Kundtjänst. Det ordet. För dig är det kanske som vilket som helst. Lampa. Lägenhet. Stad. Telefon. Kundtjänst. Typ ett ord bara. Inte för mig. Jag tänker lampa lägenhet stad telefon kundtjänst döda döda döda och håret reser sig, inte så mycket att du skulle se det om du inte tittade noga, men jag känner det. Musklerna drar ihop sig och jag knyter nävarna och helst skulle jag vilja slåss mot hela företaget. Eller, beroende på hur många de är, så kunde jag ställa upp dem mot en vägg, gärna nere på Stureplan. Och skjuta dem en efter en.
Khosro Azadoust är minst sagt förbannad. Telefonen han köpt av en charmig försäljare saknar frustrerande nog täckning. Khosro är en av karaktärerna i Jennie Dielemans Tackar som frågar.
Att den här romanen känns och är totalt rätt skriven gör den nästan omöjlig att beskriva. Jennie Dielemans ger på ett helt och hållet perfekt sätt röst åt sina olika karaktärer. Som ovan i jagform men annars i tredje person. På ett sinnrikt sätt förs individerna också samman. Men inget jag skriver kan fånga det perfekta, romanen måste helt enkelt läsas upplevas inhaleras.
Det är i alla fall befriande skönt att läsa en roman om förorten, i det här fallet Fisksätra, som inte tar upp kulturkrockar på ett pedagogiskt sätt utan skildrar mäniskorna just där de befinner sig i all sin storhet. Jag skrattar våndas lever med de här människorna den tid det tar att läsa romanen och hör deras röster i mitt huvud även efter avslutad läsning. Fortsätter gör deras liv även på nätet, men jag tjusas inte av extramaterial, vill låta texten tala. Istället: Snälla Jennie, skriv fler romaner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!