Doften av en man - en efterlängtad fortsättning

I augusti 2015 läste och berördes jag djupt av Spådomen där Agneta Pleijel påbörjar berättelsen om sig själv. Nu har uppföljaren äntligen kommit - Doften av en man.

Bokens "hon", som ibland också är ett tillbakablickande "jag", har i denna andra del lämnat sin splittrade familj för att börja ett eget liv som student i Göteborg. Men kvar finns oron och det dåliga samvetet för föräldrar och systrar. Men nu kan hon leva fritt efter egna villkor! 

Hon söker sig till männen och männen till henne. Men det är minsann inte enkelt. Hon utsätts och utsätter sig för svartsjuka och elaka tungor och risken att bli lämnad. Litteraturen och det det akademiska livet är viktiga men främst är här längtan efter männen och förälskelsens rus. 

Pleijel skriver så okonstlat, så nära om det som är en bit bort i tid. Orden flyter fram med lätthet. Minnen återskapas kanske ungefär som de var snarare än med något slags exakthet. Det är en intressant tid att läsa om, 60-talet, med institutioner och senare tidningsredaktioner fyllda med bekanta namn. De möten som uppstår här väcker också diskussioner om kvinnans roll och rörelseutrymme. Det blir aktuellt inte minst när hon själv blir mamma till ett efterlängtat barn.

Riktigt så tagen som jag blev av Spådomen blir jag inte av den här, som jag läser med lite större distans. Men jo, också Doften av en man bjuder på en riktigt fin och stark läsupplevelse. Och visst doftar den Augustprisnominering? 

Se där, två heta sommarboktips! 

Här är jag - storslagen sträckläsning

"Här är jag" svarar Abraham när Gud kallar och det var ungefär vad jag svarade när Jonathan Safran Foers nya roman ropade efter läsare från nyhetshyllan på mitt bibliotek. Men det var recensionen på bloggen Och dagarna går som övertygade mig om att jag ville läsa den precis just nu. Romanen är en tegelsten, rymmer en rik historia perfekt för sträckläsning under den långhelg vi precis lämnat.

Foer berättar om en familj vars liv ställs på ända under några omtumlande veckor. Händelserna involverar fula, grova ord som äldste sonen Sam misstänks ha skrivit på en lapp och som äventyrar hans bar mitsva, en telefon som hamnar i fel händer, en sjuk hund och så småningom en internationell kris.

Det är många sidor text, många snärtiga ord ofta i snygg dialog och smarta vändningar. Jag skrattar till på en sida, stannar upp och tänker till på en annan. Ibland skaver den här sortens romaner, med tillrättalagd och überklurig handling men den här gången slukar jag det hela helt och hållet. Läser om Jacob och Julia som tappar bort varandra, om deras tre barn som har en förmåga att dyka upp mitt i samtal de inte ska höra. Om farfarsfar, en av de överlevande som ingen riktigt har tid med och som nu är i slutet av sitt liv; om farmor och stridslystne farfar; om släktingar från Israel på besök. 

Romanen utforskar tillhörighet - familjen, släkten, landet, religionen som i det här fallet är judendomen. När svarar vi "här är jag"? Det beror kanske på vem som kallar. Och hur långt sträcker sig vårt engagemang utanför den lilla familjeenheten? 

Så klart tänker jag på Singer, det är svårt att låta bli, men också på Jonathan Franzen - här finns en liknande blandning av vardag och halsbrytande klurigheter. Här är jag sträcker ut sig på nära 600 sidor och det är inte en sida för mycket. Jag, som tycker bäst om de författare som håller sidantalet nere och hellre berättar sparsmakat och stringent än överflödigt, njuter hela vägen till sista ordet. 

Den lockande recensionen Och dagarna går:

http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/2017/05/har-ar-jag-en-roman-att-sluka.html

Swede Hollow - en slum att älska

När jag läser Swede Hollow av Ola Larsmo påminns jag om vilken slags litteratur jag tycker om allra mest. Det här berättandet, den långa väven, det vackra språket. Det är så här jag vill att det ska vara.

