Det svider lite i ögonen

för hela eftermiddagen och kvällen har ägnats åt Ian McEwans På Chesil Beach. Ögonen är inte vana vid sådan intensiv läsning längre. Med det driv romanen har tror jag någon annan sorts läsning än sträckläsning varit svår att genomföra. Jag är glad att jag läst boken nu, en stund efter den var omtalad överallt och av alla. Just för att den blivit läst av så många känns det överflödigt att orda om innehållet här. Men de känslor jag har, de spår läsupplevelsen gett vill jag skriva ned. Förhoppningsvis räcker det för att hålla romanen kvar en stund till.

Jag blev mer berörd än jag trodde jag skulle bli, vilket mest beror på att McEwan inte gått hem hos mig tidigare. Han är en smart författare, klok. Han levererar meningar och stycken som jag vill skriva ned för det är så bra och klart formulerat. Jag jublar och lider med personerna som i den korta romanen verkligen får liv. Jag känner så starkt för Florence, känner hennes osäkerhet som min egen. Och jag är glad över att leva i en tid där vi har ord, ett språk för det paret i romanen inte kan uttrycka. Ett ögonblick räcker för att förena - eller för att skilja människor åt. Det blir svårt hitta ny bok som på värdigt sätt tar vid där läsningen av På Chesil Beach slutar.

Vackerhet

Eva Cassidy, "Songbird". Smeker höstkvällen varm.

"Vad skönt med en bok från Afrika

som inte handlar om Afrika". En tanke som far genom mitt huvud när jag börjar läsa Yvonne Veras Under tungan. Lite konstigt kanske, eller inte alls. För den "afrikanska" litteratur jag läst på senare tid har just haft landet, platsen på något sätt i fokus. Naturligtvis menar jag inte att det är fel - bara att det råkat vara så i de jag läst. Det är allmängiltigt på ett sätt men skrivs tydligt i förhållande till just platsen, landet, byn. Men Under tungan har som jag förstår det en fars övergrepp mot sin dotter som tema och handling på en obenämnd plats. Grymt förstås på alla sätt. Det är poetiskt skrivet och någonstans i denna starka text går läsningen i stå. För det är något med mig och lyriska texter som inte passar ihop. Jag kommer på mig själv med att tänka på annat, med att tröttna på att kämpa för att förstå det jag läser. Och jag vet att jag missar många bra saker, bra för andra i alla fall. Och kanske är det berättade en metafor för västvärldens och kolonialismens övergrepp av Afrika.

Har du läst Yvonne Vera? Berätta gärna vad jag missar om jag inte återgår till boken!

Istället ämnar jag fira helg med Ian McEwans På Chesil Beach som lovar gott. Hem först genom snörusk. Fram med sockarna och varma drycken. Krypa ned under filten. Kura.

Med ojämna mellanrum

läser jag, som nu, I B Singer. Nu är det Dårskaper och då inte i Brooklyn som hos Paul Auster utan i New York. Singers verk är varierande, både obehagliga och vällustiga. Men jag minns dem sällan. Vad det beror på vet jag inte men att bloggandet är bra mot litterär minnesförlust det vet jag.

"Det hände mer än en gång att någon som jag trodde hade dött i Hitlers läger plötsligt dök upp, frisk och välbehållen. Jag brukade försöka dölja min förvåning. Varför ställa till med stor dramatik eller låta förstå att jag hade försonat mig med tanken på att han eller hon var död?"

Det är författaren i boken, Aaron, som berättar. Han är förutom författare också rådgivare för vilsna själar i radio och i tidningar. Hans eget liv är och blir alltmer kaotiskt i romanen. Citatet ovan kommer sig av att Aaron möter Max, en man hemifrån Warsawa. Genom den ca 20 år äldre Max tar sig Aarons liv under några veckor de mest udda vändningar. Och det är nog vad jag gillar mest med Singer - överraskningarna. Att inte vara riktigt säker på vad som ska komma att hända. Och så finns här melankoliska varelser som brottas med frågor om Guds varande eller icke-varande och undrar om livet är värt att leva samtidigt som de dras in i triangelliknande relationer styrda av åtrå eller kanske kärlek? Och den judiska utvandrade kulturen är alltid levande oavsett om det är i Lublin eller i New York.

Roman/följetongsskrivandet tar också stor plats i romanen, alltså det att skriva, vara författare. Den störste författaren av alla, är det månne Gud:

"Jag kände mig övertygad om att Gud är en romanförfattare som skriver som han vill, och att hela världen måste läsa det han skriver och försöka komma underfund med vad han menar."

Jag gillar det jag läser helt enkelt!

Och även om jag bara har vaga minnen av dem, så visst vill jag rekommendera även: Skuggor över Hudsonfloden, Trollkarlen från Lublin, Fiender - en berättelse om kärlek t ex.

I natt drömde jag om Marjaneh Bakhtiari som snart ska intervjuas i Babel. Undrar vem jag får påhälsning av i kommande drömmar?

Tambu är 13 år

och bor i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe. Om henne berättar Tsitsi Dangarembga i romanen Rotlös som jag läste ut för ett par dagar sedan. Dangarembga berättar, med vissa självbiografiska inslag, om Tambu - en flicka som växer upp i en fattig by. Hon får tidigt känna på livets orättvisor. Eftersom hon är flicka har hon inga förutsättningar för att få studera, till skillnad från brodern som betraktas som ett läshuvud och skickas till missionsskolan där de bådas farbror är rektor. Brodern är inte någon ödmjuk student utan på ett barns vis en egoist som sätter käppar i hjulet för Tambus kamp för ett bättre liv.

Men så dör brodern hastigt och som äldsta barnet i familjen, som inte har fler söner, får Tambu ta broderns plats i skolan. Och hon visar sig vara den verkliga studiebegåvningen. Till moderns stora sorg lämnar hon byn och bosätter sig hos farbrodern med familj. Här finns den introverta och ständigt funderande kusinen som för in självsvält som ett lite oväntat tema i romanen. Det är inget jag förknippar med afrikanskt 60-tal. Här finns även farbrodern, en man som betraktas som släktens överhuvud och som försörjer fler än Tambu. Bakom generositeten finns en hårdhet som främst går ut över hans familj. Fastern utgör, genom att vara välutbildad, en förebild för Tambu. Tambu brottas mellan att å ena sidan vara starkt präglad av traditionen med uppväxten i en miljö med starka familjeband och å andra sidan detta mer västerländskt präglade levnadssätt. Det nya livet är inte bara är materiellt annorlunda då där finns rinnande vatten etc utan också andligt, psykiskt annorlunda. Tambu söker förhållningssätt till båda livsformerna.

