Gung-gung

- Åh, en gungstol, säger maken, den skulle jag tänka bra i.
- Tror du? säger jag aningen skeptisk, tänker stolen ställer stora krav.

Nu blev kostnaden lite väl hög för just den här möblen och vi var aldrig ens i närheten av en budspade eller en telefonkontakt. Men kanske gungade Ingmar Bergman fram sina manus i den?

Vi spanar vidare på medelmåttsloppis istället för att sukta på rikemansauktion.

Lena K E har förresten tipsat Vi läsers Ann Lagerström om "välskrivande bloggare" - Bernur, Vixxtoria och Hermia, som därmed befinner sig i synnerligen gott sällskap. Att vara ombloggad hos självaste Vi-läser mamman gör Hermia stolt och ganska generad. Men roligt är det att tidskriften håller koll på hobby-skribenterna i bokbloggsvärlden.

Tack, Lena!

Jag har en liten samling

bestående av äldre kultiverade män, de där fina herrarna som säger kloka saker. Ni har mött några av dem här förut - konstnestorn Ulf Linde vars bok Från kart till fallfrukt jag tycker väldigt mycket om samt Gunnar Arvidsson och Carl Olof Josephson hjältarna från Läslustan. Igår tillbringade jag en timme i sällskap med en annan sådan där fin människa nämligen Erland Josephson. Kanske såg du också dokumentären Scener ur ett vardagsliv? Den finns annars att se på SVTplay. Erland Josephson som spelat in omkring 100 filmer, flera i Italien, och stått länge på Dramatens scen. 1997 såg jag honom spela i Körsbärsträdgården.

Erland Josephson har rösten i behåll medan hans kropp skakas och slits av Parkinsons sjukdom. Att skådespelaren haft kropp och röst som sitt instrument verkar vara en fördel i arbetet mot sjukdomen men samtidigt tänker jag "vilken sorg", fast den mer negativa inställningen verkar Erland Josephson befriad från. I hemmet, där dokumentären tar plats, strömmar människor förbi - vänner och familj - det mumsas choklad och pratas morgonångest med Kristina Lugn. Skådespelaren har en humor som han menar många farit illa av, men så som den kommer fram här och på andra ställen känns dem mest varm och självironisk. Jag tittar nu också på en intervju i Babel där Erland Josephson sammanförs med Jonas Karlsson och Livia Millhagen som spelar i Dramatens uppsättning av Scener ur ett äktenskap. Erland Josephson är ju också författare till romaner, pjäser, självbiografier etc. Hans Självporträtt (1993) reserverar jag snabbt på biblioteket, före alla andra kulturtanter.

Apropå Kristina Lugn kommer jag att tänka på en titel av henne Bekantskap önskas med äldre bildad herre. Fast jag är mer än nöjd med min mer jämnårige make...

Hitom himlen

Kvinnans höfter vickade som i en trånfull tangorytm.

Det ska erkännas att jag känner mig lite förvirrad efter att ha läst ut Stina Aronsons (1892-1956) Hitom himlen utgiven 1946. Jag återkommer till varför. Aronson tilldelades Tidningen VI:s litteraturpris 1947, år 2008 mottog Jens Liljestrand det. Hon var också medlem i Samfundet de nio.

Hitom himlen utspelar sig i Norrbotten, i utkanten av den glest befolkade byn Mäntyjärvi, där mörkret härskar större delen av året. Naturen är nära inpå och något man lever av. Det är ett gammelsverige under 40-talet som skildras i en del av landet dit moderniteten ännu inte hunnit.

Emma Niskanpää lever med maken och sonen John - "Mitt John" - i all enslighet. I bokens inledning omkommer mannen i en olycka och sonen kommer att bli Emmas allt. När så sonen läggs in på sanatorium blir Emma ensam kvar i väntan på livstecken från den älskade. Ett besök på sanatoriet hägrar - Emma skidar ut ur boken och nya människor skidar in.

Vi möter nu Miriam som lämnar man och barn för att ge sig av tillsammans med predikanten, driven av åtrå och kallelse. Jag läser i en text om en avhandling skriven av Åsa Nilsson Skåve att Emma och Miriam kan tolkas som två motpoler - där den yngre kvinnan står för det moderna livet. Tydligt i romanen är också att mäns och kvinnors liv är två sfärer skarpt skilda från varandra. Endast den gamle samen som lever utanför går, i mötet med Emma, mellan rollerna.

Detta med Miriam är vad som förvirrar mig ty i avsnittet innan berättas om en kvinna som tio år tidigare rymmer med en predikant - är det Miriam eller upprepar sig historien? Eller hänger berättelsen löst samman eftersom den, läser jag någonstans, ursprungligen var skriven i novellens form? Eller har jag slumrat i läsningen? Det kanske någon vänlig själ kan förklara för mig?

