Liv och dikt och Knausgård

Lite mer än 1/6 del är jag kommen i Knausgårds andra kamp. Han har alltså lämnat fadersrelationen och övergått till att skriva om småbarns- och författarlivet i ett närmare nu. Åtminstone är det så just där jag befinner mig. Att göra upp med sin familj och släkt är ju en genre i sig och inte så kontroversiellt, kanske. Att utan att hymla eller lägga ut dimridåer skildra andra människor är heller inte så ovanligt. Men oftast tänker jag att det görs antingen med ett avstånd i tiden eller genom att det är redan mer eller mindre offentliga personer som beskrivs. Jag tänker förstås på Carina Rydberg och Maja Lundgren.

De personer Knausgård skildrar, t ex föräldrarna till barnens dagiskompisar,  är däremot människor i hans omedelbara och vardagliga närhet, utan egen vilja att vara offentliga. Det är varken smickrande eller osmickrande porträtt, snarare som om Knausgård säger ut de där värderingarna som vi väl alla gör i tanken - mer eller mindre medvetet - av våra medmänniskor. En del är iakttagare mer än deltagare och Knausgård beskriver sig som den som har svårt att delta i konversationen, den som känner sig udda.

Hur författarens liv ser ut idag vet jag inte, om han fortfarande umgås med människorna han berättar om i bokens början. Jag tänker på deras möte med författaren efter att ha blivit skärskådade och beskrivna. Kanske är det smickrande för egot att ha gjort ett litterärt avtryck, oavsett hur det ser ut? Tänker också på författarens möte med dem och på om hans skildring är modig eller dumdristig. Vad gör detta projekt, den nära nog maniskt detaljerade skildringen, med skrivare och läsare, och vad betyder det?

Är livet kanske en förbannad dikt?

Till min kära mor: Dylan och lite extra cash

(kom ihåg att sätta på ljudet :))

En äkta kulturtant?

Äntligen! Jag kom ihåg att i tid, kl. 18.15, starta teven för att spana in veckans litteraturtips i Go'kväll! Men, där finns ju inga böcker - bara ett program om någon rymdresa. Besvikelse! Detta (och att jag fortfarande väntar på att Röda rummet ska återuppstå) borde vara tecken på att jag är en äkta kulturtant (möjligen tillför tjockteven och det att jag inte så ofta bänkar mig framför svt play dessutom en viss mossighet). Eller?

Nu Dora, hoppas jag istället på dig! Visst har du målat naglarna röda och laddat med böcker? Visst är du helgens Ingalill?

Gilla Sandviken

Jag gillar Gävles pigga grannkommun! Och det finns många anledningar att gilla Sandviken - där finns t ex ett prisbelönt och framtidstokigt bibliotek, ett gäng fina författare och en fantastisk kammarmusikfestival. Och så bor förstås Kråkan, Mamma Mus kompis, där! Och några andra coola typer. Just nu gillar jag Sandviken extra mycket eftersom snälle Marcus på biblioteket pratar om Hermia på Facebook. Kanske hittar någon hit därifrån? Det gillar jag förstås också!

Obehagligt poetisk fredag

Visst var det länge sedan det lästes poesi hos Hermia? Den lyriska salongen har inte haft öppet på ett tag. Efter en stunds strosande vid och letande i bibliotekets diktavdelning fastnar jag för denna korta.

"Orden vänder sina kinder
De slår ut
Jag måste fånga dem från båda håll
Orden är så veka mitt i livet
Jag sätter mitt finger där
min tunga
Mjukaste spets
i deras navlar"

Författaren Johanna Ekström har jag ingen relation till. I just denna text ser jag dock ett släktskap med Eva-Stina Byggmästar, som jag är min huspoet. Men annars väcker det jag läser hos Ekström mest obehag. Där är mycket kropp och hud, tänder under hyn och kanske, eller nog, moderskap. Men det är inte morsdagspoesi, om man så säger. Jag ska se om jag hittar något annat exempel ur Det enda främmande.

"Jag balanserar skärvor
på tungan
innan munnen slår igen
Någon vänder sig
inte bort
utan förblir
med låst ansikte inom räckhåll

I natten föder en uggla
blodiga skaldjur
på gatan
innan renhållningsbilen
blinkar bort
smärttrösklarna
mina stackato-önskningar

Den enda ledtråden från mig till dig"

Utan att egentligen komma ihåg riktigt vad det handlade om tänker jag med vaga minnen från litteraturvetenskapen "Kristeva" och "abjekt". Men framförallt: Obehag.

