Älskade Maj eller Sörja för de sina

"Dina arvedel är inte ångest - den är att arbeta i ditt anletes svett."

Jag hade tänkt vänta lite, låta Att föda ett barn sjunka undan innan jag gav mig in i del två. Men så gick det inte längre, längtan efter att återse Kristina Sandbergs fiktiva men åh så levande Maj blev för stark.

Mellan läsningen av första och andra delen har jag haft förmånen att höra författaren prata om och utvidga tankarna om Maj och tiden hon lever i under ett författarframträdande som tillhör de absolut bästa jag hört under mina år som bibliotekarie.

I Sörja för de sina fortsätter författaren på finaste och starkaste vis att fånga både sin huvudperson, som under romanens gång träder in i den yngre medelåldern och blir tvåbarnsmamma, och tiden hon lever i. Tomas som tidigare spårat ur rejält håller sig numera borta från starkvaror. Och så är kriget slut. Maj har uppnått en större säkerhet, blivit van med Tomas fina familj, traditionerna och de medföljande kraven. Men hon har svårt att slappna av, svårt att visa känslor för framför allt sitt äldsta barn, Anita och hon bär på en ständig oro för stort och smått. En oro jag inte är helt obekant med.

Sandberg grundar Majs värld i hemmet, så exemplariskt skött, men ändå aldrig tillräckligt städat. Genom upprepningarna blir Maj till, Majs hela sätt att vara, blir hennes själva varande. Det yttre så välordnat, det inre mindre så. Ändå sviker det yttre ibland och fläckar syns där de inte får synas, framkallar stor ångest. Så vävs också nästan omärkligt tidens idéinnehåll in i berättelsen.

Liksom i den första delen sker en del i kursiverna (läs Ebba Witt-Brattströms fina artikel i DN) men de används på ett lite annorlunda sätt den här gången. I första delen fanns här Majs innersta och egentliga, i andra delen lyfts också det som ska betonas extra fram, även Tomas tankar. Det gör att de kursiva utbrotten tappar lite av sin kraft även om de fortfarande fyller en fördjupande eller dubblerande funktion i texten.

Sörja för de sina tar fint vid efter Att föda ett barn och låter en längre tid i Majs ännu unga liv passera. Det är stort och fint och jag ser så mycket fram emot del tre Liv till varje pris.

Timme noll - Romanprisläsning

Det är timme noll, kriget är slut, allt har fallit och livet börjar om. Kriget pågår såväl mellan nationer som mellan människor och inom människor. I Lotta Lundbergs roman Timme noll berättar omväxlande i tre spår om tre kvinnor, med en av dem som ett sammanlänkande kitt.

Läsaren tas till Berlin 1945 där författaren Hedwig Lohmann försöker leva med vikande känsla och med oro för vad som kan ha hänt dottern  som hon, utan att förstå vidden av sitt handlande, svikit. Så växlar perspektiv och miljö till 80-talets Uppsala och till en ung kvinna, tjej, som med psykologens hjälp försöker hitta ut ur sig själv. Det tredje spåret utgörs av Ingrid som 2004 lämnat sitt arbete för att flytta med sin tilltagande demenssjuka man till en lugn ö där han kan fortsätta verka som präst. I Ingrid växer bitterhet, ilska och sorg när plötsligt också en annan människa tränger sig mellan makarna. Som om inte sjukdomen vore nog.

Timme noll är en roman med mycket starkt skildrade personer som i olika grad krackelerat och/eller sett omvärlden gå i bitar. Mest tyngd finner jag i skildringen av Hedwig Lohmann vars agerande väcker många tankar och känslo. Porträttet av Hedwig, har jag förstått är modellerat efter journalisten och författaren Cordelia Edvardsons livsöde. Bilden av Ingrid tycker jag är något styltig, författaren är avståndstagande är kanske inte så förtjust i sin figur? Delarna om den unga kvinnan bryter av från de andra genom att ha en jag-berättare,  de avsnitten har annan slags nerv och direkthet än de övriga två. 

Det är tre kvinnor, tre döttrar, två av dem är mammor, en av dem är fortfarande ett barn. Hedwig har gjort det förbjudna, låtit konsten och rädslan gå före sitt barn, Ingrid är kränkt in i själen medan det unga berättande jaget låter det inre utageras. Vad får man som kvinna göra? Vad är sjukt, friskt, ok i andras ögon? Vad hålls inom och vad ventileras ut? Varje spår i boken väcker egna frågor och tankar. 