I inlägget innan skrev jag att romanen får mig att tänka på Moa Martinsons böcker om Mia, den trilogi som inleds med Mor gifter sig. Den uppfattningen håller i sig. Martinsons böcker läste jag för kanske 15-16 år sedan men de finns kvar i hjärtat. Likheten med Martinson kommer främst av den insiktsfullhet och klokhet med vilka författaren gestaltar Tambu. Samma kärlek till karaktären finns hos de båda författarna. Båda skriver om flickor nära dem själva, även om det inte är direkta självbiografier. Tambus kamp för ett nytt liv, för att slippa kämpa för att leva, kommer jag kanske att bära med mig lika länge som Mias.

För att ha något att skriva om

måste jag läsa. Så är det ju med bokbloggandet. Jag tänker ibland mer på att skriva än på att läsa, trots att det är läsa jag vill. Så nu när maken är bortrest ska jag läsa. Och försöka komma in i en ny morgonvana - läsa istället för att snooza tre-fyra gånger. Det började i morse. Så inlägg blir det när jag, förhoppningsvis, har något att säga - när jag tänkt efter att ha läst.

Läsning pågår nu av Rotlös skriven av Tsitsi Dangarembga. Får mig av någon anledning tänka på Moa Martinsons Mor gifter sig-trilogi. Lika inkännande porträtt av ung flicka som kämpar sig uppåt. Någon som läst den ena eller de andra?

Allt gott, läsvänner!

Idag blir:

1. Jag kallad "flicka" av lärarkvinna vars klass jag ska visa runt på biblioteket.*
2. Maken uppmanad av sin frisör att bleka slingor i håret för att se yngre ut.

Åldersnoja åt två håll på märkligt vis.

* Nej, jag har inte nått dithän att jag blir smickrad när andra tror jag är yngre än jag är. Har alltid fått vara yngre, aldrig i rätt ålder nämligen.

Kanske återupptas läsningen

av Hanif Kureishis Något att säga dig vid ett senare tillfälle. För efter att ha nätittat på intervju med författaren i Malous bokklubb blir jag nyfiken på den, igen. Författaren verkar intressant. Men anledningen till att jag ser intervjun är för att Shampoo Rising skriver om den och det bidrar också till min återväckta nyfikenhet på författaren och romanen. I likhet med Annina tycker jag inte myllrande eller mångkulturell är ord som beskriver romanen. Tvärtom tänker jag på den som väldigt brittisk, det är även så jag uppfattar författaren. Kanske vill vi läsare ibland så gärna hitta den där mångkulturella romanen som fångar hur det är att leva i dubbla kulturer, som sätter ord på det där ogripbara vi inte förstår. Vi förminskar läsningen, stänger in den med etiketter som "invandrarroman". Det blir liksom enklare så. Istället för att behöva ta ställning till att en halvpakistanier boende i London kan vara precis lika brittisk som vilken urlondoner som helst. Låt världen vara komplex, låt gränser suddas ut. Kureishis eget förhållningssätt känns så självklart - att se människor som mäniskor oavsett kulturell eller religiös bakgrund. Vi vill, som han säger, se till att våra barn får en bra utbildning, vi vill bo fint och ha ett bra sjukvårdssystem. Svårare än så kanske det inte är?

What a glorious feeling

I går såg jag filmen Singin' in the rain - för första gången! Och åh, så fin den var, musikfilmen, som spelades in 1952 men ustpelar sig 1927, med stjärnorna Gene Kelly, Debbie Reynolds och gummimannen Donald O'Connor. Skådespelarna får de galna och vackra dansnumren att se så enkla ut, så självklara. Dåligt bevandrad i klassisk film, som jag tydligen är, hade jag ingen aning om att filmen skildrar övergången från stum- till talfilm. Den berättar om det underhållande, perfekt och tankeväckande. Det är just det temat och dansnumren som gör störst intryck på mig, vid sidan av en dråplig och en söt kärlekshistoria, och förstås 20-tals miljön. Och så spritter det lite i benen. Människor som dansar, är de inte lite gladare än oss andra?

Mitt i mitt bibliotek, just nu

Konst av Seyda, kurdisk konstnär numera gävlebo. Karikatyrer som skildrar liv i förtryck.

Det började med att

biblioteket inledde ett samarbete med Agnes von Krusenstjerna-sällskapet. En del av samarbetet består av att döpa ett rum efter författaren och där hysa in sällskapets utgåvor av hennes verk. Nu har gardiner, i Josef Frank tyg, och ett fint rött skåp kommit på plats. Till väggarna har vi tänkt oss fotografier med författaren som motiv. Flera av de foton som finns av författaren är tagna av en fotograf vid namn Anna Riwkin.

När jag via ett tips hos Jenny B hamnar på Moderna Muséets hemsida stöter jag igen på Riwkin. Just nu pågår där en utställning, som jag tänkt mig att se i helgen, med verk av surrealisten Max Ernst. Anna Riwkin har, visar det sig, fotat hela surrealistgänget. Och jag vet att man antagligen inte får göra så här. Men hur skulle jag kunna motstå att spara och visa bilden?På bilden; Tristan Tzara, Paul Éluard, André Breton, Hans Arp, Salvador Dalí, Yves Tanguy, Max Ernst, René Crevel och Man Ray, Paris 1933.
Foto: Anna Riwkin

Historien sveper förbi. Dessa namn som fascinerar så.

Nere i bibliotekets magasin letar jag upp Medmänniskor en bok med bilder av Riwkin. Fotografen är född 1908 i Vitryssland, 1915 flyttade hennes familj till Sverige. 1970 avled hon. Hennes liv tycks ha varit skiftande och på något sätt modigt levt. Riwkin har rest i världen, sett mycket. I boken finns bilder från Korea, Palestina och Japan för att nämna några ställen. 1956 avbildas människor i Hiroshima. Riwkin har också engagerat sig för samerna och dokumenterat livet i Lappland. Hon har studerat dans och fotat dans. Motiven består oftast av människor, fångade i en rörelse i ett ärligt eller kanske skeptiskt möte.

Flera författarporträtt som på något sätt ÄR författarna är verk av Riwkin. Som t ex det här: Men i Medmänniskor finns bilder av just medmänniskor: De har inga kända namn, inga kända ansikten men berör likafullt genom det sätt de möter betraktaren via Riwkins kamera.

Medmänniskor utkom 1962, Barbro "Bang" Alving har skrivit den biografiska delen. Moderna Muséet har en fin presentation av fotografen.