Ceci n'est pas un läsplan

Jag imponeras av alla läsplaner som finns där ute, i och utanför den bokbloggande hörnan. Imponeras av viljeinriktningen och målmedvetenheten. För jag lyckas ju inte ens hålla de enklaste planer, och kanske är det dags att helt ge upp att alls försöka planera läsningen? För det fungerar aldrig. Eller jo, i somras gick det faktiskt. För tanken var att läsa Eyvind Johnsons tre böcker om Johannes Krilon och de läste jag ju. Jag levde mig in i böckerna och de levde sig in i min sommar. Fast det måste vara det där undantaget.

För nu då? Snart är det långhelg och min plan var att läsa Lars Saabye Christensens Beatles men så kom en annan norrman och trängde sig före. Så nu blir det Min kamp och den kommer ju att räcka ett tag.  Inte ens den lilla planen gick i lås.

Det kanske är nyttigt för en till större delen strukturerad person att låta läsningen vara sitt eget flöde? Inte fundera så mycket på vad som kommer härnäst. Det är läsningen som kommer till mig som blir den bästa, tror jag. Kanske är det dags också att inte planera att skrivpausa för det går ju inte heller, uppenbarligen.

Min enda plan i sommar är att absolut inte läsa andra delen av På spaning efter den tid som flytt. Aldrig. Never. Ne jamais.

Jag har aldrig förstått meningen med semester

"Jag har aldrig förstått meningen med semester, aldrig känt behov av det, alltid bara haft lust att jobba mer." Så skriver Karl  Ove Knausgård på första sidan i Min kamp 2. Hur ska vi komma överens i nästan 600 sidor, undrar jag? Jag som längtar mig galen efter lediga dagar.

Blå bok mot kommunbrunt golv

Men så, bara några rader till och jag har halkat in i hans detaljrika universum, sittande vid skrivbordet läser jag de första tre-fyra sidorna. Berusas av orden och stressas av det insnärjda familjelivet han beskriver, så skönt att inte ha det själv. Nu längtar jag ännu mer efter lediga läsdagar. För visst är den så bra som den verkar?

Vilken galet fransk afton

Vilken mikrovila det blev... Men jag har två franska saker att dela med mig av som inte kan vänta! För igår såg jag ett riktigt lyckonapp till film: I skuggan av Paris (2008) som är regisserad av Christophe Honoré.  Det är en varm och på ett helt rätt sätt knasig film med sorgen som underton.

Storebror Paul flyttar med krossat hjärta (och förstånd) tillbaka till pappa och lillebror Jonathan i Paris. I bagaget har familjen systern Claires självmord flera år tidigare. Paul är deprimerad, vill inte äta, inte prata. Jonathan har blivit familjens bokstavligt talat skuttande glädjespridare. Sorgen får inte visas. Det är många barriärer som ska brytas och minnen som ska fram i ljuset. I filmen finns också de unga kvinnorna - de som fångar brödernas hjärtan eller kroppar. Det är en så varm film om syskonkärlek. Och om att tro på livet, trots allt. I stilen påminner den lite om en av mina favoriter Skådespelerskor. Lillebror i filmen är också, lustigt nog, med där. I båda finns en glidning mellan fantasi och verklighet, ett lite skruvat sätt att berätta. Precis sådant som jag gillar och som verkligen kan lyfta en film. Skådespelarna är mästerliga, de fångar, är sina roller - vilket gör det ännu bättre!

Varmt är det inte i Dominiques Dyens roman Smitning  men av det jag läst som givits ut av Sekwa så är det dessa mörka skildringar jag gillat bäst. Huvudpersonen Anne tappar greppet om tillvaron, hon väver in sig i lögner på arbetet och inför sin förlamade mor, blir extremt sexuellt utagerande och tappar minst sagt fotfästet. Med sig bär hon en fruktansvärd känsla av skuld, och en aldrig uppfylld förhoppning om att finna kärleken. Anne får hjälp av en läkare vars berättelse läsaren också får ta del av, och den är inte heller någon harmonisk historia. Men kan han hjälpa henne? Kanske är situationen mer än möjligt komplicerad? Romanen har ett driv som en thriller men känns ibland lite platt. Så tänker jag. Men när jag sent på kvällen lägger ifrån mig boken har den fullständigt överraskat och överrumplat mig. Det här var mycket större läsning än vad det verkade från början. Mycket imponerande, och vilket härligt litterärt grepp författaren använder! Bokstödet är med om en liknande upplevelse. Har du också varit med om Smitning?