Det finns någon slags korrespondens mellan natur och människa, som präglar varandra, i boken. Det finns en annan spänning också i det att författaren kommer från en helt annan miljö än den hon skildrar. Hon reser med sin make läkaren till Luleå men kommer närmast från ett bildat Uppsala. Det gör att hon skriver med ett utifrånperspektiv men på ett sådant sätt att i alla fall jag känner att jag är där, mitt i handlingen. Man kan tycka att det inte händer så mycket i boken mycket sker istället inuti personerna, i det som inte sägs rakt ut men tänks inuti det egna huvudet. Samtidigt finns där en det hårda livets dramatik. Ödemarksvärlden och den moderna världen möts i Stina Aronsons språk, vilket också Sara Lidman berör i sitt förord till boken. Det svängiga citatet längst upp i inlägget tycker jag är ett exempel på det. Insprängt i texten finns också en hel del finska. Det är en plats där olika människor möts och där samerna är de minst ansedda.

Min förtjusning vinner över min förvirring för jag tycker väldigt mycket om Hitom himlen. Romanen i sin helhet tilltalar mig - både form och innehåll. Jag tycker om språket och lugnet i texten - det finns en vila i den som inte är något för bråttommänniskor.

Poesi från Sydkorea

Innan jag kryper ned i soffan med det sista i Stina Aronsons Hitom himlen en dikt av Chun Yang-Hee uppläst under poesiprogrammet i Rum för poesi på Bokmässan.

Leva livet på kolibris vis

En kolibri slår sina vingar
90 gånger per sekund
För att stanna uppe i luften
Vågorna slår sig själva
700 000 gånger per dag
För att svalla

Hur ofta är det
Jag slår mig själv
För att skriva en rad

Hermia besöker Bokmässan - dag 2:2

13.15 med nervösa steg traskar jag uppför den numera ganska välbekanta trappan mot Internationella torget, denna gång för att träffa några andra bokbloggare.

Jag hade gärna stannat mycket längre i deras - ert - sällskap: Bokomaten, Lyran, En full bokhylla, Calliope, Arina, Morellen, Ros-Mari på Kulturbloggen, Boktoka

Att störta iväg till väntande kollegor och ett tåg gjorde att mötet med dem - er - inte kändes avslutat men kanske som något nytt påbörjat? Stort tack till Bokomaten och Calliope som sammanförde oss just där och då. Hoppas de - ni - allihop får en fortsatt trevlig mässa!


Jag åker mätt av intryck men hungrig efter mer läsning från Bokmässan 2009. Inspirerad, tillfredsställd och trött.

Hermia besöker Bokmässan - dag 2

Dagen börjar med framtids- och nyhetsspaning ur biblioteksperspektiv. Sedan är det dags för Kerstin Ekman på Svenska kyrkans scen. Hennes nya har jag ännu inte läst och heller inte varit så nyfiken på men att lyssna till henne tycker jag om. Därefter kommer Anita Goldman vars röst skär lite väl skarpt och hennes verk har jag inte hittat hem i.

Kl. 11. Så är det dags för mig att träda in i Gävleborgs monter för att koka kaffe, koka kaffe, koka kaffe och (skrev jag det?) koka kaffe. Ett tips till alla mässbesökare: Gratis kaffe serveras i den illgröna montern! dessutom gratis halstabletter och Gävle bocken i pinformat.
Programmet för montern är digert och förstås av gästrike-hälsinge prägel. Under mitt två-timmars kaffepass gästar Mamma Mus mamma, Jujja Wieslander, montern där hon bland annat läser högt om när Mamma Mu besöker Sandvikens folkbibliotek.

Hermia besöker Bokmässan - dag 1:4

Den första dagen avslutas med ett seminarium som jag hoppas mycket på, "Arvet efter den spanska guldåldern". Tyvärr når det inte upp till mina förväntningar, det är alltför ostrukturerat och två av de tre miniföreläsande männen kommer just ingen vart. Lorca som jag vill få bättre koll på skymtar förbi men jag lyckas inte greppa honom.

Dagen blev internationell på flera sätt - genom de program jag valde att gå på och genom att det internationella och det urbana är så tydliga strömningar, motiv i litteraturen som diskuteras.

En sak jag dock inte blir riktigt klok på är om mässans tema är "Spanien" eller "spanska" - att Spanien har en gigantisk monter är svårt att missa men temat spanska språket är mer intressant och genomsyrar också mässan.

Hermia besöker Bokmässan - dag 1:3

Kl. 15.00 lyssnar jag till vad som kommer att bli dagens höjdpunkt. Temat för seminariet är "Litteraturens vägar 20 år efter murens fall". Översättaren Anders Bodegård leder ett samtal mellan Stefan Ingvarsson som är översättare och skribent insatt i polsk litteratur, Jeana Jarlsbo litteraturvetare och kritiker av rumänskt ursprung samt inte minst den tjeckiske författaren Jáchym Topol som bland annat skrivit Nattarbete. Bokmania skriver så här om den.

Topol, Ingvarsson, Bodegård, Jarlsbo

Samtalet spinner kring två huvudfrågor rummet för litteraturen och ämnena för den. Så vad kännetecknar de olika länderna?