Är det en slump

att jag just nu valt att läsa Winnie Mandelas klagan av Njabulo S Ndebele? Författaren ger röst åt fyra sydafrikanska kvinnor som väntar. De väntar på sina män som av någon anledning lämnat dem - för att studera, leva i exil, jobba, vara otrogen etc. Deras väntan är obestämd, kanske kommer männen tillbaka kanske inte. Det författaren beskriver är en situation som känns igen av många kvinnor i just Sydafrika. De olika kvinnorna vävs samman, möts och som på lek börjar de samtala, skriva brev och relatera till en annan väntande kvinna, Winnie Mandela.

På fredag blir jag en väntande kvinna men min make har en tur och retur biljett - om inget oförutsett inträffar återkommer han i tid från sin långa konferensresa. Hermia tröstar sig och underhåller sig med litteratur från kontinenten Afrika under tiden. Med Yvonne Veras Under tungan, Chinua Achebes Allt går sönder och Tsitsi Dangarembgas Rotlös. Men till helgen väntar ett gäng indiska noveller, kanske inför en kommande bokcirkel? Det ser ut att bli fina läsveckor under makens frånvaro.

Men jag är fortfarande i den sydafrikanska bokvärlden, det är lite kvar att läsa i boken jag håller på. Jag överraskas av dess friskhet, över författarens val av tema och karaktärer. Det känns fräscht och lite fräckt på ett väldigt läsvänligt sätt.

"Nattens inre"

av Léonora Miano är en grym och gripande läsupplevelse. Miano skildrar ett fiktivt afrikanskt land, Mboasu, och en by som under en natt utsätts för ett fasansfullt övergrepp. Till byn har romanens huvudperson Ayané nyss återkommit från sina studier i Frankrike för att ta farväl av sin mor som ligger för döden.

Det är ett genialt drag av författaren tycker jag att låta Ayané, vars själ hunnit präglas av det västerländska sättet att leva, låna sina ögon till läsaren. Genom hennes blick upplever vi bymentaliteten både före och efter det fasansfulla. Rollerna i byn är snäva, vad män och kvinnor tillåts göra regleras av normer och traditioner fast förankrade. Att bryta mot dessa såsom Ayanés föräldrar gjort straffas genom utanförskap, de hålls utanför klanens samhörighet. I sitt sätt att berätta lyfts olikheter mellan det afrikanska och det västerländska sättet att tänka fram. Det ger intressanta perspektiv vid sidan av den hemska berättelsen.

Efter att i flera dagar kretsat runt byn intar rebellerna den och sätter de boende där i skräck vilket väcker tankar om skam och skuld. Hur långt kan man gå för att rädda sitt eget liv? Långt ska det visa sig, vilket är svårt för Ayané att acceptera. Det handlar om ett sätt att leva där man inte föreställer sig en framtid, inte gör sig några planer "Livet var bara något man bar med sig och dagligen måste uthärda". I ett sådant liv är alla grymheter möjliga, även de icke tillåtna. Ayané försöker förstå, men hur förstår man de grymheter som människor utsätter varandra för?

Jag funderar över Mianos val att skapa ett land, att inte placera händelserna i ett verkligt land. Kanske handlar det om att inte komma för nära, inte bli för farlig? För det är svårt se hennes historia som helt fiktiv. Jag tänker "detta händer" inte förr i tiden utan nu, mitt i vår samtid. Kanske är det, tänker jag , fel att läsa Mianos roman som en möjlig bild av ett Afrika i dag? Vad händer med respekten för författarens skapande om jag som läsare envisas med att läsa in något sant och riktitgt i det som är en kreativ produkt?

Nattens inre är välskriven och jag läser med andan i halsen och tårar i ögonfransarna.

Vi kommer inte överens

Hanif Kureishis nya roman och jag. Något att säga dig griper inte tag, fastnar inte i mig. Jag förstår inte vad den där i yngre medelåldern psykoanalytikern vill säga mig... Så ser jag att DNbok har en intervju med en författare jag lånat hem en bok av. Så nu sitter jag och tänker på Nattens inre.

Läsförmiddagen innan fika i Sandviken blev till en bloggförmiddag och en rastlös vånda över alla böcker jag aldrig någonsin kommer att hinna läsa, över vikten av att välja strikt och i enlighet med att livet inte räcker till för all läsning. Jag krampar i valet mellan böcker, återigen, känner stor stress. För livet är kort, böckerna är många och det finns ett verkligt liv att leva. Med make och nyhandlat radhus. Och ute lyser solen.

Precis som förra veckan har den här veckan bjudit på litterära evenemang. Ett slags sammanfattning:

1.

I tisdags besökte jag Sätra bibliotek i Gävle för att lyssna till Svante Henckel, bibliotekarie på Internationella biblioteket i Stockholm. Han föreläste om modern latinamerikansk litteratur. De unga författarna tar enligt Henckel avstånd från de äldre som skildrat Latinamerika utifrån en magisk realism, t ex Gabriel Garcia Marquez. Dagens författare skriver, precis om de afrikanska författare som Stefan Helgesson berättade om, i exil. De har lämnat Latinamerika; betraktar det från avstånd och rör sig i en annan tematik och stil än sina föregångare. Det handlar om urbana sätt att leva. För att slå igenom som latinamerikansk författare måste man ges ut på ett av Spaniens större förlag, vägen ut i världen går via Europa.

Kvällen bjöd också på poesi av latinamerikaner bosatta i Gävle samt på fint gitarrspel. Det var minst sagt vackert höra poesi uppläst på spanska. Betydelsen framgick på något sätt över språkgränserna, översättningen inte nödvändig för upplevelsen.

2.
Författarna Helene Rådberg och Anna Jörgensdotter besökte igår mitt bibliotek. De samtalade inför publik på temat "Språket sjunger farligt - om nödvändigheten att skriva och läsa", om skrivande, både utifrån egna och andras texter. Samtalet var personligt och väckte många tankar. De pratade båda om att våga skriva och om att våga ta plats och uttrycka sitt fulla jag. Det är i alla fall min tolkning av samtalet och probelmatiken. Det är två författare ur olika generationer och med den skillnaden att Anna skrivit sedan barndomen medan Helene började skriva som vuxen. Men båda har kämpat för att våga. De pratade om det dubbla sättet att skriva där inte alla texter kan visas publikt, alla texter är inte "tillåtna".

Precis som när jag förra lördagen lyssnade till Johanna Nilsson tänker jag på hur fint det verkar vara att vara författare: Att få möta publiken, tala insiktsfullt om skrivande och om texter, att leva skrivande. Tänk att ha den förmågan, att kunna skriva sammanhängande skönlitterärt. Så jag beundrar dem, författarna.

