Hermia Says
Litteratur, resor, konst, film etc.
torsdag 3 januari 2019
Skrivet på kroppen
onsdag 2 januari 2019
Normal People
Det som ibland brister i beskrivningen av bokens personer uppvägs av det djup som hela tiden finns både på och mellan raderna. Med stor skicklighet parerar författaren det sentimentala och skapar liv.
A good read indeed.
onsdag 14 november 2018
Från Homs till en flodhäst
Ett par dagar efter att jag läst ut boken såg jag filmen med Roger Allam (unge Morses äldre kollega) i rollen som Ted Wallace. Riktigt bra och kul se hur väl den följde boktexten.
Nu har jag fått för mig att läsa 1Q84 av Murakami, som jag har ett rätt kluvet förhållande till, vi får ser hur det går...
tisdag 30 oktober 2018
En kvinnas övertygelse
Boken börjar som en rätt härlig collegeroman om Greer, som hamnat på "fel" skola på grund av sina klantiga föräldrar och även är motvilligt skild från sin pojkvän. Hon passar inte riktigt in, är ingen partytjej utan ägnar sig hellre åt den älskade litteraturen, är van att vara i sitt eget rum. Men hon får vänner och en kväll möter hon och Zee feministikonen Faith Frank. Mötet har föregåtts av en händelse som satt djupa spår i Greer. Det är ett möte som ska komma att få stor betydelse för Greers framtid och för romanens fortsatta handling.
Greer (det är svårt att inte i huvudet lägga till ett Germaine vid namnet) är en person som är intressant att följa men hon får snart ge plats åt romanens andra gestalter, vilka till viss del träder fram på Greers bekostnad. Greer kommer så småningom att arbeta nära Faith, att hon också ska göra succé senare i livet vet läsaren från början. Även Faith, pojkvännen vars liv blir abrupt avbrutet och Zee får en egen plats i romanen.
Wolitzer ger läsaren en bild av feministisk nutidshistoria, av systerskap och mentorskap. På olika sätt visar författarna genom romanfigurerna vad som formar oss, på familjens och uppväxtens inverkan på våra liv. Det är en ibland rolig roman som även är rik på olika synsätt, perspektiv, liv och fördjupningar men bitvis upplever jag den tappar fokus. Den tenderar också att bli lite för väl tillrättalagd. En annan författare i liknande stil som jag tänker på flera gånger under läsningen är Jonathan Franzen. Även han skildrar stora sammanhang, utifrån ett gäng personer, på ett ibland lite övertydligt eller just tillrättalagt sätt. Båda känns också som amerikanske berättare, vilket de ju också är...
Omslaget på En kvinnas övertygelse är översköljt av hyllande blurbar. Jag är inte riktigt med på banan men tycker romanen är läsvärd och jag driver på genom texten med glädje även om den inte ger mig någon "wow-känsla". En sak jag inte kan låta blir att fundera över är den underliga baksidestexten som ger sköldpaddan en lite väl stor, och inte helt rätt, roll.
Recensionsexemplar från Bookmark förlag.
lördag 27 oktober 2018
Regnvakt
Det framgår snabbt att det här är en familj som inte kommunicerar så bra med varandra, mycket är outtalat, inte berättat och de vet inte säkert var de har varandra eller vad de egentligen tycker om varandra. Förutom Linden är hans syster Tilia med och så de åldrande föräldrarna. Firandet övergår snabbt i kris då pappan drabbas av en stroke, något som sätter familjebandet på prov och för saker upp till ytan.
Allt medan regnet fortsätter att falla.
Att låta just Paris, som är välkänt för så många, fyllas av vattnet är smart av Tatiana de Rosnay - det är obehagligt att föreställa sig den fina staden på detta vis. Ändå är det inte en klimatroman som t ex Maja Lundes Binas historia för även om översvämningen är ytterst central för handlingen och även driver på den så är familjen författarens fokus. Jag kan inte låta bli att tänka på en annan bok med vattnets kraft i centrum - Mikael Niemis Fallvatten där den annalkande katastrofen lockar fram de mest egoistiska och destruktiva krafterna i människan. De Rosnay visar istället hur krisen kan föra människor samman men att de närmaste, hur sårig relationen än är, blir de viktigaste.
Regnvakt är en intressant, mångbottnad (!) roman, lätt att engagera sig i och svår att släppa. Perfekt läsning för en småtrött oktobervecka.
