det blir man en läsupplevelse rikare.

Påsken - tid att kontemplera?

Men vart var du
på väg...glömde mål,
men kom i håg väg [...]

[...] döden är bara den nål som

öppnar ögat så att du äntligen

kan se, det ljus

vi levde i [...]

Eva-Stina Byggmästar möter med Den harhjärtade människan Dante Gabriel Rossettis La Pia de'Tolomei

Det blev en snabb lunch,

för det här är en sådan där dag när jag hittar skatter - som jag vill dela med mig av. Den ena har jag lagt märke till ett tag, den får mig att le varje gång jag ser den. Smaka på orden: Men hur små poeter finns det egentligen. Bra titel av Eva-Stina Byggmästar, eller hur? Den andra skatten fann jag idag tack vare ett möte med min kloka nästankollega. Samma författare, titeln denna gång: Den harhjärtade människan. Dessa följer mig till lunchrummet och vid en första genombläddring träffar Den harhjärtade människan (2001) mig allra starkast.

Hon, Eva-Stina Byggmästar, använder ord som hade kunnat vara slitna - men som här får ny laddning, ny betydelse. Lunchen mättar magen, hjärtat blir varmt.

Inom mig växer oron -
jag är rastlös, men gruset under mig
är varmt, värms upp
av den heta elden i jordens inre.
Ljuset nalkas och oron stiger -
så är den här, den bländande cirkeln.
Jag kallar det oro -
intre frid,
kallar det början -
inte slutet.

Här har jag min påskläsning. Åt sidan kanske de tre påbörjade romanerna läggs. För detta är texter jag vill läsa in under huden. Och det ÄR påskläsning tänker jag när jag läser

Träd som korsfästs i sitt eget hjärta,
vaknar återuppstånden.

Men nu är jag faktiskt på jobbet. En snutt ur Men hur små poeter finns det egentligen avslutar lunchens inlägg

Talar böckerna,
dikterna med varann eller vad
är det för mummel i biblioteken -

men se där, kunnig personal hittar i skrymslen,
underbara bortglömda poeter redan, halvt om
halvt osynlighetsförvandlade, (det är då alls)
inget problem man tar dem vid handen och
de blir sig själva igen, så får de färg

Nu ska jag återgå till att leta skatter i skrymslen, vara kunnig personal.

Immortal letter

När den älskade maken är på resande fot är jag plötsligt för trött för att läsa. Istället ser jag några avsnitt ur skokartongen av Sex and the City. Dessa damer har, förutom att de lever ett liv ett månvarv från mitt eget, alltid varit äldre än jag. Nu inser jag att Charlotte är 34. Alltså som jag snart ska bli. Hur gick det till?

Istället för att läsa eller göra något annat uppbyggligt hänger jag i NY-natten. Inser förutom min ålder att filmen om tjejerna faktiskt fick mig att köpa en bok. En bok som i sin utformning inte fanns på riktigt men som Carrie läste högt ur för Mr Big. Sedan blev det en bok också utanför filmvärlden, Love Letters of Great Men, en bok jag alltså har. Här ett kärleksbrev från Beethoven till hans "Immortal Love":

Good morning, on July 7
Though still in bed, my thoughts go out to you, my Immortal
Beloved, now and then joyfully, then sadly, waiting to learn
whether or not fate will hear us -
I can live only wholly with you or not at all -
Yes, I am resolved to wander so long away from you until I
can fly to your arms and say that I am really at home with you,
and can send my soul enwrapped in you into the land of spirits -
Yes, unhappily it must be so -
You will be the more contained since you know my fidelity to
you. No one else can ever possess my heart - never - never -
Oh God, why must one be parted from one whom one so loves.

And yet my life in V is now a wretched life -
Your love makes me at once the happiest and the unhappiest
of men -
At my age I need a steady, quiet life - can that be so in our
connection?
My angel, I have just been told that the mailcoach goes every
day - therefore I must close at once so that you may receive the
letter at once -
Be calm, only by a calm consideration of our existence can we
achieve our purpose to live together -
Be calm - love me - today - yesterday - what tearful longings
for you - you - you - my life - my all - farewell.
Oh continue to love me - never misjudge the most faithful
heart of your beloved.
ever thine
ever mine
ever ours

Han använder många ord Beethoven, men de sex sista säger allt. De blir också en hälsning från mig till dig, käre make.

Vart än i världen

det händer att naturen tar över - skakar om, skapar kaos - är det lika hjärtskärande hemskt. När det händer i ett land jag gärna besöker och alltid längtar till känns det extra sorgligt. Därför Petrarca (1304-1374), för att i det förgängliga finns ordens evighet.