Rumänien:
Sedan millenieskiftet har en förändring ägt rum - innan dess gavs i huvudsak kommersiellt gångbar litteratur ut. En internationalisering av litteraturen sker och rumänska författare syns i alltfler internationella sammanhang t ex på bokfestivaler. Flera rumänska författare är också bosatta i Berlin och New York.

Bokutgivningen beskrivs som enorm och det som ges ut behandlar olika ämnen - kommunismen och livet under den, övergångsperioden med sociala och politiska förändringar, historia i form av 1800-tals nostalgi, barndom, familjerelationer etc. Nytt i rumänsk litteratur är skildringar om homosexualitet samt fantasygenren som växer. Deckare saknas i utgivningen.

Rumänska författare i exil lever på det sättet mer av fri vilja idag. Jarlsbo använder begreppet "global främling" för att beskriva situationen för många rumäner. Rumänien har till skillnad från de andra länderna en språklig spänning då tyska och ungerska är minoritetsspråk men litteratur skriven på något av dessa språk betraktas ändå som rumänsk. Ett exempel är Herta Müller som tillhör en tysk minoritet.

Polen:
Flera polska konstnärer och författare har bosatt sig i Berlin och bildat exilgrupper. Grupperna utgörs av bl a lesbiska och feministiska författare/konstnärer som är hårt ansatta i det egna landet. Exilen har enligt Ingvarsson dominerat den polska litteraturen de senaste 200 åren, men sedan 1989 har litteraturen återvänt hem. För den som inte vill ställa sig till nationens förfogande kännetecknas polskt kulturliv av klaustrofobi och språket känns trångt. Därför lämnar många landet.

Efter 1989 utraderades den polska genrelitteraturen till förmån för genrelitteratur översatt från engelska - den polska litteraturen har nu börjat återuppstå och verk inom t ex fantasy och SF-genren ges ut. Ett aktuellt tema inom prosan är att titta från periferin in mot centrum, det sker också en koncentration mot det egna jaget. Titeln på den antologi med polska texter som Tranan givit ut har fått titeln Navelsträngen i jorden vilket enligt Ingvarsson visar på en återkoppling till det privata.

Tjeckien:
Topol säger om skrivandet att författaren måste skriva om sitt eget elände, att litteratur inte bara är politik - detta med de egna texterna i åtanke. Han menar att den östeuropeiska "huvudstaden" är Berlin, att det är där östeuropeiska författare möts. Författaren själv beskrivs som en tidigare buse, musiker och dissident.

Flera tjeckiska författare skriver om andra länder, man vill enligt Topol "inte kämpa mot det förflutnas demoner". Att skriva utifrån ett annat land erbjuder större (känslomässig) frihet.

Hermia besöker Bokmässan - dag 1:2

Kl. 13.20 Seminariet med Guillermo Arriaga missar jag, däremot hör jag honom under 20 min på Internationella torgets scen.
Arriaga berättar om sin roman En svag doft av död som nu kommit på svenska. Han tycks ha levt nära berättelsen och vad den beskriver. Han skriver om döden vilket är ett återkommande tema hos några av mässans författare. På frågan om hur den mexikanska litteraturen ser ut idag nämner Arriaga tre stråk:
- Internationell trend; skildringar av "moderna" länder. Crackgenerationen.
- Språkligt experimentella texter
- Arriaga själv skriver om det som ligger nära honom, om det han känner till. Han citerar William Faulkner, ungefär så här: "If you want to be universal write about your neighbour".

Hermia besöker Bokmässan - dag 1:1

Kl. 12 besöker jag Rum för poesi för ett en-timmes program introducerat av Henrik C. Enbohm, Sveriges författarförbund. Chun Yang Hee, en kvinnlig poet från Sydkorea inleder - hon läser texter på sitt språk och förstår jag det rätt är det hennes första uppläsning utanför hemlandet. Med stark inlevelse läser hon texterna som den svenska översättaren sedan tolkar. Generöst tilldelas var och en ett häfte med information om författaren och med några av hennes texter på svenska.Sedan följer uppläsningar av Yong Shu Hoong och Edwin Thumboo från Singapore. Den första av dem gör störst intryck på mig - hans smarta texter skulle jag gärna läsa i tryckt form och ångrar att jag går därifrån utan att införskaffa dem.
Tre ord skriver jag ned som för att sammanfatta det jag hör; rytmiskt, asiatiskt, urbant Det sista gäller kanske främst Yong Shu Hoongs poesi som springer från olika delar av världen.

Hermia besöker Bokmässan - dag 1

Trots att jag anländer till mässan när den öppnar på torsdagen överväldigas jag snabbt av att där är så många människor och jag blir förskräckt över hur svårt jag har att orientera mig. Snabbt lämnar jag därför utställningshallen och går en trappa upp där Internationella torget tillsammans med Svenska kyrkans scen Se människan blir min kompass att navigera efter. Här stannar jag då och då för att hämta ny energi att gå vidare.

Att göra ett urval av aktiviteter och seminarier är svårt, mycket svårt och jag har missat mycket bland annat tyvärr Fakta-slam där Lena K E deltog. Temat för min mässa är internationellt, med ett par undantag. Jag väljer att skriva om några upplevelser - seminarier och scenprogram - men inte om alla.