Denna platsannons

i morgontidningen framkallar dagens första skrattanfall: Texten lyder alltså: "Vi söker nu Mätingenjör/tekniker till stora roterande elektriska maskiner [...]". Handlar det om karuseller, turbiner, propellrar, pariserhjul...? Jag undrar hur fackkunniga de som skrivit denna annons är? För sådär skulle jag, som har en begränsad insyn i ingenjörens (yrkes)liv, kunna formulera mig. Text är roligt!

En kollega (vink-vink)

undrar hur många timmar per dag jag läser. Mitt svar blir lite trevande för jag läser alls inte mycket varje dag, särskilt inte nu när det är mörkt, jag är trött somnar boken. Läser mest under helgen, men inte ens då blir det i timtal.

-Men du skriver ju hela tiden om nya böcker du läst, menar kollegan (vink-vink).
- Gör jag? tänker jag.

Sist jag skrev om en utläst bok var 8 oktober. Och för en bokläsälskare är det ganska länge sedan. Sen kan man ju undra vad jag skrivit om sedan dess... inte har det varit om böcker jag läst i alla fall. Fast i går läste jag faktiskt ut, encore, Montecore av Jonas Hassen Khemiri. Jag gillar den mycket. Men var nog än mer imponerad förra gången jag läste den. Att nu läsa den strax efter Ett öga rött gjorde dock att jag såg likheter mellan de båda böckerna på ett tydligare sätt än förut. Det blir intressant att i bokcirkeln jag leder diskutera, dissekera om någon vecka.

Läsvalet nu står mellan Toni Morrsions Sula och Nattens inre av Léonora Miano. Sula, som jag längtat efter, började jag på igår, men somnade och snarkade mellan sidorna. Bättre start var den värd men valet mellan böckerna känns inte helt klart än. En taktik jag tar till ibland är att fråga maken vilken bok han vill se mig läsa. Nu föll valet på Sula, den andra tyckte han verkade lite för jobbig, fast det tycker jag också om Sula. Inte att den är för jobbig, men lite småtung i alla fall. Ett annat sätt att välja böcker som jag tillämpar är att läsa första meningen - den bok som mest attraherar genom de första orden vinner. Vilka "knep" tar du till när valen blir många?

Fast kanske blir det något helt annat i läsväg, än Morrison eller Miano, för precis som smågodis lockade Hanif Kureishis nya Något att säga dig. Så den är också nedstoppad i godispåsen. Min vana trogen bär jag med mer hem än vad jag någonsin kommer att orka läsa.

Heja India!

Det känns alldeles finfint med ännu en indisk Booker-pris-vinnare!

Aravind Adiga

The White Tiger

Med tanke på hur mycket jag faktiskt älskade Bittert arv och De små tingens Gud som också fått priset känns det här som ett löfte om en ny kärlekshistoria.

Ja, tack fler indiska läsupplevelser till mig!

Köplats tagen,

jag väntar på nobelpristagarens Afrikanen och Allt är vind. Tanken var att spara läsningen av Le Clézio till ett senare tillfälle men efter att ha sett reprisen av Babel igår blev nyfikenheten lite extra stor. Hans sätt att leva fascinerar mig, att han gett sig ut på strapatser i djungeln och därmed också förändrat sättet att se på sig själv. Skalat av manér och begär efter bekräftelse. Jag gillar det där antropologiska förhållningssättet till det egna jaget.

Recycling från i lördags - med tillägg

Strax dags att spana in Johanna Nilsson. Tyckte sådär om hennes senaste men älskade de där första darrande berättelserna - Hon går genom tavlan, ut ur bilden och Flickan som uppfann livet. Det blir intressant att höra henne. Hennes böcker är tydliga för mig medan författaren bakom är det motsatta. Tror jag aldrig ens sett eller läst någon intervju med henne. Därför är jag lite nyfiken. Hur är hon som person?

Hur har de författare du mött påverkat läsningen av dem? Har mötet stört eller berikat texten? Vilka författare har minst stämt med din bild av dem?

Nu; på med skorna ut och gå.

Vad sa då Johanna Nilsson?

Hennes presentation på Gävle Stadsbibliotek kretsar till en början mest runt hennes nya roman, SOS från mänskligheten. Mest intressant tycker jag det är att höra henne berätta om sitt skrivande, om hur berättelser kommer till henne. Hon berättar om "inre bilder" som vävs ihop med varandra och med människor författaren möter på gatan, tunnelbanan. Hon får bilder från musik och film. Nilsson beskriver sig själv som en tjuv som stjäl det hon behöver från utkanten där hon står och betraktar människor och skeenden.

Ofta tar karaktärerna över, Nilsson tappar kontrollen över berättelsen som lever sitt eget liv. Men hon vilar i att det brukar ordna sig. Personerna i den senaste romanen upplevdes som kaotiska av henne själv. [Kanske är det också något som anas i texten? I att den, åtminstone av mig, upplevdes som spretig och som att vilja för mycket olika saker?]

Nilsson berättar att hon ofta skriver snabbt, ibland för snabbt. Debutromanen kom till under sex veckor, Hon går genom tavlan, ut ur bilden. I efterhand insåg författaren att romanen till stor del handlade om henne själv. Hon har dock inte uppfattat den som så mörk som kritikerna gjort. Språket i debuten beskriver Nilsson som poetiskt och blommigt, idag skriver hon mer filmiskt. En stund uppehåller sig Nilsson vid Jag är leopardpojkens dotter en dokumentärroman jag nyligen läst och tyckt mycket om. Det är en bok som enligt hon själv var känslomässigt jobbig att skriva.

Ett återkommande tema är enligt författaren att hon skriver om tilltuffsade människor som står lite utanför. Nilsson vill komma ifrån utanförskapet som tema men har svårt hitta sätt skriva om "vanliga" människor. Hon övermannas också nästan av det material som finns omkring henne och säger att "varenda människa är en stor roman". Det går nu inte att recensera en människa men ibland reagerar jag på att det hos författaren finns en distans, en kyla gentemot de människor hon möter. Kanske blir de lite för mycket, människorna?

Det måste vara svårt tänker jag också att som författare hitta en balans mellan att prata inför de som läst verken och de som inte gjort det. Jag undrar lite vad Nilsson sagt om hon utgått från att alla som satt där läst hela hennes utgivning. Det tror jag hade gett ännu mer, men samtidigt varit lite för exklusivt och exkluderande.