Det hårda hjärtat, grymt och oböjbart
hos denna ljuva änglalika fe
skall bära hem, om ej dess stränghet snart
blir mid, en föga ärorik trofé.

När blommor föddes och gräset dog,
i dagens ljus, i dunkel natt rann flödet
av mina tårar; jag har orsak nog
att klaga över henne, Amor, ödet.

Av hopp allenast lever jag och minns
hur vattendroppen i beständigt fall
kan holka marmorblock och stenar ut.

Orört av böner, gråt och kärlek finns
ej något hjärta, vilja ej så kall
att inte värmen tränger in till slut.

ur: Kärleksdikter

Nordiskt

Om några dagar ska jag tipsa om böcker i lokalradion, inte egenskap av bloggare förstås utan som bibliotekarie. Böckerna jag valt är sådana jag läst ganska nyligen och som jag tycker mycket om. Men inte så där mycket att de känns svåra att prata om, för sådana böcker (eller filmer etc) finns ju också, eller hur?

De valda böckerna är

Baby Jane av Sofi Oksanen
Simtag av Jessika Berglund
Göra gott av Trude Marstein
Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man av Helle Helle

Fyra romaner alltså skrivna av kvinnliga författare i Norden; Finland, Sverige, Norge, Danmark. Lite löst har jag redan koll på vad jag vill säga om dessa. Jag funderar också på tänkbara frågor kring dem där en skulle kunna vara om böckerna har något gemensamt.

Både Baby Jane och Simtag om kärlek mellan kvinnor, men det känns lite väl enkelt och inte något jag vill ge som svar på den frågan. Oksanen och Berglund använder temat på helt skilda sätt, har helt olika språk. Författarna har helt skilda berättartekniker och sätt att föra fram sina historier på. Det känns upplyftande att tänka att det åtminstone i dessa fyra romaner inte går att skönja någon likriktning. Det är intressanta problematiserande och nytänkande berättare som samtidigt knyter an till litteraturhistorien, jag tänker t ex på Helle Helles hemingwayska isbergsteknik. Det som förenar romanerna tänker jag mig är olikheten mellan dem. Att den nordiska samtidslitteraturen talar med många slags röster. Det är något att glädjas åt!

Bredvid sängen väntar Karavan med temat Istanbul på att läsas, på sängbordet ligger Toni Morrisons Kärlek. Men idag får litteraturen stå tillbaka för lek med makens två syskonbarn. Vi ska testa lekplatser! Skön söndag önskas dig, bloggläsare!

Zuckerman fri

Zuckerman fri är Philip Roths andra bok med författaren Nathan Zuckerman i huvudrollen. I den förra boken var Nathan alldeles i början av sin författarkarriär. Nu har han kommit i medelåldern och har tre äktenskap samt flera boksuccéer bakom sig. Nathan har blivit "kändis" och är en riktig inneförfattare. Den senaste romanen har dock vållat en del uppståndelse - både på det privata och proffsiga planet. I romanens början söks Nathan upp eller snarare förföljs av en man som en gång gjort sig känd för sin kunskap i en tv-frågesport. Nu är den avdankade framgångssagan bitter och förvirrad. I sina träffar med Nathan hotar han att kidnappa dennes mor. Nathan tar hoten på allvar men det drama som drabbar familjen är inte en kidnappning utan att Nathans pappa dör. Att familjen undanhållit Nathan vad de egentligen tycker om hans författarskap blir nu tydligt för honom.

Om den här historien tyckte jag "så där". Den känns mycket segare än den första delen, den har inte samma spänst i språket. Denna är berättad i tredje person vilket skapar en distans till Nathan som inte fanns i första delen. Roth återkommer till vissa teman, det handlar om der judiska arvet. Annars tycker jag romanen känns ungefär lika vag som Nathan själv - han verkar inte riktigt veta vart han är på väg eller vem han är. Eller snarare han tror sig veta men hans bild av sig själv stämmer inte med hur omvärlden uppfattar honom. Att han har en personlighet som jag inte riktigt tycker om kanske bidrar till att jag inte tjusas av just den här romanen. Kanske är jag ännu inte ett hängivet fan av Roth? Jag tror nästa roman jag läser av honom kommer att bli någon han skrivit på senare år. Något som jag tror bättre fångar in tidsandan och the american way of living.

Nu vill jag läsa Kärlek av Toni Morrison.