Ett program som jag inte nämner mer än här är intervjun hos Svenska kyrkan med fina biskop emeritus Martin Lönnebo som talade om ikoner. Lönnebo är en vital och klok man, dessutom med en förtjusande humor, vilket inte minst hans svar på intervjuaren Eva Staxängs uppmaning att han inte får vara så fåordig i sina svar vittnar om:

Vi som kommer från Västerbotten talar inte i onödan. Det är samma med ikonen: Den är koncentrerad.

Jag tillåter mig att vara mångordig, men gör för läsbarhetens skull flera inlägg av mina två mässdagar. För dig som orkar - håll till godo!

De skönaste skorna

sitter som gjutna på fötterna och inför tågresan har jag mina mjukaste byxor på - detta får mig snarare att se ut som en tonåring på väg till friidrottsläger än som en kvinna 30+ på väg till bokmässa.

Nu ser jag fram emot några dagars trevligt umgänge med fina kollegor och att få insupa författares och andras kloka ord för att sedan komma hem med inspiration nog för att mota bort stundande hösttrötthet och influensor. Torsdagens seminarier är noggrannt studerade men ambitionen är att låta planen vara ganska lös. Det blir en utmaning att hålla spontaniteten vid liv i trängsel och värme. Om modet infinner sig kanske jag även hittar hit, till bloggträffen. Det känns lite som inför en dejt. Ja, faktiskt.

Jag önskar dig som råkar läsa här (bloggare eller ej, mässbesökare eller ej) en mycket trevlig bokhelg!

Exakt rätt tillfälle

Det finns några böcker som jag tänker om att; de här måste jag läsa, men inte nu, inte än men någon annan dag, en speciell dag. Som om viss läsning kräver det där exakt rätta tillfället. Nu har tiden kommit för Stina Aronsons Hitom himlen utgiven 1946. När jag nu kommit en bit in i boken vänder jag tillbaka till Sara Lidmans förord och konstaterar att om Stina Aronson vet jag alldeles för lite.

Av någon fördomsfull anledning tänker jag att författaren kommer från det Norrbotten hon gestaltar. Men nej, inte alls - Stina Aronson har sitt ursprung i Uppsala, har studerat och flyttar med sin make läkaren till Norrbotten för att leva där under en tid. Läser om författaren att hon ses som en modernist, så läser jag vidare i berättelsen med nya ögon. Med ökad men inte tillräcklig kunskap om författaren.

Jag tycker mycket om det jag läser och blir nyfiken på Stina Aronsons andra för mig mindre kända texter. Hemlånad är också Feberboken, den som citeras i blogghuvudet hos Kajsa eller We Tell Ourselves Stories in Order to Live:

Jag säger som Stina Aronson i Feberboken: "Min hjärna kan inte skära små nätta borgerliga fasoner - den vill klyva i rättvisa hälfter som en slaktarkniv"

Varje gång jag besökt den bra bloggen har jag stannat till vid citatet, tänkt att ja just det - Stina Aronson. Nu sitter jag äntligen med hennes bok framför mig, tiden är rätt och texten fattar tag i mig.

Vilken bok eller vilka böcker väntar på rätt tid hos dig!

Översten får inga brev - El coronel no tiene quien le escriba

I morse vaknade jag tidigt, skönt utvilad. Jag börjar dagen med att läsa ut en av böckerna som ingår i Lyrans projekt Jorden runt på 8 böcker - Översten får inga brev av Gabriel García Márquez. En annan av böckerna har jag läst tidigare Färden genom mangroven av Maryse Condé om den har jag skrivit här.

Men nu till den lilla byn i Colombia och översten som i 15 år väntat på ett brev innehållande uppgifter om den pension han ser sig ha rätt till som krigsveteran. Promenaden varje fredag till mötet med brevbäraren är tillvarons puls. I väntan lever översten och hans fru i svält, när inget längre finns att sälja för att få pengar hur ska man då göra för att fylla magen med mat? Visst finns där stridstuppen, värd en lite större summa pengar, som hustrun tycker bör säljas. Men av stolthet och för att tuppen inger värde och visar mot ett möjligt friare liv göds den vidare.

Lite tveksam börjar jag läsningen av den lilla romanen; författarens Hundra år av ensamhet är något av det allra bästa jag läst medan hans Kärlek i kolerans tid gjorde mig besviken. Översten får inga brev är en stark skildring av den lilla människan, av hopplöshet och fattigdom. Samtidigt finns där en stärkande livsvilja och en envis längtan efter att allt ska ordna sig. I det lilla formatet finns också den stora världen, ryms det förtryck människan utsätts för. Här finns inte den magiska realism som kännetecknar Hundra år av ensamhet men en obarmhärtig verklighet.

Boken får ytterligare sammanhang genom Alejandro Leiva Wengers personliga förord och Eva Stenvångs efterskrift. Mer om litteraturhistorien i Latinamerika har Stenvång skrivit här, på Macondo.nu

Nu känner jag mig genast lite mer laddad inför Bokmässans spanskspråkiga tema.