Att vara författare verkar idag kräva att författaren vill vara synlig, vill prata inför andra trots att de skulle må bättre av att sitta hem och fundera, skriva. När jag lyssnar på Nilsson får jag den känlsan; att hon hellre suttit på ett kafé någonstans för att sätta de senaste idéerna på pränt. Eller bara för att titta på sitt romanstoff, människorna omkring sig.

Båten fick i går min

odelade uppmärksamhet. Idag gläds jag åt kommentarer som trillat in här under söndagen och den här morgonen! Det är så roligt, intressant och inspirerande att läsa det ni skriver... Gillar verkligen det här boktokiga nätverket. Och Hermia har definitivt fler vänner än sin "matte".

Rumi är namnet

på en av de klassiska persiska poeter som Ashk Dahlén berättade om i sin föreläsning. Just den föreläsning om resulterade i något röriga anteckningar för mig. Ashk har översatt dikter av Rumi, jag lånar en av dessa här hämtad från Divan.

En vacker dag
Det är en vacker dag. Kom! Låt oss bli vänner!
Låt oss hand i hand besöka den älskade.
Likt heliga dårar i endräkt,
låt oss dansande ströva till basaren.
Det är en dag för alla skönheter att röra sig i dans.
Låt oss slå igen handelsbodarna och nyttja tiden.
Det är en dag för själarna att klä sig i lovsångens dräkt.
Låt oss som Guds gäster smaka mysteriernas hemlighet.
Det är en dag för gudarna att beträda rosengården.
Kom! Låt oss gå att beskåda dem!

Enligt Ashk skapades Rumis lyrik "oftast när han befann sig i ett tillstånd av hänryckning och är därför utpräglat musikalisk. Han läste upp dikterna spontant i ögonblickets gudomliga inspiration samtidigt som hans lärjungar skrev ner dem. Det sägs att han hade en pelare i mitten av sitt hus som han brukade dansa runt och sjunga ut sin poesi högt medan hans lärjungar nedtecknade hans strofer."

Prova att läsa dikten högt. Känn dansen, rörelsen, glädjen, virvla som en dervisch. Den rör sig som en berusad kärlekens höga visa.

Utmaning: Hur bygger ni upp er boksamling?

Amoroso utmanar oss bloggare med två frågor:

* Vad består er boksamling av och hur fungerar det att kompromissa ?
* Finns det någon strategi i hur ni bygger upp er boksamling och har den ändrats utmed åren?

Mitt försök att anta utmaningen ser ut så här:

Efter att under kanske två års tid frekvent läst bokbloggar har jag fått en känsla av att min egen, fysiska, boksamling är ganska liten. Jag köper sällan böcker. När jag tittar på min del av bokhyllan (den andra tillhör maken) ser jag att den domineras av pocketböcker, en del införskaffade för många år sedan, en del på senare tid. När jag köper böcker är det främst inför resor eller semestrar, därav pocket. De inbundna böcker jag köper är mest facklitteratur - men det händer inte ofta. Anledningen till att jag inte köper böcker är att jag egentligen helst lånar på biblioteket. Jag har inget direkt behov av att äga många böcker. Jag kan dock ibland frestas köpa sådant jag lånat och läst på för att ha i egen ägo bara för att de var så fina, så bra. Men då jag inte är någon vidare omläsare så står jag emot. Eftersom jag inte så ofta inhandlar böcker kompromissar jag inte, bokinköpen innebär ingen ekonomisk belastning. Maken däremot köper böcker inom de mest skilda ämnen. Jag har svårt att säga vad min boksamling säger om mig som person men makens samling speglar definitivt hans personlighet; en människa med många intressen och ett öppet sinne.

En del av de böcker jag äger är olika sorters klassiker, som Bröderna Karamazov och Alberte-trilogin. Den litteatur jag köper är sådan jag är absolut övertygad om att jag kommer att tycka om, att få ut något av. Jag försöker vara en strikt finsmakare. Mitt urval innebär förstås en stor osäkerhet - för jag vet ju egentligen inte om det jag köper kommer att falla mig i smaken. Böcker i väntan på läsning, som är valda enligt ovan nämnda princip, är t ex Middlesex och En berättelse om kärlek och mörker. Men ibland chansar jag förstås, kanske för att snabbt kunna läsa något omtalat eller för att jag lockas av topplistor, och köper böcker jag sedan inte alls blir särskilt förtjust i - de stör resten av samlingen. Några böcker jag tycker extra mycket om kommer från min mormor och morfar. En del av deras titlar har jag införlivat i min egen hylla. Förutom en del facklitteratur som handlar om religion, yoga och förstås kurslitteratur efter flera års studier finns en samling konst- och resehandböcker som jag delar med maken. Konstböckerna får hyllan att bågna, tyngre litteratur får man leta efter.

Ibland tänker jag att jag ska rensa ur min boksamling. Bara spara det jag verkligen tycker om. Låta resten åka ut på Book-crossing. Men något skulle gå förlorat - min egen läshistoria.

På olika ställen snappar

jag upp att Goran Bregovic kommer till Sverige i november. Inte till Gävle då men till bland annat Stockholm. Bregovic är för mig och säkert många fler förknippad med ett stycke från filmen Zigenarnas tid, kallat Ederlezi. Som, läser jag mig till, är en traditionell sång som Bregovic tagit upp, gjort till sin. Det är bland det vackraste som finns att lyssna på.

Det är mycket

litteratur just nu. Det är böcker som ska läsas, författare som belönas, föreläsningar att visitera och författare att lyssna på...

1.
Gårdagen innehöll, förutom Gunilla Kindstrand och nobelpris, en föreläsning. Stefan Helgesson, litteraturvetare vid Uppsala universitet, berättade om afrikansk litteratur. Det var en intressant föreläsning som förstås inte går att omsätta i ett blogginlägg. Men ändock, något från den väljer jag att förmedla här för den som är intresserad:

Det ges just nu ut mycket litteratur skriven av afrikanska författare men väldigt lite av den når ut. Det är få som läser och intresserar sig för skönlitteratur. Det finns fler böcker än det finns läsare. Men nu är en bra tid för afrikanska författare, Stefan ger exempel på ett flertal som under senaste året mottagit flera litterära priser, även utanför den afrikanska arenan. Det visar att den afrikanska litteraturen absolut är gångbar i andra delar av världen, ett exempel är nigerianska Adichies En halv gul sol. Vanligt är dock att afrikanska författare skriver och lever i exil, i England eller USA. I merparten av de afrikanska länderna saknas kapitalstarka förlag samt, som nämnts, läsare. Ett sätt för en författare att komma fram är att delta och vinna en novelltävling för att därefter publiceras i romanform. Idag är det främst romaner som skrivs, mindre poesi och dramatik.