En bra, stark och bitvis lite ojämn roman tyckte jag att Timme noll var. Nominerad till Romanpriset i Sveriges radio är den.


Läst hittills:

Den andra kvinnan av Therese Bohman

Psykodrama av Magnus Dahlström

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson

Timme Noll av Lotta Lundberg

Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson

Twist av Klas Östergren

Psykodrama - Romanprisläsning

Med Psykodrama är Magnus Dahlström nominerad till Romanpriset i Sveriges radio som jag just nu hetsläser ikapp med. Jag är mycket nyfiken på hur lyssnarjuryn kommer att angripa den här romanen i sin diskussion.

Psykodrama äger i stort sett rum i samtal mellan terapeut och patient. Patienten är kvinnan som står inför en rättegång, nya bevis har framkommit gällande en brand där hennes man och barn omkom. Terapeuten är mannen som ska försöka tränga igenom kvinnans hårda skal. Patient är också terapeuten själv när han går till en äldre kvinna som tycks ha rollen som mentor och bollplank.

Det är mycket som "tycks vara" i den här romanen. För författaren vrider berättelsen, får läsaren att ifrågasätta de tre deltagarna, deras uppsåt och motiv. Allt eftersom glider de in i varandra och jag tvivlar på om de ens är separata individer. Kanske patient och terapeut är en och samma?

Tonen i Psykodrama är kylig, distanserad och samtalen undanglidande, de sker lika mycket i det inre som mellan människorna. Under en bit av läsningen har jag Dennis Lehanes Patient 67 som något slags referensram, men den är mer raffinerad, har ett annat syfte med berättelsen men båda sätter läsaren i gungning. I Psykodrama saknar jag bitvis en riktning, en vilja bakom texten för jag är inte helt klar över vart författaren vill ta läsaren och varför.

Detta är en roman som med samtalet i huvudrollen kan leda till bra och fördjupade---samtal.


Läst hittills:


Den andra kvinnan av Therese Bohman

Psykodrama av Magnus Dahlström

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson

Timme Noll av Lotta Lundberg

Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson

Twist av Klas Östergren

Boyhood - mästerverket

Efter att ha sett Shaun the Sheep på bio var filmhumöret på topp igår kväll, så vi fortsatte med Boyhood fast hemma i soffan.

Hela projektet är ju en fascinerande och lite våghalsig historia som väl de flesta filmintresserade har koll på redan. Med samma skådespelare skildras pojken Masons (Ellar Coltrane) uppväxt i Texas, mellan åren 2002 och 2013. Filmen utgörs av nedslag i hans liv gjorda på ett sådant sätt att ett sammanhang skapas fast det är en längre tidsperiod som skildras.

Richard Linklater, som ju också gjort trilogin som inleds med Before Sunrise, ligger bakom mästerverket och hans naturliga stil känns väl igen. Liksom i de andra filmerna har skådespelarna varit aktiva i dialogskapandet och liksom i de andra är Ethan Hawke med. Här spelar han Masons pappa, som dyker upp då och då i barnens liv, förutom Mason storasystern Samantha (Lorelei Linklater). De lever annars främst med sin mamma (Patricia Arquette), som har en tendens att fastna för fel sorts män.

Det bråkas en del mellan de vuxna i filmen, barnen växer upp, ställs inför val och livets alla möjligheter. Men över filmen vilar en slags påfallande vanlighet. Familjen tar sig ur jobbiga situationer innan de blir katastrofala, de reser sig och går vidare. Det är en film som fördjupar karaktärerna, som t ex låter pappan vara något mer än den tillfälligt besökande glädjespridare som han först verkar vara.

Det här är en sådan där film när jag som tittar inte tänker på att det är ett skådespel jag ser, aktörerna är så naturliga, självklara i sina roller. Ibland tycker jag att Coltrane är en kopia av en ung Hawke, t ex så som han var i rollen som Troy i favoriten Reality Bites, det är dessutom två rollfigurer som i sitt betraktande av livet står nära varandra. Soundtracket från Reality Bites har jag lyssnat mycket på genom åren och Boyhood får en extra krydda, medveten eller ej, när en av låtarna från den tidigare filmen plötsligt hörs (Rock'n Roll Part 2 med Gary Glitter..).