En rysk roman - Un roman russe

Av Emmanuel Carrère, som också skrivit den obehagliga Doktor Romand om läkaren som ljuger ihop sitt liv, har jag nu läst En rysk roman (2007, på sv 2009). Romanen är skriven som en "auto-fiction", en fiktiv självbiografi som verkar förknippad med samtida franska författare. Svenska exempel som jag tänker på är Daniel Sjölins Världens sista roman och Jonas Hassen Khemiris Montecore fler finns säkert att räkna upp...

I de svenska berättelserna är det för mig som läser ganska uppenbart vad som är sant och inte, i Carrères roman är detta mindre säkert. Han är inte en välkänd person för mig på samma sätt som de svenska författarna. Därför söker jag efter att jag läst boken hans namn på nätet, för att se vilka överensstämmelser som finns i boken.

Det är inte någon vidare trevlig gestalt han gör av sig själv, Carrère. Romanen är ett sökande i den egna familjehistorien, ett försök att komma till rätta med morfadern som försvann. Sökandet leder Carrère till Ryssland där han ska göra en filmdokumentär om först en ungersk krigsfånge och sedan om själva byn han besökt. Hela företaget verkar förvirrat och syftet med dokumentären är inte ens klart för författaren själv. Han engagerar sig inte heller helhjärtat utan låter fotografen agera på egen hand. Den här byn och människorna de möter, iakttar och kommer allt närmare återvänder berättaren till.

Carrère är en depressiv person som flyr in i sig själv. Relationen till Sophie som han träffat en kortare period gör honom desperat, frustrerad och obehaglig. Han har svårt att visa kärlek och har, inte helt obefogat, svårt att lita på Sophie. Carrère leker med Sophie, sätter relationen på spel.

Romanen handlar mycket om berättandet och om hur det kan gripa in eller inte gripa in i livet. Carrère tror sig kunna styra över berättelsen, men det han iscensatt går inte som planerat: En erotisk novell publicerad i Le Monde är tänkt som en gåva till Sophie men läsanvisningen till henne fungerar inte, något annat kommer emellan och hela berättelsen förlorar sin mening. Men utmanar istället hela tillvaron. Författaren är inte en magiker han trott sig om att vara. Novellen finns med i boken och det är väl den omslagstexten pekar på med orden: "Inledningens gediget episka romankonst visar sig bedräglig; plötsligt öppnar sig fiktionen och berättelsen griper in i både författarens och hans läsares verklighet". Men så dramatiskt blir det ju inte i alla fall inte för mig. Snarare är det de fiktiva läsarna som påverkas. Så vad är det med baksidestexterna, som jag läser mot bättre vetande? De svekfulla texterna har diskuterats både här och där.

Carrère porträtterar människans fulhet och litenhet hennes mesta osäkerhet och krävande ömklighet. När jag läser undrar jag om författarens identitet berörts av boken men kanske påverkas man inte på det sättet av att skriva auto-fiction?

Franska bokbloggen Le blog de livres avslutar en recension om boken med orden

C’est un beau roman, mais il est cruel, torturé et compliqué.

Och jag kan tillräckligt mycket franska för att hålla med. Men jag hade nog väntat mig något lite mer raffinerat - särskilt med tanke på baksidestexten. Men sådana texter är nu ingen garanti för bokens innehåll. Det ska jag försöka komma ihåg.

Nu är det nog hög tid för mig att bege mig till Latinamerika för där vill jag ju göra ett stopp på resen "Jorden runt på 8 böcker".

"Hur går den?"

1996 eller möjligen 1997 var jag på en konsert med gruppen Frifot som består av Ale Möller, Per Gudmundsson och Lena Willemark. Den gången stannade musiken kvar i mig som ett ystert sprittande i flera dagar efteråt. Ikväll hörde jag dem igen och jag känner mig på samma sätt levande och leende efteråt.

Varje stycke de spelar har sin historia, sin spelman- eller kvinna. Att trion äger en stor musikskatt blir tydligt när Lena Willemark inför nästa låt ställer frågan "hur går den?" - inte för att de är dåligt repeterade tänker jag utan för att det finns så mycket att välja mellan. Spelningen känns spontan, underhållande. Lokalen värms snabbt upp av glada polskor och vackra koraler. Michelangelo lär vi känna som poet och tänk att han finns översatt även till, tror jag, älvdalska. Folkmusiken rockar en kväll i Gävle.

Sommarvals, inte den mest rockiga av låtarna som spelas, minner om ljusare tider

Biblioteksrelaterat - referensarbete i humorsvängen

Jag har aldrig sett Extra Extra så jag är säkert sist ut att se det här, ett klipp från biblioteksvärlden

Gör vad du vill - Muleum

Jag brukar tänka på Erlend Loe som en författare jag gillar, en författare vars böcker jag blir varm av att tänka på. Men jag reviderar nu min uppfattning. Jag gillar en av de böcker jag läst - Naiv Super - och det så mycket att gillandet måste ha smittat de andra böckerna.