För tidigare afrikanska författare har ett vanligt förekommande tema varit att skildra kolonialismen - dramat mellan kolonisatörer och afrikaner. Allt går sönder av Achebe är ett exempel på en sådan roman, denna är jag för övrigt redan väldigt nyfiken på. Stefan beskriver hans stil som avskalad vilket inspirerat andra afrikanska författare. Achebe vill återupprätta afrikaners självkänsla både inför sig själv och inför kolonisatörerna.

När det gäller den moderna afrikanska litteraturen ser tematiken annorlunda ut. Stefan urskiljer tre olika teman som återkommer:

- Krig - inbördeskonflikter
Man skildrar en lokal och regional problematik, men skriver inte längre om kolonialtiden.
Ett par exempel på författare är:
Adichie som i En halv gul sol skriver om biafrakrisen i Nigeria.
Couto som i Sömngångarland behandlar inbördeskrig i Mocambique.

- Urbanitet - stadsliv
Det finns generellt en lantlig bild av Afrika men större delen av dagens afrikaner lever enligt Stefan i städer. Men i städer utan tillväxt. Exempel på författare som skildrar stadsmiljöer och livet i staden är:
Abani som i Graceland, vilket verkar vara en väldigt bra roman att döma av beskrivningen, skriver om en pojkes liv i Lagos.
Om Lagos skriver även Helon Habila i I väntan på en ängel (en bok jag avslutade ungefär kommen till mitten... måste återuppta läsningen)
I Snabbköpet rastlös skildrar Vladislavic Johannesburg.

- Unga kvinnor
Många kvinnliga författare har kommit fram men manliga författare skriver också om kvinnor. Man har frångått en traditionell syn på kvinnan som ofta idealiserades.
Ett par exempel på författare är:
Återigen - Adichie
Matlwa som i Coconut skriver om svart ung kvinna som växt upp i medelklass vilket leder till en identitetskris. "Coconut" är ett ord som beskriver hur en människa kan vara brun på utsidan men vit på insidan. Just detta är en problematik om tas upp i Afrika.
Abani som skriver med en "könsöverskridande ömsinthet", enligt Stefan. Detta är också ett nytt spår i afrikansk litteratur.

Hoppas jag lyckats förmedla något läsbart.

2.
På tisdagskvällen hörde jag Ashk Dahlén föreläsa om persisk litteratur. Mina anteckningar därifrån är dock alltför opålitliga för att användas - detta beror inte det minsta på föreläsningen utan på att jag i egenskap av arrangör var ungefär lika fokuserad på hur publiken såg ut att ta till sig föreläsningen som jag var på Ashk. Inte odelat uppmärksam med andra ord.

Kommande föreläsningar handlar om latinamerikansk, indisk och arabisk litteratur och är alltså öppna för allmänheten. Det är dock inte oproblematiskt att klumpa ihop författare för att de skriver på samma språk, är från samma kontinent. Kanske vill man som författare inte bli till en representant för ett land, för ett språk? Samma sak gör vi dock med svensk och västerländsk litteratur. Och jag har svårt att finna ett annat sätt, en annan öppning för att skaffa sig ett mindre eurocentriskt och västerländskt perspektiv. Detta är en början.

I morgon blir dock perspektivet svenskt igen (men kanske med afrikanska utblickar?) då Johanna Nilsson gästar mitt bibliotek.

3.
Idag har jag, efter helgens arbete, en ledig dag. Ägnar några minuter åt att bläddra i nyaste numret av Biblioteksbladet som dimper ned på hallmattan. Och där, minsann, handlar en hel sida om bland annat ovan nämnda föreläsningar. Lyser upp av stolthet!

Den första känslomässiga

reaktionen framkallande intellektuell stress är: Vilket slöseri med tid läsa redan läst roman. En konstig reaktion då romanen första gången bjöd på ypperligaste läsupplevelsen. Men nu sitter jag ändå här och njuter. Låter mig inspireras av Kadirs berättelse som kringlar sig och krånglar sig både språkligt och berättarmässigt. Eller det är ju Khemiris berättelse egentligen. Eller bokens Jonas. Eller Abbas. I alla fall en berättelse.
Montecore.
Bokcirkelläsning.
Cirkelläsning=omläsning?

Dagen har präglats av litterära höjdpunkter.

På förmiddagen satt jag i några minuter bredvid en idol som trots att det, som hon sade, var "100 år sedan" hon ledde Röda rummet på tv ser oförskämt pigg ut. Det var Gunilla Kindstrand som gästade den kursdag jag deltog i. Det var upplyftande att höra henne prata om litteratur och läsande. Inte så mycket för att allt hon sade var glatt och positivt men för den kunskap hon besitter och för det genuina engagemang hon hyser för litteraturen.

När så nobelpristagaren tillkännagavs klappade flera lokalpatriotiska hjärtan än mitt. För Stig Dagermansällskapet som huserar några mil söder om Gävle, vid Dalälven, plockade redan i våras fram årets nobelpristagare då de tilldelade Jean-Marie Gustave Le Clézio Dagermanpriset. Prisceremonin som normalt sett äger rum i juni är i år flyttat till hösten varför en nobelpristagare borde vara på väg mot mitt hörn av världen. Tyvärr läste jag inte något av författaren då i våras när han var aktuell men jag ska snart skaffa mig en plats i bibliotekskön till hans verk.

Hoppas ni har en fin nobel dag.

I "De blåaste ögonen"

av Toni Morrison vet jag från, tror jag, första sidan vad hemskt som ska komma att hända längre fram i berättelsen. Trots det är den en fröjd att läsa, den överraskar mig och vänder min tanke. När jag läser Joshilyn Jacksons Mina två mammor finns inget i början av texten som talar om för mig vad som ska hända, hur det ska sluta. Ändå förstår jag ganska tidigt i alla fall i stora drag hur det hela kommer att knytas ihop. Jag förstår det därför att romanen i sin ansats, i sitt uttryck och formgivning talar om att den ska läsas enligt en viss logik. En logik där det på ett sätt minst sannolika blir sant men kanske inte alldeles trovärdigt. Åtminstone inte för mig. Jag menar inte att jämföra Jackson med nobelpristagaren men det fascinerar mig hur två så olika historier kan antingen vinna eller förlora på att vara förutsägbar. Om ni förstår hur jag tänker? Jag anser dock inte att Mina två mammor är någon usel roman: Jackson skriver bra, det finns ett skönt flyt och personerna hon skildrar är trevligt egensinniga.