De osannolika systrarna Mitford
De sex systrarna Mitford hade en bror också, som inte hann göra så mycket väsen av sig, det är systrarna som fortsatt att fascinera och som fått Hagen att resa i deras spår och grotta ned sig i deras verkligt osannolika liv. Mest känd är Nancy, den äldsta systern, blev författare och i böcker som The Pursuit of Love lånar friskt från sin egen barndom. Mest upprörande är att läsa om hennes två yngre systrar, Unity och Diana, som vurmade för Hitler och kom att tillhöra hans innersta krets. De sex systrarnas engagemang spänner från kommunism till nazism...
Hagen kan nog göra vilket ämne som helst intressant - här fångas både tiden för systrarna Mitfords levnad, hennes fascination för deras liv och en del kuriosa om bl a brittiskt överklassliv. Intressant om det obegripligt sanna.
söndag 14 oktober 2018
En Oatesk helg
Först ut var den nyaste Jack of Spades där vi möter författaren Andrew J. Rush. Han är framgångsrik i kriminalgenren men spelar minsann inte i samma liga som Stephen King. King är om inte med i romanen så en viktig person i den. Vid sidan av sitt högst synliga författarskap ikläder sig Rush även rollen som Jack of Spades och skriver bestialiska, hemska saker. Ingen, varken förläggare eller fru vet om detta dubbelspel.
När Rush blir anklagad för att ha plagierat en annan människas texter börjar hans båda författarjag glida allt mer samman. Jack of Spades personlighet, som inte är helt olik de böcker psuedonymen skriver, tar alltmer över.
För mig som älskar litterära lekar är det här ett guldkorn - och ett annorlunda verk av Oates. Romanen får mig att tänka på Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen. Båda böckerna skildrar en litterär värld, eller skenvärld, men framför allt är de skrivna av författare som lekfullt tar ut svängarna på ett annat sätt än i andra delar av författarskapen. Men en lite långsökt association är det nog. Hur som helst så blev jag glatt överraskad av Oates svarta komedi.
Tyvärr var helgens andra Oatesbok istället rätt...medioker... I En fager mö heter den tonåriga huvudpersonen Katya, under ett par månader har hon lämnat hemstaden och är barnflicka i en familj med pengar. Det blir ett rejält miljöombyte för henne som stegras när hon uppvaktas av den reslige men ack så mycket äldre Marcus Kidder. Han visar sig vara en konstnärssjäl i behov av Katya.
Historien skriker #metoo men det är inte den sortens berättelse författaren vill dela med läsaren. Nej, jag blir inte riktigt klok på vad Oates egentligen vill säga med sin märkliga "saga", eller vad jag ska kalla den. En historia som hade kunnat bli intressant - om klass och utsatthet - slarvas bort för något annat.
Från toppen till botten denna Oateshelg, alltså.
fredag 12 oktober 2018
Inte hemma - ett foster berättar
Berättaren är en intellektuell grodd som funderar över detta med att vara människa, över Guds distraherade tillvaro osv. Fostret våndas över människans beteende, känner av sin mammas ängslan och hör sin pappa tappert hålla humöret uppe. Och så oroar sig berättaren för att födas och förlora sitt förstånd och sina förmågor, det vill säga att bli en vanlig skrikande debil (för att låna fostrets ord) bebis.
Inte hemma ÄR en allvarlig skildring, men jag skrattar och fnissar när jag läser. Författaren tar genom sitt val av berättarröst ut svängarna, låter rösten vara både dråplig, förnumstig och fräck. Det är infallsrikt på ett sätt som jag gillar. Det är svårt att få till den här allvarligt lekfulla tonen men Hagerfors lyckas!
Nu ser jag fram emot att läsa Ian McEwans Nötskal för att se om hans berättande oföding har något gemensamt med Hagerfors.
tisdag 2 oktober 2018
Från litterär safari till den oändliga familjen
torsdag 21 juni 2018
Djupdyk i samtiden och en 21 år gammal skandal
PS. Min läsning och lite annat finns också på Instagram @hermiasays
tisdag 1 maj 2018
So far - so good
måndag 1 januari 2018
Läsåret 2017
söndag 5 november 2017
Jubileum och höstläsning
Hösten springer och plötsligt är oktober slut och november här. November är också månaden som den här bloggen startade – närmare bestämt 5 november 2007 så idag är det minsann jubileum! Tack till alla som läst och kommenterat här under åren! Några av er har jag träffat på riktigt, ibland under helt korta stunder ibland lite längre. Flera av har jag med glädje följt lika länge som jag själv bloggat. Intresset för litteratur och kultur förenar på ett alldeles fantastiskt vis.
Att summera tio års bloggande ger jag mig inte på men den senaste tidens läsning vill jag dela med mig av. Månadens sista söndag bjöd också på litterär förlustelse i form av Stockholm Literature där jag bland annat hörde ett par av månadens lästa författare, Pettina Gappah och Johanna Adorján.