Nu har jag läst Gör vad du vill (2007) som utgörs av den 18-åriga Julies dagboksanteckningar. Hennes föräldrar och bror har omkommit i en flygkrasch. "Gör vad du vill" är faderns sista hälsning till henne via sms - ett budskap hon försöker förhålla sig till på olika sätt. För Julie försöker på sitt sätt hantera livet som ensam kvar. Eller egentligen försöker hon hantera döden - familjens och den egna som hon förbereder. I sin sorg får Julie endast ett bisarrt stöd av "psykogeir", en man som verkar ha fått sin psykologexamen från corn flakes-paketet. Den självmordsbenägna Julie söker döden samtidigt som hon gör allt för att förhala den.

Loes avsikt tror jag är att skriva en bok om sorg och om döden men ur ett må-bra perspektiv. Jag har inget emot att skratta åt svåra och tunga ämnen. Arto Paasilinnas Kollektivt självmord fungerade perfekt för mig medan Loes bok faller ganska platt. Jag blir både beklämd och lite uttråkad av att läsa om den suicidala Julie. Det är inte speciellt roligt, men heller inte på allvar. Jag har svårt att göra mig fri från författaren, tycker det är hans och inte Julies röst jag hör. Att boken är skriven i jag-form gör inte per automatik att Julie känns nära och äkta. Istället blir hon lite för skruvad, lite för mycket.

Kanske kan en annan människa finna tröst och styrka i romanen eller finna nöje i den men jag gör det tyvärr inte. Jag tror man kan tycka helt annorlunda om boken - jag tar gärna del av andra uppfattningar!

Lite synd är det att inte behållit den norska titeln Muleum lika gångbar på svenska.

Oslo är spelplan

i några böcker jag läst på sista tiden; i Langelands Manuskriptet, i Hjorths Hjulskifte och nu i Erlend Loes Gör vad du vill som jag påbörjade igår. Staden tar olika mycket plats, mest framträdande är den i den förstnämnda boken där platser och gator nämns frekvent. Kanske kan man inte analysera en stad utifrån en text men visst tänker jag på den faktiska staden när jag läser och på min upplevelse av den. Jag var där för första gången under en dag i somras och blev väldigt förtjust - staden kändes vänlig och lugn, inte så jäktad som t ex Stockholm. Stadskärnans format gjorde att vi hann med att se mycket under relativt få timmar. Vi gick förstås den stora paradgatan mot slottet
till Nasjonalmuseet och på några små gator med fina butiker i närheten av någon å. Med mitt lokalsinne skulle jag inte hitta dit igen men mysigt var det. På väg mot en middag i hamnen passerade vi rådhuset.

I Gör vad du vill som jag nu läser drömmer den självmordsbenägna unga kvinnan vars dagbok romanen utgör om rådhuset, om hur hon där möter sin döde morfar.

Jag vet inte hur förtjusta personerna i böckerna egentligen är i sin stad. Francis Meyer i Manuskriptet planerar resor därifrån, resor som ska göra det möjligt för honom att vara nära den förbjudna studentskan. Andra platser än Oslo bjuder på större frihet och ger ökad närhet. Louise i Hjulskifte behöver komma bort från Oslo för att skriva, det är i alla fall vad hon intalar sig själv. Julie i Gör vad du vill känner jag inte så bra ännu men precis just nu sitter hon på ett flygplan mellan två platser. Hon söker sig till en punkt mellan liv och död där den fasta marken tar slut. I Cora Sandels trilogi beger sig Alberte ut i världen. Fast då är tiden en annan och vägen bort kanske den enda vägen fram.

Kanske är det så att vi mer eller mindre söker vi oss bort - för nya perspektiv, nytt innehåll i livet. Staden som ett ankare som tynger, att göra sig fri ifrån. Oslo är i böckerna jag läst en stad att bitvis längta bort ifrån.

Åren går...

Alla förhåller vi oss på något sätt till att åren går, att vi åldras. Ibland är det skönt att ta del av någon annans tankar om just det. Kanske hitta något nytt spår, ett nytt sätt att se på det oundvikliga. På svd.se en intervju med Jonas Hassen Khemiri som bl a svarar på frågan

Vad tycker du om gamla människor?
–Jag är ju själv en gammal tant på många sätt. En stor del av mig är en kulturkofta. Jag är nog den bästa kulturkoftan jag känner. Jag sitter på caféer och läser mina böcker. En del av mig längtar efter att bli gammal, att kunna pusta ut. Jag tänker också på åldrandet i relation till skrivandet. Jag har tittat tillbaka på det jag har skrivit och försökt hitta det där hundraprocentiga, när man var som bäst.

Han säger förstås annat också.

Khemiris pjäs Vi som är hundra har premiär på Göteborgs stadsteater den 18 september. Kanske får ett teaterbesök rum under bokmässedagarna?

Hjulskifte - Hjulskift

Boken jag började läsa för snart en vecka sedan, Regnmakarens barn, är bra. Det är den. Men just nu behöver jag något annat, mindre långsamt; ett quick fix eller snabbverkande balsam för min slätstrukna höstsjäl. Så jag lånar hem nya böcker att läsa, däribland Hjulskifte (2008) av den norska författaren Vigdis Hjorth som jag läste ut under morgontimmarna.