Små hästar eller en lila hibiskus?

Den käre maken roar sig med en halvmara i Göteborg medan jag ägnar helgen åt att sondera terrängen i min egen bokstavsmara.

Först har vi Smitning som jag kommit en bit i efter två (tre?) snabba lunchläsningar. Jag tror den är bra. Men så tycker kollegan att jag måste ge Vi måste prata om Kevin en ny chans. Men där hemma ligger bland andra Lila hibiskus, De små hästarna i Tarquinia, Tant Julia och författaren och väntar tillsammans med franska filmer och en skoluppgift som jag varken vet ut eller in med. Men nu glömde jag påbörjade, underhållande, Seven days in the art world... Många löften om goda läsupplevelser väntar, men i vilken ände ska jag börja?
 
Och så är Hermia-bloggen trött och ofokuserad. Känner så väl igen mig i vad O skriver idag. Kanske är det majs fel alltihop? Jag loggar ut och bloggar av ett tag.

Alas, poor Yorick! I knew him, Horatio

Så där kan det gå när Hermia tvingar maken att agera Hamlet på Romateaterns scen, i det gamla klostret på Gotland, med en stenbumling till skalle. I år sätter den större ensemblen upp Trettondagsafton. Hermia såg Macbeth där 1998 men hoppas förstås på En midsommarnattsdröm.

Bokstavstrött -

vilar.

Retroaktivt fredagsinlägg - Bland twitter och kvitter

I förhållande till hur många som mördats på Gotland är det en väldigt levande ö, fast Visby är behagligt lugnt så här en stund innan sommarsäsongen inleds. Ett mord begicks till och med i den kongresshall där konferensen "Biblioteksdagarna" äger rum. I Mari Jungstedt Den mörka ängeln tror jag att det var. Jag har dock blivit mer lockad till att läsa Ulf Lundells skildringar som utspelas på ön. Men vad ska jag läsa?

Tänk vad den här staden är vacker! Så dramatiska undersköna sakrala ruiner. Det är  magiskt att traska i gränderna, vända blicken mot husen och himlen. Det är vilsamt sedan att vila blicken mot horisonten. En naturlig kontrast till de ämnen som avhandlas. En motvikt till det snabba flödet av information och kommunikation. Det twittrades i takt till vårfåglarnas kvitter.

Tant Julia hänger med till Visby

Nu drar Hermia till Visby för årets "Biblioteksdagar". Tänk - mer än 500 biblioteksmänniskor på samma plats och tänk vad vi ska läsa!

 

Eller nja, så mycket läst blir det nog inte under konferensen, där massor av ämnen ska avhandlas. Men med följer ännu en stark norsk författare, Roy Jacobsen vars Underbarn startat riktigt bra och så Tant Julia och författaren av Vargas Llosa, som inte bärs riktigt så där demonstrativt utan diskret nedstoppad i ryggsäcksfickan. Konferens följt av minisemester där raukar ska uppsökas - härligt!

De perfekt imperfekta

Först läser jag Ian McEwans roman Hetta om Nobelpristagaren som faller från höjden. Sen läser jag Tom Rachmans debutverk De imperfekta om en dagstidning som faller. De påminner om varandra lite grann, faktiskt.

En amerikan grundar på 50-talet en engelskspråkig, internationell, dagstidning med huvudredaktionen i Rom. Om det berättas bitvis och däremellan lär vi känna tidningen så som den är idag (eller nästintill). Den har stannat i växten, när andra media hakade på webben med allt vad det innebär av både nätversion och att vara representerad i sociala medier, förblev den i ett pappersformat. Fast det är egentligen människorna bakom tidningen vi möter. Olika personer i olika roller får varsina kapitel där de andra, och tidningen, hela tiden skymtar fram.

Tillsammans ger berättelserna, som var och en har sin egen kvalitet och styrka, en bild av en hierarkisk miljö där det gäller att slå sig fram, samtidigt som det fajtas om småsaker som stolar. Det är ett ganska udda gäng som hamnat där och var och en brottas med sina egna bekymmer - på och utanför tidningen. Kanske mest utanför. Jag våndas, lider och ler med dem, romanen är skriven med ett underhållande allvar. Människorna formar tidningen samtidigt som tidningen formar dem. Gör dem cyniska. De har världen som arbetsfält, allt ska bevakas i en kamp om det mest intressanta. Där finns ett växelspel mellan stort och smått, där det stora görs litet och tvärtom.