Boyhood - så ärlig och på något vis vilsam, och alltid väldigt intressant och fascinerande. Ett liv på duken och ett mästerverk med chans på flera gyllene statyetter.

Shaun the sheep - på bio

Efter att ha skrattat och njutit av kortfilmerna om Shaun the Sheep m fl på gården var det med stor förväntan vi som igår tog plats i biosalongen för att se långfilmen. För en gångs skull bidrog vi till att medelåldern höjdes i ett kulturellt sammanhang men jag är glad att jag inte var en av de små, som alldeles säkert hade roligt men missade många kluriga detaljer och smarta referenser. Med oss hade vi också filmens stjärna.

Det är förståeligt att tillvaron på gården blir enahanda ibland, att Shaun med vännerna behöver en paus. Och en paus från lantlivet är vad de får, även om det händer sig lite annorlunda än de planerat. Iväg far de och möter storstadens hustle and bustle samtidigt som de letar efter sin borttappade och trots allt älskade bonde.

Lite läskigt blir det ibland eftersom våra vänner djuren blir jagade, men mest är det en härlig skrattfest med helt underbara scener som t ex när lammen väl förklädda besöker en restaurang. Jag är så fascinerad av hur levande figurerna är, av hur man kan bygga så fina miljöer som är overkligt verklighetstrogna, av alla skämt och blinkningar de lyckas få med - jag kommer med all säkerhet att se om Shaun the Sheep - movie fler än en gång. Det är en en fantastisk film, så smart och snyggt gjord, som bääär från början till slut.

Mello för en bokmal 2015

Det är snart dags för årets upplaga av Romanpriset i Sveriges Radio P1 där en lyssnarjury resonerar sig fram till en värdig pristagare. I senaste laget har jag insett att jag vill göra som för ett par år sedan då jag läste inte alla, men de flesta av de nominerade böckerna och lyssnade på diskussionerna. Det var givande att ta del av juryns tankar om det lästa och, det ska jag inte sticka under stol med, roligt att utifrån samtalen försöka lista ut vilken roman de skulle välja som vinnare (jag hade rätt!). 

Det här är årets startfält (som för övrigt inte har någon likhet med de som nominerades till Augustpriset vilket inte är så konstigt. I en kommentar till mitt inlägg citerar Kurt (stort tack för det!) hur nomineringsförfarandet går till: "En ny roman av en av våra tidigare pristagare kan inte komma i fråga för nominering förrän efter fem år. Årets Augustprisvinnare är också utanför nomineringslistan."):

Den andra kvinnan av Therese Bohman

Psykodrama av Magnus Dahlström

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson

Timme Noll av Lotta Lundberg

Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson

Twist av Klas Östergren

Jag skriver om och länkar hit allteftersom jag läser, så många som jag hinner och har lust med.

Och här är juryn vars samtal ska få förgylla mina promenader till och från jobbet med start den 2 mars.

Let the show begin!

Adonis - ett herrsällskap blev mitt helgsällskap

Den här boken har jag haft på något slags attläsalista sedan den kom 2011, jag minns också Bokomatens ord om den som på riktigt väckte mitt intresse. Men inte förrän nu har jag läst den.

Jens Liljestrand berättar i Adonis om några (manliga) studentsångare i Lund, aktiva under 90-talets mitt.  I romanens nu, 2010-tal, har några av dem samlats i Bengts sommarstuga för att umgås, prata minnen och sjunga. Men det som ska bli en helg av återseendets glädje blir en mörk resa genom minnet, både deras kollektiva och det individuella.

Männen utgör en liten, tight grupp med en egen dynamik och rollfördelning som präglas av status och klass. Liljestrand växlar effektfullt berättarperspektivet mellan personerna och belyser ungefär samma skeenden från olika håll. Det gör att romanen växer fram under läsningens gång. Motiv klarnar, händelser får nya betydelser och stämningen skruvas upp. Så berättas om övergrepp, relationer och drömmar som går i kras, livet som avbryts av sjukdom och död, kärlek, djupt dolda hemligheter.

Jag läste Adonis snabbt och med stor behållning. Det är en snygg blottläggning av en manlig struktur som i det här fallet utgörs av en sånggrupp - och av dess olika individer.