Larsmo berättar om en skara människor som vid 1800-talets slut lämnar Sverige för drömmen om Amerika. En del flyttar, några flyr. Flera personer följs på vägen över havet, människor som råkar komma samman och så småningom sätter bo i slummen. I Swede Hollow. Mest handlar det om familjen Klar, om föräldrarna och om barnen som växer upp i det nya landet. Om vad som förde dem dit och om det att finna sig till rätta, eller försöka göra det, i det nya. Andra människor lever omkring dem, nära inpå blir ett slags utökad familj. Livet är hårt och rått, eländigt och farligt. Bitvis överlever de mer än lever men här finns också mänsklig värme. I det kärva, i det fåordiga finns även empati.

Larsmo skriver om en verklig plats, men boken befolkas av fiktiva personer som ändå gör de som en gång levt där synliga. Det är oundvikligt att inte tänka på Vilhelm Mobergs Utvandrarna, inte bara för att de båda författarna berättar om just svenska utvandrare utan också för sättet de berättar på. Larsmos text får mig att sträckläsa som när jag som tonåring läste Mobergs verk. Jag läste under helgen, glömde tid, rum, mat. Avbröt ibland för att i expressfart göra nytta. Vände tillbaka till texten och sögs in på nytt. Det är sällan nuförtiden jag tänker att jag älskar det jag läser, men den här gången gör jag faktiskt det. 

När jag läser så tänker jag på hur väl boken skulle göra sig på scenen. Det är något med de tydliga, levande personerna, de avgränsade miljöerna, känsloläget. Så till frukost läser jag i DN en text om andra utvandrarskildringar - Larsmo är artikelförfattaren. Som en avlutande notis står att Dramaten har premiär på en pjäs baserad på Swede Hollow i november. Men innan dess, i september ser jag fram emot att höra författaren på Sandvikens folkbibliotek som en del i deras fina satsning En svensk läsklassiker. 

Den lilla svarta

Det var främst tiden och miljön som fick mig att plocka upp Den lilla svarta. Paris på 20-talet är liksom mitt i prick för mig.

Sanna Tahvanainens roman om modeskaparen Coco Chanel visade sig väl värd att hänga med under veckan. Chanels liv har skildrats på film, det har gett mig en rätt bra bild av hur hon levt. Här får jag krypa ännu lite mer under ytan. Chanel hade själv ett lite löst förhållande till sanningen, och Tahvanainen låter henne fabulera och hitta på inför vänner och bekanta.

Chanel, mademoiselle, är undanglidande men i drömmar och minnesbilder ges den rätta bilden, den troligen rätta bilden i alla fall. Chanel har en själ ärrad av händelser i barndomen och kanske främst av sorgen efter Boy, älskaren som omkom hastigt i en bilolycka.

Författaren berättar om Chanel som företagsledare, om hennes excentriska vanor, älskare och ensamheten på hotellrummet där hon bor större delen av tiden.

Romanen zoomar in några år av Chanels liv, zoomar ut och släpper henne. Det är gott så.

Just precis nu...

… läser jag: Adua av Igiaba Scego, cirka 20 sidor kvar.

… tror jag att jag ska läsa den här boken härnäst:  Den lilla svarta av Sanna Tahvanainen som jag fångade upp på instagram hos @marieinsweden.

… borde jag: Utforska fler poddar om litteratur och läsning. Kanske får jag något tips av er?

… är jag nyfiken på:  Ben Lerners  På väg från Atocha som kanske kan bli årets Avd. för grubblerier.

… längtar jag efter:  Att (lite sent) anta utmaningen En svensk läsklassiker på Sandvikens bibliotek. Vilhelm Mobergs Utvandrarna ligger redo för omläsning till hösten.


Samma enkät, samma månad, andra år:

2012

2013

Förstås så är jag nyfiken på hur det ser ut hos er just nu!