Jag gillar språket (fast irriterade mig och fnissade åt det ständigt uppdykande "smätta". Med tanke på hur stor plats korrekturen har i berättelsen är det lite lustigt att romanen i sig inte är helt perfekt korrekturläst. Och att ett mest dialektalt ord används i en på flera sätt internationell roman. Men det är ett nördigt sidospår...) och hur den är uppbyggd. Författaren är bra på att skapa stämningar, att bygga upp scener - som sen inte alltid leder dig jag tror. Mycket effektfullt, och effektivt. Så jag är riktigt förtjust i sträckläsningsromanen, som är en liten karamell.

"Internet i journalistiken är som biltutor i musiken" - korrekturchef Herman Cohen i De imperfekta


Rachman har hittat hem till fler bokbloggande läsare - Den besatta, Abibliofobi

Smätta

Förutom att De imperfekta bjuder på en fin läsupplevelse, så har den lärt mig ett nytt ord. Hur kan jag ha missat "smätta"? Översättaren av romanen använder det titt som tätt, någon "smätter upp mobilen", t ex. Det sticker lite irriterande ut, men det är fint få en påminnelse om hur böjligt språket är. Att det finns nya upptäckter att göra. Nu jobb, sedan läsning i eftermiddagssolen. Härligt!

smätta enligt NE

smätt`a verb smätte smätt, pres. smätter


ORDLED: smätt-er

SUBST.: smättande
• (få att) göra en hastig rörelse och därvid åstadkomma ett svagt, knäppande ljud ⟨provins.⟩: det smätte i stekpannan; han smätte bort ett par dammkorn från kavajslaget

KONSTR.: ~ ADVL, ~ bort ngt (ADVL)

HIST.: sedan 1943; sv. dial. smätta; besl. med eng. smooth 'jämn'

Smätta enligt SAOB

Jag är minimalist

"Du är irriterande lång. Det är som en anklagelse mot allt jag står för."
"Så kort är du inte."
"Vem har sagt att jag är kort? Jag är minimalist."

 Så elegant låter Tom Rachman romanfiguren Hardy Benjamin i fina De imperfekta beskriva sin korthet. Något att komma ihåg för  mig som är kort-i-rocken. För jag har under åren märkt att längden, eller snarare kortheten, lätt kan bli en källa till kommentarer. Inte nödvändigtvis negativa, men något som ändå finns där (i citatet kommenteras ju också den långa längden...). Minimalist. Det är fint.

Inte ett dugg självständig

Jag inbillar mig att jag väljer läsning efter eget huvud, att jag spontant plockar böcker ur bibliotekets eller hemmets hyllor allt efter vad jag lockas av för stunden. Men så Hetta som stod där så påpassligt, den var ju både radioföljetong och fint omskriven både här och där, och förstås hos många fler.

Sen var det Duras De små hästarna i Tarquinia som jag lockades till där den stod inklämd i bibliotekshyllan. Den vill jag ju också läsa! Så ser jag på DN:s veckoboklista att den där har en placering. För den lilla boken har kommit ut i nyutgåva, fast den jag fann är inte ny. Semesterläsning kanske, på flera sätt.

Så, så självständig är jag. Hur man nu ens kan tro sig om att (eller vilja) vara det när båda fötterna står i bokfloden?  Men valet finns ju hela tiden - att flyta med eller stå emot. Kanske bilda en liten biflod vid sidan om den stora.

Go Local

Fredagens inlägg om hemmafavoriter har fått en egen rubrik till i högerspalten. Jag hoppas, på riktigt, att Gävle och Skanör får sällskap! För snart är det sommar och semester - tänk vilka resor det finns att göra. Långt borta och hemma.

Från kulturkofta till landslagströja

Det händer att jag byter kulturkoftan mot landslagströjan. Som nu när det är VM i ishockey. Det är en världshändelse nästan mer välbevakad än de största politiska frågorna, och med nästan samma glöd hos kommentatorerna som i valdebatten.