Den medelålders Louise är bokens huvudperson och är i likhet med Francis Meyer i nyligen lästa Manuskriptet litteraturprofessor vid universitetet i Oslo. Förstås möts de inte, de är ju fiktiva bägge två. Men jag tycker om att tänka på det - att de är kollegor. Louise är trött på allt; på sin forskning, på studenterna hon ska undervisa, på mannen hon träffar. Det är tungt just nu och hon befinner sig i en lucka i tillvaron. På en bluesfestival möter hon bilförsäljaren Truls som är några år yngre. Mötet där blir en början på något slags relation mellan dem.

I Hjulskifte möts akademikern och arbetaren, den ena rör sig vant i kulturkretsar, den andre har aldrig läst en bok. Temat i romanen känns igen från t ex Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid där bibliotekarien möter bonden. Men där Grabben i graven bredvid på ett humoristiskt sätt beskrev situationer är Vigdis Hjorths roman reflekterande, resonerade och analytisk. Vigdis Hjorth flätar samman Louises upplevelser med resonemang kring klassmarkörer, samtalsmönster och livsstilar. Romanen påminner i sitt uttryck om Eva Adolfssons En liten historia. Språket andas samma enkelhet och djup. Precis som där finns i Hjulskifte avsnitt att lägga på minnet.

Ett uttryck från mina egna litteraturvetarstudier kommer för mig - "erlebte rebe" eller upplevt tal. Men om det är rätt term att använda här minns jag inte riktigt. Jag tänker i alla fall på den glidning som finns i berättarperspektivet. Författaren berättar om en "hon" men ibland så långt inifrån att det kunde varit ett "jag". Faktiskt stannar jag upp ibland tittar tillbaka för att se om författaren verkligen är konsekvent. Och det är hon förstås.

Romanen handlar om litteratur och om litteratur kontra liv; om det abstrakta kontra det konkreta. Det handlar om livet och de olika sätt vi väljer att leva det på - hur vi ser på oss själva och på varandra.

Han ringer på kvällen och säger att han blir helt slut av att spekulera. Helt slut av att reflektera över ingenting. Det säger han faktiskt. Eftersom hon är annorlunda än de kvinnor han tidigare umgåtts med måse han tyda tecknen och det är väldigt ansträngande. Välkommen till litteraturvetenskapen, tänker hon. Det finns nåt litterärt i en förälskelse, tänker hon, ett kärleksförhållandes inledning, mycket analys och mycket undertext som man nödvändigtvis måste komma till rätta med. Det leder till den känsla han nu upplever och som hon ofta fått i katedern, en hopplöshet över att leta efter nånting egentligt, nåt under, som kanske inte finns där. Istället för att låta sig nöja med den omedelbara upplevelsen, texten så som den är.
Fast så enkelt är det ju aldrig.

Detta balsam fungerar för mig, och boken håller mig sällskap när jobbtankarna sätter in under nattens sena timmar. God läsning, rekommenderas varmt.


Under rubriken Hva er det med Hjorth? finns på bloggen Jeg leser en bra ingång till författarskapet.

Manuskriptet - Francis Meyers lidenskap

Manuskriptet av den norske författaren Henrik H. Langeland som jag tog med till Luleå passade kusligt bra in i mitt liv just här och nu. Den blev samtidigt, genom den litteraturvetenskapligt akademiska värld som skildras, en motvikt till den tekniska jag kommit att tillbringa några dagar i.

Francis Meyer är professor vid universitetet i Oslo. Jag fattar direkt sympati för denne man i 50-års åldern som känns så där gemytlig, trevlig och kultiverad. Motvilligt ägnar han denna termin åt en del undervisning trots att hans intention var att forska på heltid. På hans kurs finns en ung kvinna, Nadia, som Francis blir uppöveröronen förälskad i. Nadia planerar att skriva sitt masterarbete om en norsk kvinnlig renässansförfattare, en kvinna som studenten vill sätta in i ett helt nytt perspektiv.

Av en slump kommer Francis över en tidigare okänd handskrift som har betydelse inte bara för Nadias forskning utan för den norska litteraturhistorien. Någonstans här börjar det svaja för Francis. Hans gränser för vad som är rätt och riktigt förskjuts när han agerar ut sin kärlek till Nadia. Det är som om diktverken och tankarna kring dessa sammanblandas med hans eget liv. Francis tappar på något märkligt sätt koncepten och handlar som vore han i ett rus, vilket han troligen också är. Författaren skildrar detta väldigt skickligt och smygande, även om mina sympatier för Francis aldrig helt försvinner ställer jag mig alltmer frågande inför honom. Som läsare ligger jag också ibland steget före medan huvudpersonen själv tycks sakna insikter om vad som komma skall och hur det han gör ter sig för andra. Vid sidan av Francis liv får läsaren också ta del av intrigerna på den litteraturvetenskapliga instiutionen - där händer både det ena och det andra...