Först ut i oktober var Pettina Gappah Memorys bok. Memory befinner sig i ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe. Hon är dömd till döden för att ha mördat Lloyd, en vit man som hon bott hos sedan hon var barn, såld av sina föräldrar. Nu är Memory vuxen och skriver ned sina minnen i väntan på att domen ska verkställas. Den tänkte läsaren är en journalist som intresserat sig för fängelset.
Förutom sorgen över att ha blivit bortvald av sin egen familj har Memorys liv präglats av utanförskap och annorlundahet - hon är albino och skör i det yttre. Hon är fått möjlighet byta sin tidiga uppväxt i kåkstaden mot skolgång och universitetsstudier, hon är med andra ord välutbildad och intellektuell med en helt annan referensram än de hon delar fängelsevistelsen med.
Minnen kan vara bedrägliga och kanske finns det en annan sanning än den som Memory skriver ned? Som läsare är jag delaktig i Memorys utforskande av sitt liv, tar del av de vedervärdiga förhållandena i fängelset och grips allt eftersom av Pettina Gappahs starka berättelse, av Memorys bok.
På Stockholm Literature hörde jag ett samtal som lyfte mellan Pettina Gappah och Jason Diakité med rubriken Vem är jag?
Sedan var jag rask och lånade Never let me go av årets Nobelpristagare Kazuo Ishiguro strax efter att Sara Danius klivit ut i Börssalen. Ishiguro har jag läst tidigare men inte just den här boken som grep tag med sin historia om de vars liv är förutbestämda att användas av andra, om känslorna som ändå gör motstånd.
En Stockholmshelg , tillsammans med en väninna, i mitten av oktober gick i skilsmässans tecken. Först läste jag ca sist av alla Det är något som inte stämmer av Martina Haag. Lättsamt om svårt.
Sedan följde Elena Ferrantes Dagar av ensamhet som funkade fint för mig som inte lyckats ta mig igenom hela Min fantastiska väninna. Precis som Petra i Haags bok blir Ferrantes huvudperson Olga lämnad efter 15 års äktenskap och två barn. I båda fallen sker det helt utan förvarning, de hade det ju så bra i sina respektive förhållanden! Petra drar till fjälls för att slicka sina sår och skriva en bok. Även Olga är författare, eller var tills hon gav upp skrivandet för sin man och familj, men hon tappar greppet totalt och faller, förfaller, när mannen lämnar. Det är mörkt och hemskt men kanske finns ett ljus i form av en omtänksam granne.
Lite glassig läsning blev det också när Femina landade i lådan.
Sedan begav jag mig till Lake District och hängde med fårbonden James Rebanks som genom årstidsväxlingarna berättar om sitt arbetes glädjeämnen och vedermödor. Rebanks har med stolthet valt att följa i faderns och farfaderns spår och ett liv en bra bit från storstadens larm. Att jag valde att läsa Fårbondens dagbok berodde mest på min kärlek för får och lamm.
Ett annat arbetsliv skildras i Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här som skildrar ett förhållande till sitt arbete och meningen med det som är så långt från Rebanks man kan komma. Moa ska egentligen bli skådespelare men det är lätt att få jobb med att ta hand om gamla människor, så i väntan på... Jag tyckte mycket om Beischers skildring av hur Moa utvecklas, av hur de gamla som från början bara är bokstavsbeteckningar blir individer. Romanen säger något viktigt både om hur vi ser på det vi gör och på andra människor.
Sist i oktober läste jag månadens allra finaste och starkaste bok - Johanna Adorjáns En alldeles särskild kärlek. Författaren försöker återskapa sina farföräldrars sista dag i livet - hennes farmor och farfar valde att ta sitt liv tillsammans, hand i hand i sitt hem i Köpenhamn. Någon egentlig förklaring ges inte till de anhöriga men kanske lyckas barnbarnet/författaren verkligen skapa den förståelse hon behöver.
Tillsammans hade det judiska paret genomlevt andra världskrigets och förintelsens fasor, en senare flykt genom Europa och klarat att bygga upp ett nytt liv i Danmark. Adorján söker bland minnen, söker upp vänner till sina farföräldrar och skapar en bild av sina farföräldrar - även om det som var för svårt för dem att prata om. På få sidor berättar författaren en mörk men mycket kärleksfull historia.
På Stockholm Literature deltog Johanna Adorján i ett samtal med Kjell Westö, anfört av Kristoffer Leandoer. Det lyfte inte riktigt, kom inte riktigt fram till smärtpunkten men var förstås intressant att lyssna till.
Nu har novemberläsningen börjat och jag har bland annat försett mig med lite norskt godis. Ser väldigt mycket fram emot att sätta tänderna i favoriten Jan Kjærstads senaste.