Det finns ett allvar i mediebevakningen av svensk hockey som står i ganska skarp kontrast till de mer högljudda och spontana känsloyttringarna vid sidan av rinken. Som tv-publik däremot får jag ta del av de mest djuplodande analyser - av spelstil, laguppställningar och hälsotillstånd. Ibland är det lätt att glömma att det handlar om underhållning och inget annat. Som när Tre kronors tränare presenterar sina tankar inför matchen, och i Kurt Olssons anda ritar figurer på en förminskad spelplan för att visa kvällens taktik. Det är som om teaterregissören innan föreställningens början skulle berätta om hur det gått till bakom kulissen. Riktigt så mycket varken vill eller behöver jag veta. (Fast efter att ha läst "Låt oss tala allvar" hos Bernur tänker jag att det kanske är bra att någonting tas på allvar någonstans.)

De blågula hjältarna far runt på isen. Påpucklade ibland, påpucklare ibland. Puck hit, puck dit. Puck i mål. Exalterade kommentatorer. Jublande publik.
Okej, nu tar vi dom!

Hej Konsument eller Go Local!

Den här dagen började jag med Dagens Nyheters KulturPåStan. I den (och på nätet) finns en frågespalt där aktuella, kända personer svarar på frågor som handlar om konsumtion. Men det handlar lika mycket om platsen där de bor, eller tillfälligt befinner sig.

Jag brukar fundera på vad jag själv skulle svara och tänker att svaren på sätt och vis kan fungera som en reseguide. Så nu svarar jag, som hemmaturist, på ett urval av frågorna. Och undrar förstås hur det ser ut hos er? Vad har ni för favoritställen i Skövde, Malmö, Sandviken, Helsingfors, Sarajevo, Edsbyn, Stockholm, Oslo, Umeå, Karlstad, Horndal eller var ni nu råkar bo?

Mina konsumentval i hemstaden Gävle ser ut så här (frågorna alltså från DN):

Favoritgata: Källgatan - för utsikten över de vackra hustaken
Favoritdrink: Bubbelvin
Äter lyxmiddag på: Bistro Nord
Bästa mikromaten: Gårdagens hemlagade
Favoritförort/stadsdel: Brynäs- som alltså inte bara är ett hockeylag
Fikar gärna på: Mocca (fast kaféerna i Gävle är just nu rätt omysiga, tycker jag)
Bästa lunchställe: Sahflor's skafferi
Bästa brunchen: -"-
Bästa kaffet: Det dricker jag hemma - kaffe med varm mjölk
Bästa baren: Brända bocken
Senaste Gävleupptäckt: Att det ju visst finns en fontän på det nyligen omgjorda Stortorget!
Senast sedda utställning: Eva Österberg Ericsson och Linda Bäckström på Konstcentrum 
Senast sedda teater-/dans föreställning: Scener ur ett äktenskap på Gävle teater (en Dramatenproduktion)
Hejar på/håller på: Som kulturnörd i sportstad är det kanske bäst att säga GIF. Fast mest hejar jag på en ny biblioteksbyggnad.

Rapporter
Ingrid från Skanör

(Hej Bokkonsument finns visst också, hos Bokhora)

Nobelpristagare i trubbel

Men, vad han ställer till det för sig Michael Beard! Det är ingen hejd på situationerna  som Nobelpristagaren försätter sig i. Det är förfrusna (intima) kroppsdelar, en fällande isbjörnsfäll och halvtaffliga försök att rädda pinsamma situationer. En småfet man i sina bästa år, som tycks ha en sällsynt dragningskraft på kvinnor, är han. Mig faller han inte i smaken och det är nog inte heller meningen. Däremot gör romanen där han figurerar det, hittills i alla fall - det är en bit kvar av äventyret. Ian McEwan brukar vara klurig och ibland beräknande men här i Hetta är han rent underhållande. Jag skrattar inte högt men jo, jag gillar det så här långt. Och så anar jag ett allvar bakom det komiska, som kanske får ta mer plats längre fram? För nog ska väl romanen komma att handla om klimathotet också. Eller?

Jag tänker lite på Langelands Manuskriptet (läsfest!) men bara lite.

Ps: Jag funderade på varför Hetta plötsligt blev så intressant att läsa. Jag tror det är Joannas "fel", tror jag gjorde en omedveten mental notering efter att ha hälsat på hos henne.

Åh, Patti

Så fint att årets Polarpris tilldelas en poet, författare och hängiven läsare!  Och musiker, förstås. För ett par månader sedan hade jag en intensiv Patti Smith-vurm. Såg film, läste bok. Båda har jag tänkt en del på i efterhand, särskilt Just Kids.

Free Money från debutalbument Horses (1975).