Ett framtida franskt val

Medan valet pågick för fullt i Frankrike igår läste jag om ett annat val och ett annat valresultat i samma land. Året är 2022.

Michel Houellebecq berättar i Underkastelse om hur slutstriden i den andra presidentvalsomgången står mellan representanterna för Nationella Fronten respektive Muslimska broderskapet. Precis som i verklighetens Frankrike har partierna till höger och vänster fått ge vika för en annan politik, andra drivkrafter. 

Berättare är universitetsläraren Francois vars liv inte verkar ha någon anknytning till livet utanför Sorbonne. Relationer inleds med unga studentskor, de närmaste sociala kontakterna är med andra lärare men mest är han rätt ensam med sina böcker. Men vissa andra har utblick och de delar med sig av tankar kring vad som kan hända om den ena eller den andra presidentkandidaten vinner. Ekonomin kan påverkas, kanske måste universitetet stänga, kanske blir det upplopp... Francois reagerar med något slags frustrerande lojhet. Ger sig av, kommer hem. Någon dör. Han rycker på axlarna och köper en till kvinnokropp. Ungefär så.

Valet sker, presidentkandidaten från muslimska broderskapet segrar och snabbt förändras samhället. Jag var allt lite orolig för att boken skulle bli rasistisk eller islamofobisk men det är väl egentligen inte islam i sig som kritiseras, snarare är det en berättelse om hur normer och värden snabbt kan bytas ut mot något annat. Om hur godtyckligt det vi bygger våra liv kring är. Francois anpassar kvickt sitt liv till de nya lagar som gäller, likadant gör hans kollegor. Att plötsligt ha flera fruar, att de kvinnliga kollegorna inte längre får jobba är helt ok (så länge man kan dricka alkohol). 

Francois är en märklig berättare. Han rör sig utan egen riktning över sidorna, utan att riktigt bry sig om vad som händer omkring honom. Kanske vill författaren visa vad som händer om vi inte tänker själva? Om vad bara anpassning till rådande situation kan leda till? Eller så menar han något helt annat? För Francois verkar ju ändå nå fram till något bättre. Trots att boken väl ska läsas som en dystopi?

Oavsett intentionerna med romanen så föll läsningen av den rätt väl ut just nu, vid den andra valomgången. Att den kom ut samma dag som attentatet mot Charlie Hebdo hade jag inte i minnet när jag läste, kanske hade det inte gjort någon större skillnad.

Att sluta äta kött

En författare som inte gått att missa i bokfloden är sydkoreanska Han Kang. Tidigare läste jag och berördes starkt av hennes Levande och döda, helgen som gick läste jag den prisade Vegetarianen.

Det börjar med ett rent personligt beslut av Yeong-hye som efter en grym dröm bestämmer sig för att sluta äta kött. Ett ganska oförargligt ställningstagande i vissa fall, men inte i Yeong-hyes. Det väcker stora protester, avsky och våldsamma uttryck hos hennes familj vilket urartar vid en middag tillsammans med mor, far, syskon och make.

I bokens första tredjedel är det just maken som berättar. Han talar utan kärlek om en alldaglig kvinna, man förstår att relationen inte byggt på någon slags närhet. Yeong-hyes vilja att avstå kött är inget mannen kan förlika sig med, det är ytterst provocerande.

I mittendelen berättar istället Yeong-hyes svåger, hennes systers man konstnären som fascineras av sin svägerska. Perspektivet här är mer poetiskt, sensuellt och bitvis vackert. Kanske är det den delen som får bokomslaget att blomma så?

Avslutar gör Yeong-hyes syster som påverkas på flera sätt av händelserna. År har gått och livet förändrats. Det vegetariska beslutet har så gott som lett till ett vegetativt tillstånd.

Att inte följa normen kan straffas hårt, att stötas ut och ifrågasättas av de allra närmaste kanske är det allra värsta. Yeong-hye blir en anomali i sitt eget hem, i sitt eget liv. Också det här är en stark roman som glider mellan poetiska uttryck och brutal realitet. Jag läste, ryste och njöt av den välskrivna berättelsen.