För in de döda

"De visste inte vad som väntade bakom hörnet. Det låter banalt, men man måste upprepa det: Henrik VIII visste aldrig att han skulle ha sex fruar. Han tänkte varje gång: ah, detta är kvinnan i mitt liv!"

Orden ovan är nyss Sverigegästande Dame Hilary Mantels i lördagens Dagens Nyheter där hon samtalar med sin översättare Jesper Högström. Den här känslan av här och nu, av att vara mitt i händelserna är bär genom både Wolf Hall och För in de döda, gör dem levande trots att historien är gammal och för många så välkänd.

Thomas Cromwell, vars perspektiv läsaren delar och som fått en mycket stark maktställning, har i del två uppdraget att lösa kungen från äktenskapet med Anne Boleyn, som inte gett honom den nödvändiga sonen. Kungens kärlek riktas nu istället mot Jane Seymour. Cromwell fortsätter sitt strategiska, manipulativa arbete. Han är äldre nu, hans barn är vuxna eller halvvuxna. Han har inte förlorat sin värme men i kungens tjänst förväntas eller tvingas han att agera med brutal list.

Cromwells grymhet och cynism i hur han hanterar människorna som står i vägen för kungens nya känslor är starkt skildrad. Denna andra del är också mer fokuserad kring Henrik VIII och livet runt hovet, mindre utrymme ges Cromwells privata liv, men så förställer jag mig att det också kan ha sett ut. De sorger som drabbade honom i den första delen ligger långt tillbaka i tiden, han ser nu mest framåt för sina söner och skyddslingars skull.

När jag läste Wolf Hall hade jag ledigt från jobbet och mycket sammanhållen lästid, jag flödade igenom texten och tog mig in i Cromwells vara. Med den andra delen, För in de döda, går läsningen långsammare, avbruten av mer pliktskyldig arbetsläsning. Det gör att jag aldrig riktigt kommer in i texten, inte med samma intensitet och djup som med den första. Jag vet alltså att jag hade kunnat få ut mycket mer av skildringen, ändå är jag fortfarande fascinerad och full av beundran inför både Mantel och översättaren Högström.

Trevligt folk på bio

Filip och Fredrik var snabba på bollen (förlåt..) och hängde på när entreprenören, idésprutan och Borlängeprofilen Patrik Andersson gjorde projekt av sin vision att bilda ett somaliskt landslag i bandy. Så följer kameran, med F-männen tacksamt lågmälda, hur ett 17-tal somaliska pojkar och unga män lär sig att åka skridskor, att navigera på isen och ta sig till bandy-VM i Sibirien under ledning av bland annat tränaren Pelle Fosshaug.

Om detta vore en spelfilm hade jag nog inte köpt idén, det är så osannolikt alltihopa - vilka karaktärer, vilken handling - men verkligheten överträffar dikten och det här är på riktigt. På riktigt är tyvärr också de horribla tankar som några intervjuade Borlängebor uttrycker apropå kommuninvånarna från Somalia. Att sedan höra de dalamålssjungande bandyspelarna ta upp just hur de blir sedda av andra är starkt.

I dokumentären fördjupas porträtten av några av killarna, och tittaren får en bild av deras liv och vardag, av deras drömmar och framtidsförhoppningar. Många har lämnat sina närmaste bakom sig, har som unga skilts från familjen, från mamma. Till exempel mamman som finns där på telefon från Somalia, som verkligen försöker förstå vad sonen har för sig på isen massor av mil därifrån. Det är starka scener om längtan hem och om vacklandet mellan att antingen stanna kvar eller åka tillbaka. Individerna skiljs fint ut från det kollektiva laget.

Filmen är i sin helhet ett stort leende, här finns en oändlig värme både framför, bakom och vid sidan av kameran som smittar av sig på mig som tittar. Och här finns en naturlig humor som uppstår i mötet mellan människor som vill varandra väl och som bjuder på sig själva.

Jag hoppas filmen, kanske via de kända upphovsmännen, når ut till många. Att den verkligen leder till respekt för människor, så ibland hårt och illvilligt bedömda av andra, och en förståelse för att vi alla är unika. Ändå, det ska aldrig krävas att man tar sig till bandy-VM eller något annat VM för att få respekt och bli bra bemött i sin egen hemstad - av sina medmänniskor.