Här en fin hyllning hos Snowflakes in Rain

Saltmannen ringer alltid två gånger

Så särskilt bra koll på musik har jag inte men jag har i alla fall tillräckligt bra koll för att veta att jag medvetet bytte ut ett ord i gårdagens rubrik. Manic blev magic.

Men det finns ju en hel bok om felhörda låtar - Är det saltmannen?Tror jag frustade lite mer när jag blädderläste i den första gången, men den har sina poänger. En hel del låtar återkommer, många hör fel fast på olika sätt. Man är aldrig ensam.

En riktig plåga, Mauro Scoccos Sarah, visar det sig att fler än jag hade problem med. För som gävletjej - vad visste jag om Seven-Eleven?

Åh Sarah, kom ut ikväll
Jag väntar vid hörnet vid Seven-Eleven

I boken hör lyssnaren i boken

Åh Sarah, kom ut ikväll
Jag väntar vid hörnet  vid sälen i läder

Minns inte riktigt vad jag själv hörde. Men något minst lika udda var det säkert. Jag gillar låten, men det var i högstadiet ett evigt tjat om Sara.

Roligaste bidraget i Saltmannen står en trevlig kollega för. Fint kunna erkänna sitt misstag på så allmän plats och fint få en en bild av Bruce Springsteens låtskrivande.

It's just another magic monday

Det kanske inte smakar som i Paris, Rom eller Barcelona men pappmuggen med cappuccino ger lite guldkant åt måndagens lunchpromenad. Bara det att jag faktiskt går ut på lunchen är guld värt i sig...

Beroende på var, eller kanske hur, man tittar så är min stad Gävle ibland faktiskt vacker. På sitt sätt. Och vilka städer glittrar inte just nu med det nya gröna?

Måndag, denna start på veckan som samtidigt avslutar helgens lediga tid. Nog kan den behöva mer uppskattning? Så jag nynnar lite inuti och njuter av ännu en fin måndag.

På fest med Hemingway

Häromkvällen tittade jag på Hasse å Tage-filmen Picassos äventyr med Gösta Ekman i rollen som shortsklädd konstnär. I filmen passerade Per Oscarsson, Lena Nyman och Margaretha Krook tillsammans med många andra, levande eller döda, förbi. Picasso är i Madrid, London, New York och så klart i Paris i denna absurda, härliga film. I ett hörn sitter plötsligt Hemingway och stickar färgglada vantar, vilket är passande eftersom Mimi i La Bohème är så kall om handen.

Passande är också att jag nyss lånat hem Ernest Hemingways underbara Parisskildring En fest för livet (A Moveable Feast).

När den uppmärksammades i DN:s Boklördag häromveckan minns jag något om att de nog inte hade det riktigt så svårt ekonomiskt som det framställs i boken. Men kanske är det som i Patti Smiths Just Kids att man kan äta lite, alltså gå hungrig men skapa och framför allt kosta på sig resor. Och när Hemingway äter så är det i alla fall i boken mycket ostron och gott (men billigt) vin. Tiden som skildras är den i början av hans författarskap, han lever i Paris tillsammans med första hustrun Hadley, kvinnan som romanen The Paris Wife handlar om, den som jag inte läste ut p g a språket...

Det Hemingwayska språket är däremot helt perfekt, levande och glatt fastän boken är skriven retrospektivt inte långt innan han själv ändar sitt liv. Det är synd att inte översättaren namnges i den gamla version jag läst, för han eller hon har gjort ett riktigt bra jobb.

I Hemingways Paris vimlar det av människor som gjort avtryck i kulturhistorien. Många vill lära den unge författaren sina knep. Gertrude Stein lär t ex ut att om man inte köper några nya kläder får man pengar över till att köpa konst... Sylvia Beach, ägare till det ursprungliga Shakespeare & co, är frikostig med lån av både pengar och böcker. Genom hennes försorg läser Hemingway de stora ryssarna. Scott Fitzgerald, han med Den store Gatsby, förekommer i en av bokens mer dråpliga scener. Dråpligt i all sin tragiskhet kanske, för det är en författare nära till rusdryckerna.

I somras läste jag också Hemingway så det var fint  återvända till honom nu. Även om författaren har facit i hand när han skriver En fest för livet så brusar den av liv. Han lyckas verkligen fånga känslan av att allt som är bra kan hända, livet är just möjligheter. Och så är det Paris. Det romantiserade och alltid så vackra Paris. Det är en läsfest med Hemingway.