I centrum för handlingen står Nonny, med ett namn inspirerat av Shakespeares Hey nonny nonny, som föds på golvet hemma hos grannarna. Detta är upptakten till en strid mellan två familjer där Nonny är själva kärnpunkten. Nonny adopteras av systern till den kvinna i vars hem Nonny får liv. Den biologiska modern och adoptiv modern alltså. Men det är i första hand den biologiska mormodern som ställer till problem. När vi glider in i handlingens presens möter vi en Nonny på väg att skiljas från sin man, vilket är lättare sagt än gjort när attraktionen är fortsatt stark. Mindre treviga saker om mannen uppdagas dock allt eftersom.

Biomormorns hundar attackerar Nonnys moster och hennes döv-blind-stumma adoptivmor vilket gör att Nonny blixtar hem till undsättning. Denna händelse gör att striden mellan de båda familjerna eskalerar. I hemorten bor också den avlägsne kanskesläktingen Henry som alltid varit ett stöd för Nonny. Det som händer gör också att spänningen mellan dem ökar, på gott och ont. Nonny står också nära ena mosterns barnbarn, ett barn övergivet av sin mor. Mormodern/Nonnys moster visar sin kärlek genom en hård diet. Det är komplicerade familje- och kärleksrelationer som skildras i boken.

Det är också en roman med många ingredienser:
adoption
döv-stum-blindhet
syfilis
galen fästmö
mordbrand
förgiftade hundar
tonårsgraviditet
blodhundar
sönderskurna däck
otrohet x 3
religiösa grubblerier
fjärilsmuseum
etc

och för min smak är de några för många. Och det är något av en paradox (är det rätt ord i sammanhanget?) att en roman med så många olika beståndsdelar ändå förefaller vara förutsägbar. Kanske är jag fördomsfull och tråkig men det känns lite för udda, lite för utstuderat - att det är för mycket gör det svårt för mig att verkligen ta till mig romanen. Men ändock är det en helt ok roman att läsa när höstsolen skiner. För en stunds flykt från ett liv som är så väldigt bekvämt i jämförelse. Kanske är förresten livet vi lever minst lika märkligt som det Jackson skildrar?

En solig promenad

och ett besök på Musikbiblioteket senare sitter jag i röda fåtöljen och spisar god musik. Det är inte varje dag jag kan gå hem bara så där mitt under arbetsdagen, men så ska jag också traska tillbaka till jobbet senare.

Är det fler än jag som har Last Night of the Proms som en av höstens höjdpunkter? Sedan jag började titta på det när jag fortfarande bodde hemma har det på något vis blivit startpunkten på hösten för mig. Någon gång önskar jag få stå där studsa tillsammans med galna engelsmän. En av årets gästartister var pianisten Hélène Grimaud och hennes cd Reflection snurrar nu i spelaren. Det är ljuv musik. Skört och mäktigt på samma gång. En andra skiva väntar, Credo, på den finns stycket vi hör en del av nedan:


Denna pianist har enligt Wikipedia en passion för vargar och delar tiden mellan att spela och att driva ett center för vargar. Det kan bero på att hon är från Frankrike men lite Julie Delphy-lik är hon allt, eller?

Från musik till bok, kanske hinner jag avsluta Mina två mammor innan kvällskiftet? Om jag inte fastnar här vill säga. Framför datorn.

Gårdagens frustration

över tågen som inte kan frakta författare har lagt sig, även om och men.

På jobbet diskuteras prenumerationer av tidskrifter för kommande år. Camino heter ett nytt magasin som känns väldigt rätt i tiden - temat är "hållbar livsstil". Jag hoppas den faktiskt köps in! Den tryckta tidningen ser dock, i mina ögon, bättre ut än presentationen på nätet. Bläddrar lite i det införskaffade exemplaret och läser om ett nytt litterärt modemagasin som nämns i en krönika. Litkes heter det. Boknörd som jag är ser jag framför mig ett glassigt magasin om böcker, ett magasin som i sitt tryck skulle vara långt från de miljövänliga, men med lustfyllda och samtidigt initierade texter som flödar över av bokkärlek och kritiska blängar. Fats nja, det verkar inte handla om litteratur utan om mode, ur ett annorlunda och filosofiskt perspektiv. Hur många modemagasin går det på ett litterärt magasin (som inte handlar om mode utan om just litteratur)?

Gävle ligger ju inte

särdeles långt från Stockholm. Men ibland känns det så. Om man som jag jobbar med skönlitteratur på ett bibliotek vill man gärna att en författare eller två eller kanske flera ska besöka biblioteket för att möta längtansfulla läsare med tindrande ögon. Nu är det så att de stora tågen valt att inte ta vägen mellan Gävle och Stockholm på författarvänliga tider. När en författare vill åka hem efter ett kvällsbesök i Gävle går inte längre något tåg. Om författaren nu inte kan tänkas vilja sitta många timmar och skaka på rälsen, byta tåg och komma hem långt efter mittinatten. Jag tror inte att så många författare vill det. Författare har ju också familjer och hundar och kanske en mormor att ta hand om. Människor som skriver bor på även andra platser i landet men huvudstaden verkar vara en författartätort varför ett flertal sådana skrivande människor behöver kuska mellan Gävle och Stockholm. Så när höstmörkret faller på räds jag kulturskymning i min hemstad, som heter Gävle. För vem vill komma till en stad som man inte kan ta sig hem ifrån?

Dialog om bokbloggande:

Hermia says: Suck... jag ska inte sitta så mycket vid datorn
Maken says: Men det är väl roligt att du hittat en hobby du tycker om. Att skriva om bokintresset, så det blir lite djupare.
Hermia says: Hm, fast särskilt djupt tror jag inte det är.
Maken says: Ok, men läsningen har fått en större bredd, eller äh... ja, ja..

Under dagens micropaus

på jobbet ägnar jag mig åt lite trendspaning genon tidningen Elle som flirtade med mig från hyllan. De har en artikel på temat "Klä dig som en drottning" - och det som en ganska specifik sådan nämligen Englands. Stilen kallar de Queen, förstås. Just den här drottningtrenden har väl redan kommit till bokvärlden? Minns jag läst om Drottningen vänder blad av Alan Bennett bland annat här. Men kanske började det hela med filmen The Queen och Helen Mirrens fantastiska rollgestalning? Så, vilka behov tillfredsställer den annalkande kungliga trenden?