Och boken hakar på flera plan och ställen in i mitt eget nu. När jag satt på flyget i torsdags läste jag om en annan flygresa, den i boken, och med tanke på vad som händer i kapitlet är jag glad över att inte vara flygrädd. Glad är jag också över att makens disputation inte gick som den som skildras mot slutet av romanen... Boken gav däremot en anledning till att jämföra de svenska och norska akademiska traditionerna.

Langeland är väl hemma i miljöerna som skildras och minsann; han dyker själv upp i romanen. Även andra norska kulturpersonligheter (Erlend Loe, Fredrik Skavlan, Vigdis Hjorth mfl) figurerar med sina rätta namn i romanen vilket ger den en extra krydda.

Skrivet av någon annan hade kanske den historia som Langeland berättar tett sig patetisk och mindre lustig. Men författaren har skrivit något som är både skärpt, tankeväckande och underhållande, rentav roligt. Bara det att den handlar om LITTERATUR på det sätt den gör är en njutning!

Anbefalles!


Tack till Lena K E som i sin kommentar hos Jenny B gjorde mig påmind om boken!

Biblioteksrelaterat - Kulturens hus

Att vistas i Luleå utan att besöka Kulturens hus och dess bibliotek skulle ha känts något underligt. Så en del av lördagen traskar vi runt bland böcker och datorer i huset som invigdes i januari 2007. Det är vackert inrett i ljusa träslag, björk och ek blandat. Fina nya hyllor med gott om plats. Jag spanar runt lite, intresserad av att plocka med idéer hem.
Det är mycket luft och rymd i biblioteket. Eftersom det är en dag där många olika aktiviteter pågår i huset antar jag att det är lite mer ljudligt än vanligt. Det är en trivsam plats att strosa runt i.
Öppna magasin har vi inte i Gävle. I Luleå finns rullhyllorna på varje våningsplan - för fack- och skönlitteratur. Texten gillar jag! Enkel och tydlig som den är.
En trevlig hörna för Daisyböcker/talböcker finns det här. Tydlig skyltning men böckerna i sig ser lika anonyma ut som hemma. Hur ser bibliotekets informationsdiskar ut då? Den här finns på ett av våningsplanen:Inte heller i Luleå har man hittat något särskilt kreativt sätt för att arbeta med referensfrågor, det är hit till disken vid trappan man vänder sig. Så uppfattar i alla fall jag det. Inte helt olikt hur det ser ut på mitt bibliotek. Bibliotekarien är för tillfället ute bland hyllorna och hjälper någon besökare. Datorsladdar verkar vara ett evigt trasslande problem.
Tidskriftsavdelningen är välfylld och inbjudande placerad vid stora fönster med utsikt mot älven. Här finns sköna fåtöljer att drömma sig bort i för en stund.

På flygplatsen ser vi både Jaques Werup och Ludvig Rasmusson som vi missade under lördagens kulturnatt. Men så var vi också trötta efter de senaste dagarnas upplevelser och efter den goda italienska maten.

Tillsammans med hotellfrukosten

här i Luleå läser jag i DN en artikel med Anna Jörgensdotter. Rukbriken är "Anna Jörgensdotter är Sandvikens egen Tolstoj". Artikelförfattaren guidas genom Sandviken och får ta del av hur bygden påverkat författaren. Den nya romanen, Bergets döttrar, ligger där hemma. Jag har börjat på den men persongalleriet tedde sig lite för stort att engagera sig i just nu. Men att jag kommer att läsa den, och det snart, det vet jag. Anna Jörgensdotter berättade i en serie artiklar i Arbetarbladet om processen att skriva romanen. En sak jag tänkt när jag läst recensioner och nu artikeln är hur vissa författare så nära förknippas med orten de skildrar (och kanske bor i), fast att vad som beskrivs kanske är allmängiltigt. Jag hoppas att inte Jörgensdotter reduceras till att vara en "sandvikenförfattare". Hennes författarskap har dock tidigare nått långt över landskapsgränsen, vilket jag hoppas även detta gör.

Nu ska jag återgå till medhavd läsning, bad och senare åt att spana in kulturnatten i Luleå för det är verkligen kulturnatt ikväll med midnattsöppet på biblioteket och med konserter utspridda lite här och där.

sola i ansiktet

Det här bokmärket med ett texten,

Å lese en god bok
er som å ha sola i ansiktet

hittade jag i en bok på jobbet. Visst blir man lite glad?

Imorgon går turen till Luleå. Innan dess hoppas jag lyckas välja ut just en sådan där god bok bland de från biblioteket hemsläpade. Läsningen gick lite i stå efter Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund och så kan jag ju inte ha det.

Fredagen ägnar jag åt att lyssna till en tre timmar lång bokpresentation. Titeln på boken ifråga är krånglig och på engelska. Jag vet inte riktigt vad den handlar om men den är skriven med stor möda. Boken kanske inte blir en bästsäljare men den blir troligen årets julklapp. I biblioteket hamnar den någonstans under signum P. Kanske P.08. Makens avhandling blir nog inte min mest tummade bok men den som lägger sig närmast mitt hjärta.