För in de döda

"De visste inte vad som väntade bakom hörnet. Det låter banalt, men man måste upprepa det: Henrik VIII visste aldrig att han skulle ha sex fruar. Han tänkte varje gång: ah, detta är kvinnan i mitt liv!"

Orden ovan är nyss Sverigegästande Dame Hilary Mantels i lördagens Dagens Nyheter där hon samtalar med sin översättare Jesper Högström. Den här känslan av här och nu, av att vara mitt i händelserna är bär genom både Wolf Hall och För in de döda, gör dem levande trots att historien är gammal och för många så välkänd.

Thomas Cromwell, vars perspektiv läsaren delar och som fått en mycket stark maktställning, har i del två uppdraget att lösa kungen från äktenskapet med Anne Boleyn, som inte gett honom den nödvändiga sonen. Kungens kärlek riktas nu istället mot Jane Seymour. Cromwell fortsätter sitt strategiska, manipulativa arbete. Han är äldre nu, hans barn är vuxna eller halvvuxna. Han har inte förlorat sin värme men i kungens tjänst förväntas eller tvingas han att agera med brutal list.

Cromwells grymhet och cynism i hur han hanterar människorna som står i vägen för kungens nya känslor är starkt skildrad. Denna andra del är också mer fokuserad kring Henrik VIII och livet runt hovet, mindre utrymme ges Cromwells privata liv, men så förställer jag mig att det också kan ha sett ut. De sorger som drabbade honom i den första delen ligger långt tillbaka i tiden, han ser nu mest framåt för sina söner och skyddslingars skull.

När jag läste Wolf Hall hade jag ledigt från jobbet och mycket sammanhållen lästid, jag flödade igenom texten och tog mig in i Cromwells vara. Med den andra delen, För in de döda, går läsningen långsammare, avbruten av mer pliktskyldig arbetsläsning. Det gör att jag aldrig riktigt kommer in i texten, inte med samma intensitet och djup som med den första. Jag vet alltså att jag hade kunnat få ut mycket mer av skildringen, ändå är jag fortfarande fascinerad och full av beundran inför både Mantel och översättaren Högström.