Hetsläsning blir till

sträckläsning när jag läser Klanerna i Palos Verdes av Joy Nicholson. Debutboken som gavs ut för omkring tio år sedan och kom på svenska 2003 hade gått både mig och biblioteket förbi om det inte hade varit för Signe.

Efter jobbet igår placerade jag mig i soffan och läste tills boken tog slut. Boken har en sådan intensitet att den känns som vore den skriven i samma takt jag läste den, på några timmar. Nicholson har skrivit en gripande och tragisk historia om Medina och hennes tvillingbror Jim som flyttat till havet med mor som äter sig allt fetare allt olyckligare, tröstar sig när pappan söker sig till andra yngre kvinnor. Medina slänger sig ut i vågorna på surfingbrädan hon, SKA bli en mästersurfare och jag förstår så väl hennes flykt till havet, hennes vilja att ta makten. Medina har inga vänner, bara otäcka tjejfiender, men hon har sin bror. En bror som i takt med att pappan avskärmar sig från familjen blir alltmer bunden till sin mamma. Blir sin mammas man. Som läsare vet jag att det här kommer att gå, för att tala klarspråk, helt åt helvete. Det finns inget som kan rädda mamman i hennes förfall, inget som kan rädda Jim ur hans kaos med hat, självhat och droger. Det finns ingen återvändo för dem. Men ändå finns det hopp. Medina är berättelsens centrum, snurrar runt stjärnan Jim. En stjärna som långsamt slocknar. Det är så starkt, så drivet skrivet - det är krävande och i samma stund så oerhört givande. Jag kan inte beskriva den annat än så här förvirrat.

Hetsläsning

har jag ägnat mig åt under veckan. Jag vill så gärna läsa in mig på all den där fantastiska litteraturen som innan legat en liten bit utanför min horisont. Men jag läser utan att se orden. Snubblar i texten som en överladdad idrottsman. Det är inte höstens böcker som stressar mig - det är världslitteraturen... Som balsam virar jag nu mindre påkallande, men minst lika bra, böcker runt mina överansträngda läsmuskler.

Så här i hösttider

när Hermia tenderar att bli slö och introvert närs just nu konstigt nog en längtan efter ännu mer bokprat. Att läsa samma böcker som andra, att diskutera. I mitt arbete har jag startat en bokcirkel som kommer att träffas tre gånger under hösten. Men där är jag i egenskap av ledare, svårt därmed känna sig helt och hållet avslappnad. För en stund släpper jag mina intentioner att läsa utomeuropeiskt etc och har greppat Klanerna i Palos Verde som Signe skrev fint om för ett tag sedan. Jag är ju lite efter som läser den först nu, men kanske Signe har den i färskt minne? Och så ser jag att Dora som håller på med Mina två mammor så den lånade jag med hem i dag. Och eftersom Dora är en god vän jag har förmånen att träffa även IRL, fast alldeles för sällan enligt mitt tycke, hoppas jag att det finns någon liten möjlighet att prata om den med henne. Egentligen skulle jag vilja ha det precis som Wind up Women; en levande litterär salong både på riktigt riktigt och i bloggform. Men till det krävs mer närvarande vänner. Det är lite ensamt här i hösttid.

Pocket & Prassel: paket 2

har anlänt. Paketets tema, "För den goda sakens skull", tilltalar mig på alla sätt. Innehållet består av en återanvänd bok, De galnas hus, som jag velat läsa sedan den gavs ut samt av Hemlös - med egna ord med texter från tidningen Situation Stockholm. Ekologisk choklad ackompanjerar böckerna samt en liten burk väldoftande kroppslotion.

Tack! kära bokvän! Du förgyller mörka höstdagar. Jag ser mycket fram emot att läsa de böcker jag fått hittills. Men om du trycker det dröjer innan de dyker upp här beror det på att jag sparar det ägda pocketläsgodiset till alldeles extra stunder som t ex resor och semestrar... Har ännu inte klurat ut vem du är. Jobbar vidare på det!

Lediga dagar

ska man ju ta vara på, eller hur? Inte göra som jag ligga alldeles för länge i sängen, inte vilja gå upp möta gråhösten. Men nu, sitter jag ändå här med koppen te och en utläst bok att skriva om. Senare kommer fina kusinen med bästa lillkillen i eftermiddag och tills dess ska bakelserna stå uppradade för att låta sig slukas.

Förra helgen bjöd på gripande läsning i form av De blåaste ögonen av Toni Morrison, romanen är hennes debut från 1970. Jag blev helt och hållet tagen av denna bok. Den fångade mig från första stund och då har jag fått tips om att annat Morrison skrivit är, om möjligt, ännu bättre! I 1940-talets Ohio möter vi 12-åriga Pecola. Pecola uppfattar sig själv som oändligt ful och önskar sig blå ögon - vilket ska göra henne lika fin som de söta små vita flickorna som så väl svarta som vita slänger trånande blickar efter. Redan från början vet vi att det inte kommer att gå henne väl, hennes pappa kommer att göra henne gravid. Men innan det går så långt bränner han ned sitt hem och Pecola flyttar för en tid hem till syskonen Frieda och bokens enda berättarjag. Jaget i romanen är en flicka lite yngre än Pecola och Frieda, en flicka jag fäster mig lite extra vid.

Morrison berättar elegant kvillrande med exakthet om att vara svart i ett vitt land, om att vara fattig och utstött, längst ned i alla hierarkier. Det handlar om barnets utsatthet i ett samhälle med frustrerade vuxna. Författaren skriver på ett sätt som gör att jag tycker mig förstå precis hur personerna känner, jag känner deras skam, deras underlägsenhet. Och det gör ont.

Maskrosor. En våg av tillgivenhet strömmar från henne till dem. Men de ser inte på henne och återgäldar inte hennes kärlek. Hon tänker: "Dom är fula. Det är ogräs." Fylld av den upptäckten snubblar hon på sprickan i trottoaren. Vreden vaknar till liv inom henne; den öppnar munnen och lapar upp den sista resten av hennes skam som en ilsken hundvalp."

Det finns ett bilprogram

på teve som jag skrattar hejdlöst åt, trots deras ibland rätt dåliga skämt. Jag, Hermia, som inte ens har körkort zappar medvetet fram till ett bilprogram, stannar kvar och skrattar. Top Gear heter programmet, producerat av BBC. En tanke bara - tänk om programmet handlade om litteratur? Om den mest oinbitne läsaren letade sig fram stannade kvar och återkom. Bara för att det där med litteratur är så himla roligt.

Fast det är klart; jag tar ju inte mer körkort för att jag ser Top Gear. Fast det är en helt annan historia.