Klasskompisar

Författaren Édouard Louis skrev för ett par veckor sedan i DN om varför hans föräldrar, och andra från hans hemstad, röstar på Front National. Artikeln påminde mig om att jag inte läst hans uppmärksammade, och självbiografiskt baserade, roman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. 

Redan efternamnet ställer till det för Eddy, ungefär "vackerkäft" heter han. Men det är fler saker som gör att han sticker ut i den lilla industriorten Picardie - hans gester och kroppsspråk anses tidigt vara feminina och utstuderade, hans röst är ljus. Tidigt upptäcker också Eddy motvilligt att han är homosexuell. 

Hans omgivning och familjemedlemmar lever istället upp till alla andra stereotyper. Männen är macho drinkare som inte drar sig för att använda knytnävarna, kvinnorna är undergivna och har sin plats i hemmet. Men även bland de värsta finns drömmar. Om det är jobbigt hemma, där man inte förstår sin son, för Eddy så är det ännu värre i skolan. Han får utstå både fysiska slag och hånfulla ord. Det är mörkt och obehagligt. 

Louis berättar genom olika nedslag, läsaren följer Eddys skolår och liv, hans kamp för att å ena sidan bli macho som de andra killarna och å andra sidan att bara få vara sig själv och så berättas mammans och pappans bakgrund. 

Författaren är sociolog och det perspektivet använder han i sin skildring. Det gör att det som skildras blir något mer än "bara" en enskild människas berättelse. Han förmår trots närheten till det som berättas hålla distans och skapa förståelse och ser en större historia.

Inför andra omgången av det franska presidentvalet var det här intressant läsning. Att Le Pen har sina väljare är fullt förståeligt utifrån den miljö Louis skildrar. Livet i Picardie måste vara motsatsen till turistens Paris - precis som Silvia Avallone gjorde i Stål visar Louis på något helt annat. 

Louis roman handlar mycket om klass, vilka som har och inte har, vilka som syns och inte syns. Och vidare om att ge sig ut på klassresan. Klass hette lägligt nog nästa bok jag läste och Elise Karlssons roman blev till något av en förlängning av Louis text, fast utifrån ett annat perspektiv. 

I Klass berättar Hélène. Hon är uppväxt i Rinkeby men med sin svenska mamma sticker hon ut genom att inte se ut som de andra barnen, klasskompisarna, som inte fötts in i landet. Som barn var hon heller aldrig riktigt med, hörde inte till. Resorna för den unga vuxna Hélène går in till Stockholm, till universitetet och pojkvännen i stan. Hélène studerar litteratur men har svårt att hitta orden, svårt att hitta rätt; ändå är hon uppväxt i ett hem med böcker och kultur. Fast hon är obekväm även i andra sociala sammanhang. Jag läser med viss igenkänning, i alla fall ibland, för visst har jag också gjort en ensam resa in i den akademiska världen, in i seminarier, föreläsningar och uppsatskurser. Känslan överlag av att inte passa in verkar de flesta av oss dela.

Hélène och pojkvännen drar åt lite olika håll i sin relation, men stor plats i berättelsen och i Hélènes liv här och nu tar också en hämndaktion. En lärare från förr har skrivit en bok om barn i Rinkeby, Hélène åtar sig att berätta om hur det egentligen var. Den här hämnden tar, med tanke på hur lite den ger, väl mycket plats i en roman som annars berättar fint och känsligt om klass, om att bli vuxen och finna sin plats och sitt eget rum. Jag markerar stycken i texten, funderar över berättarrösten och det hon tänker.

Rinkeby. Berättarens förhållande till förorten är kluven, en laddad hatkärlek. Precis som i Louis Picardie finns här utsatthet och fattigdom men samtidigt en värme som Hélène vårdar minnet av. Och romanen landar precis som Louis bok kusligt rätt i tiden här och nu.